you care because i do

001. Plaid - New Family

2011-06-14T23:00:00.003+02:00

Jag var alltid ensam.

Trots två familjer och två hem var jag alltid ensam. På livskunskapen i högstadiet (detta flumskolans paradämne) definierade min lärare livets mening som "att tillhöra, att förstå omvärlden och att utveckla sig själv". De två sista delarna har aldrig varit några problem för mig. Jag har alltid haft lätt för att analysera min omgivning, omvärdera mina slutsatser, lägga till nya pusselbitar och så vidare. På samma sätt har jag aldrig nöjt mig med att vara som jag är, utan hela tiden försökt addera nya sidor och nya djup till mitt jag.

Men tillhörandet - det har aldrig funnits där. Jag har bränt broar, svikit vänner, tryckt ner och mobbat, varit notoriskt otrogen, ljugit, hatat och hatats. Min mamma har aldrig visat kärlek till mig. Hennes skal av cynismer, förakt och en närmast autistisk känslolöshet har aldrig någonsin rämnat. Min pappa lovade mig allt, men svek mig å det grövsta. Gång på gång.

Långt innan jag började gå i terapi insåg jag hur detta påverkade mig. Att min besatthet av experimentell musik och sex i viss mån var ett sökande efter trygghet och bekräftelse.

Plaid var en utbrytarduo ur Black Dog Productions, en trio som i sin tur levererat några av det tidiga 1990-talets mest banbrytande technoögonblick. När jag via Aphex Twin och Boards of Canada började snöa in på den genre som vi lyssnare (men inga utövare) kallar IDM var Plaid en självklar grupp att kolla in. Deras samarbeten med och remixer på Björk hade jag ju redan hemma även om jag inte lyssnat speciellt noggrant på dem. Deras Double Figure-skiva från 2001 är i ärlighetens namn inte lika briljant som debuten Not For Trees. Det är en spretig och svårlyssnad skiva men där finns världens bästa låt någonsin. Ja, jag säger det. Världens bästa låt någonsin. Alberto Balsalm och Hyperballad i all ära, men så är det.

Att säga att New Family handlar om det ena eller det andra är naturligtvis fel om man är objektiv och töntig. Men eftersom verkligheten är subjektiv ska jag förklara vad New Family handlar om.

New Family handlar om mitt liv. New Family handlar om förtvivlan och ångest, otrygghet och självskadebeteende - allt dolt under en fernissa av perfektion. Här finns oändlig skönhet, men det är en skönhet som när som helst riskerar att förstöras. Den lever på utsatt tid och en förändring är helt nödvändig. Kaos hotar. Och så - när en dryg minut återstår - kommer förändringen. I likhet med andra IDM-mästerverk som Autechres "Eggshell" och Boards of Canadas "Happy Cycling" så ändras en liten detalj - en liten melodislinga som gör hela skillnaden och den förlösande euforin är ett faktum. Allting faller på plats och världen blir bara underbar.

Den där lilla detaljen som gör hela skillnaden växer så det knaker inne i min livmoder.

Livstecken

2011-05-02T22:42:00.001+02:00

Rauk

2011-02-13T01:07:00.003+01:00

Vad är den troliga påföljden om man gräver upp Ingmar Bergmans kropp, kysser hans fötter och rider hans likstela och maskätna lem?

Manlig och kvinnlig vänskap

2011-02-06T20:41:00.004+01:00

I hela mitt liv har jag matats med mantrat att killar ställer upp för varandra medan vi tjejer bara backstabbar varandra. Jag har egentligen aldrig ifrågasatt det och mina egna motsatta erfarenheter har jag mestadels bara bortförklarat som någon sorts belägg för att jag är annorlunda och därmed bättre.

Men jag ska nu ta några exempel hämtade ur min och min pojkväns vardag.

1) När jag har presenterat min pojkvän för mina tjejkompisar har de genomgående varit beskyddande gentemot mig. Några har till och med varit lite ifrågasättande gentemot honom och försökt förhöra sig om vad han kan ge mig. De har pratat varmt om mig, höjt mig till skyarna och varnat honom för vad de kommer göra om han sårar mig.

När min pojkvän har presenterat mig för sina killkompisar har de genomgående varit inställsamma och flörtiga gentemot mig. Det är uppenbart att flera inte alls respekterat den (förvisso outtalade) tvåsamhet som är kutym i de flesta samhällen. Jag har dessutom vid åtskilliga tillfällen fått höra massor av anekdoter om min pojkvän, alla avsedda att förlöjliga och ringakta honom. Lite för att visa att "han kanske är ett catch nu, men du skulle sett honom förut".

2) Jag skrev en grej på facebook för någon vecka sedan. Budskapet var att jag kände mig så jävla snygg. Responsen var fruktansvärt unison - ett antal killar som gillade och höll med och massor av tjejer som instämde och gav mig en massa komplimanger. När min pojkvän (på min "order") skrev en snarlik grej gillade en del av hans tjejkompisar det, men hans killkompisar kom omedelbart med en massa sarkastisk kritik av hans känsla och därmed hans utseende.

Naturligtvis kommer folk att avfärda detta som manlig jargong och att det finns en djupare vänskap dold därunder, men jag tvivlar. Min pojkvän (som är snygg, vårdar sitt utseende och klär sig både snyggt och medvetet) erkänner själv att ingen kille i hans kompiskrets någonsin gett honom en komplimang för hans utseende, såvida han inte har varit riktigt deprimerad.

3) Jag och mina tjejkompisar behåller kontakten även om någon skaffar ett förhållande. Vi har kommunikation och vi ses. Kanske ses vi inte lika mycket som när alla är singlar, men ändå. Däremot är min pojkvän, hans killkompisar och mina killkompisar inte alls sådana. När de skaffar ett förhållande är det som att de går i idé. De hör aldrig av sig till sina vänner, de slutar att umgås och blir kort och gott helt annorlunda som personer. Det här gäller i bägge riktningar. När jag och min pojkvän blev ihop fortsatte jag ha ungefär lika mycket kontakt med mina tjejkompisar. Flera av mina killkompisar (dock inte alla) blev däremot betydligt mer sparsamma med sin kommunikation gentemot mig. Och min pojkvän har minskat kontakten med massor av vänner.

Och naturligtvis kommer någon idiot till kommentator säga att det är pga dominanta bitchar som förtrycker stackars män. Men utan att vara någon biolog så bör väl mängden ryggrad rent statistiskt vara hyfsat jämnt fördelad mellan män och kvinnor. Eller?

Det här var tre exempel på att en vanlig syn på manlig och kvinnlig vänskap inte riktigt stämmer. Vad är dina erfarenheter av det? Och då menar jag inte vad du har för allmänna teorier om män och kvinnors vänskap utan just DINA EGNA erfarenheter. Lite mer empiri vill jag alltså ha.

Ge mig.

002. Ja Rule, Fat Joe & Jadakiss - New York

2011-01-25T17:05:00.002+01:00

Två systrar sitter i en taxi i New York. Chauffören är en stor svart man som väger åtminstone dubbelt så mycket som de två systrarna gör tillsammans. Ur bilens högtalare hörs Ja Rules mörka stämma förkunna att han har hundra pistoler och hundra magasin. Det är Ja Rules bästa vers i karriären, lagd över ett beat så mörkt, farligt och ändå episkt att man inte kan kalla låten för något annat än New York.

Jag älskar New York. Jag är född i New York och har genom åren tillbringat närmare 4 år av mitt liv där. Några veckor här, några månader där och så vidare. Jag har släkt både på mammas och på pappas sida där. Jag kan inte säga att New York är hemma för mig, men just därför älskar jag staden mer än någon annan plats i världen.

Ja Rule öppnar med att kalla 50 Cent och hans vänner för fittor på alla tänkbara sätt. Kontexten är följande – från närmast ingenstans har 50 Cent på något år tagit över som New Yorks störste, bäst säljande och mest nedladdade rappare, detta genom att i högt tempo dissa precis allt och alla. Ja Rule är en av de hårdast drabbade och även om han slutligen skulle falla i kriget mot 50 Cent så är detta en lysande comeback. Den hamnar dock snabbt i skymundan när en av New Yorks absolut bästa rappare gör entre. Fat Joe.

Fat Joe har redan två platser på min lista - Gangsta och Lean Back. Han är en rappare med en oerhörd pondus och status – en kille som inte behöver vara lika aggressiv som Ja Rule. Budskapet kommer fram ändå. Han skulle komma att få utstå kritik i det rashysteriska USA efter att han som latino använt ordet nigga i den här låten men taxichauffören var mer liberal när jag och min syster sjöng med i refrängen. ”I got a hundred guns and a hundred clips, nigga I’m from New York (New York).” Vi tystnar dock och försöker istället höra vem det är som sjunger refrängen och vem som följaktligen kommer att lägga den tredje versen. D-Block nämns – det måste vara Jadakiss!

Jadakiss får min röst som världens bäste rappare. Han har en självklarhet som ingen annan och när han är som bäst är ingen annan i närheten. Som på tjugosjätteplacerade Fuck You. Här inleder han versen med onelinern ”Life’s a bitch” och följer upp den med raden ”depending on how you treat her, you might get rich”. Det är misogyni och ghettoromantik i dess absolut vackraste form. Han har ett flyt och ett tonfall som gör att allt han rappar blir guld. Och när jag och min syster skrålar loss i den avslutande refrängen kan inte taxichauffören göra annat än att le och sjunga med oss. Den veckan hördes New York överallt i New York. I klädaffärer, på restauranger, i tunnelbanan, från läckande hörlurar. Och den veckan var alla, lite lite gladare och lite lite tuffare.

När får jag mitt?

2011-01-24T21:24:00.002+01:00

Jag startade en tråd på Flashback under forumet för "Judiska maktförhållanden". Min fråga var följande:

Jag har judiskt påbrå. Min mormor var judinna enligt konstens alla regler (troende, kosherätande etc). Varken min mamma eller jag har brytt oss nämnvärt om det där med judiskheten och jag ser det snarare som att jag har judisk släkt än att jag skulle vara judinna själv. Men enligt judendomens alla regler så ärver man judiskheten på mödernet, vilket alltså innebär att jag är judinna, vare sig jag vill eller inte.

Då kommer min fråga - när får jag min belöning? När kommer ZOG och ger mig pengar, status, förmåner etc? Och rent krasst, hur går det till?

Eller är det så att jag, eftersom jag inte satt min fot i en synagoga (förutom på ett studiebesök i högstadiet) och aldrig gått i judisk klass/skola, inte finns med i "systemet"?
Svaren som går att läsa HÄR är fantastiskt rolig läsning.

The end of the beginning

2011-01-23T22:10:00.003+01:00

Första bråket - check.

Förvisso första blisamsknullet också, men det hamnar ändå i skymundan. Nu kommer det oundvikligen bara gå åt fel håll. Jag hatar det. Var är den där jävla tidsmaskinen när man behöver den?

003. The Juan MacLean - You Can't Have It Both Ways (Live)

2011-01-23T15:21:00.000+01:00

Jag föll handlöst för DFA. Det sa bara pang. Ingen musikalisk kärlek i mitt liv har varit lika intensiv. Men där jag förmodligen kommer ha en sund och livslång kärlek till Aphex Twin och annan brittisk 90-talselectronica var DFA en låga som brann hett och intensivt. Jag misstänker att ingen under perioden 2002-2005 yttrade frasen "Vet du inte vilka DFA är?" lika ofta och lika nedlåtande som jag gjorde.

Min kärlek till DFA har synts tydligt på den här listan. På plats 7 återfanns Tiga-remixen på Tribulations med LCD Soundsystem, en grupp som förmodligen även borde fått med Someone Great och Beat Connection på listan. På fyrtionde och nittioförsta plats återfanns två DFA-remixar och fler borde nog fått plats. Som remixen på Rise av Delia Gonzalez och Gavin Russom. Men eftersom den DFA-utgivna Carl Craig-remixen på deras Relevee kom på tjugoandra plats så kändes det lite töntigt att ha med den. Sånt avtryck har ju inte Delia & Gavin gjort liksom. Och naturligtvis är det tjänstefel av mig att jag inte hade med DFA-remixen på Dance To The Underground med Radio 4.

Och sen var det ju den där punkfunkdiscogrejen. The Rapture gjorde för ett ögonblick rock och punk lyssningsbart. Jag satte det desperata mästerverket I Need Your Love på tjugotredje plats, men naturligtvis borde även superhitten House Of Jealous Lovers varit med. DFA-plagiaten borde också varit fler. Sextiondeplacerade Me And Giuliani Down By The School Yard (A True Story) borde haft sällskap av "It's For You" med Out Hud. Shit Robot och The Black Dice är även de obegripligt nog lämnade utanför.

Men högst upp av dem alla är ändå The Juan Maclean. Förvisso kom aldrig By The Time I Get To Venus, Happy House eller Tito's Way med. Inte ens Give Me Every Little Thing med de fantastiska syntarna eller mysiga vocodermästerverket My Time Is Running Out finns med, vilket jag ångrar bittert. Någon diskussion om You Can't Have It Both Ways plats här uppe i toppen har det dock aldrig varit. Är det någon låt jag redan för sju-åtta år sedan visste skulle vara med på topp fem så var det den.

The Juan Macleans sound är förvisso hälften DFA-funkig hi-hat-house, men det är den andra halvan som gör det så makalöst. Vi pratar funkig electro eller elektronisk funk av högsta klass. Vi pratar lager-på-lager-estetik - The DFA's trademarkrytmer, Juan Macleans stämningsfyllda acidknorrar, de bästa publikvrålen sen The KLF och slutligen Nancy Whangs distat flummiga röst. Det här är kanske den bästa danslåt jag vet. I snart nio år har jag försökt sätta mig ner och lyssna på vad Nancy Whang sjunger. Jag har i berusat tillstånd på en fest frågat henne om texten men jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte har en aning om huruvidare den är djupare än själva äta-kakan-ha-kvar-kakan-grejen. För så fort syntbasen börjar knorra till och de släpiga hi-haterna gör entré så är jag helt borta. Bättre betyg har ingen housesångerska någonsin fått av mig.

004. Immortal Technique mfl - Peruvian Cocaine

2011-01-20T18:59:00.001+01:00

Det finns två bilder av hiphopen. Den ena är att det bara handlar om sexistiskt, våldsglorifierande machoskryt. Den andra är motbilden - hiphopens roll som "the black man's CNN" och narrativ gatupoesi. Till skillnad från väldigt många andra verklighetsbeskrivningar ligger sanningen här i stort sett aldrig mitt emellan utan i verkligheten är hiphopen nästan alltid en av de här två sakerna.

Immortal Technique tillhör de senare. När jag började intressera mig för hiphop tillhörde han den där klicken rappare (Non Phixion, Dead Prez, Jedi Mind Tricks, Saigon mfl) som passade som handen i handsken för en flicka med söderintellektuell bakgrund och politisk medvetenhet på agendan. Hans bästa låt (och en av de 3-4 bästa hiphoplåtarna någonsin IMO) är en lysande skildring av kokainets väg från Immortal Techniques födelseland Peru till hans uppväxtland USA. Alla från kokabonden till FBI-agenten kommer till tals över ett fantastiskt beat byggt på en panflöjtssampling från filmen Scarface (naturligtvis). När man behöver försvara hiphopen (som av någon absurd anledning alltid måste försvaras till skillnad från all annan musik) så är Peruvian Cocaine ett av de absolut bästa argumenten.

Japan och brunnarna

2011-01-19T17:36:00.001+01:00

Vad är grejen med japaner och brunnar? I Japans kanske största otecknade (förlåt ett fyraåringsord) filmexport i modern tid - Ringu - kryps det upp ur brunnar. I Japans största tv-spelsserie Dragon Quest kryllar det alltid av människor som bor i brunnar. Och i Japans mest framgångsrike författare Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen sitts det en hel del i brunnar.

En närstående japan försökte förklara det med flockmentalitet - lyckas ett koncept tar alla andra efter - men det förklarar inte ursprunget och framgången. Vad är symboliken? Någon som har nån teori?

Läget?

2011-01-17T09:12:00.000+01:00

Veckan började med diarré. Jag brukar vara rätt lös i magen i vanliga fall, men det här var lite utöver det vanliga. Ni vet när man känner att man har en prutt som måste ut, som kommer att ta sig ut oavsett vad man gör. Så man släpper ut den, sakta, försiktigt. Och när den kommer ut, under en millisekund innan man känner att det inte blev som det skulle så HÖR man det. Ljudet av en prutt som inte bara är en prutt utan något mer. Akut trosbyte nästa.

Ett par snabba toalettbesök följde men sen verkade det vara lugnt. Magen tömd. Så jag gör mig i ordning för att ta mig till skolan.

Jag tänker inte nämna var någonstans mellan mitt hem och skolan som jag kräktes, men det var på ett hyfsat publikt ställe. Mysigt värre. Sinnesnärvaro nog att ringa annat taxibolag än det vanliga, åka till en adress runt hörnet från min port och betala kontant. Hem för mer spyor.

Om jag hade haft ett viktnedgångsmål som nyårslöfte hade jag nog nått det i onsdags ungefär. Ingen mat på måndagen, lite soppa på tisdagen och onsdagen gjorde att jag var tillbaka på samma vikt som när jag var 14. Imponerande snabbt gick det.

När kräkandet och diarrén var över hade de ersatts av värk i all tänkbar form. Mat är fan bra grejer och att inte äta på tre dygn sätter sina spår. Onsdagen i synnerhet var katastrof. Jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk, men lyckades varken svälja tabletter eller brus. Det gick verkligen inte. En vänlig själ erbjöd sig att komma över med stolpiller, men jag vågade inte med det heller.

Vem som smittade mig med förkylning vet jag inte, men i den här vevan började min näsa rinna och febern steg. Feber kan ibland vara rätt häftigt. Knarkiga sexdrömmar och så vidare. Men den här febern var bara vidrig.

Nu är det måndag. Ny vecka. Och jag mår förhållandevis bra igen. Jag hostar visserligen som en parkbänksalkis och mina magmuskler verkar vara på semester, men i övrigt är det helt ok.

Men nog om mig - hur är det med dig?

005. Lifelike & Kris Menace - Discopolis

2010-12-11T00:46:00.005+01:00

Elektronisk musik i allmänhet och housemusik i synnerhet har klarat sig förvånansvärt bra ifrån kritik om sexism, detta trots att väldigt mycket elektronisk dansmusik marknadsförs med halv- eller helnakna gogodansande tjejer och att många texter mest består av korta sexuella uppmaningar. Kanske beror det på att folk lever kvar i myten om att elektronisk musik skapas av nördar som inte får ligga till skillnad från hiphop som skapas av galningar som inte borde få ligga?

Nåja, denna utvikning är avsedd för att presentera en av mina favoritvideor, till en av mina absoluta favoritlåtar någonsin - "Discopolis" av Kris Menace och Lifelike. Videon går (som du kan se nedan) ut på att modellen Lily Tenue går omkring i slowmotion iklädd en tämligen minimalistisk outfit. Och SOM hon gör det. Man kan tala om objektifiering i all evighet - för mig är hon en gudinna. Jag vill vara henne. Subjektifiering helt enkelt. Jag vill gå precis sådär, lika långsamt, lika rumpflashande, till lika bra musik.

Musiken bygger till viss del på en sampling från Kanos gamla italohit "Another Life", men här sätts den enkla tretonsmelodin i ett sammanhang som är helt makalöst. Melodislingan som i versionen nedan kickar igång efter ca 50 sekunder är å ena sidan episk och euforisk på gränsen till sprickfärdig av endorfiner - men samtidigt hjärtskärande och nästan ångestframkallande. Den uttrycker och omfattar begreppet kärlek klarare än någon annan låt. Utan ett enda ord.

Meet the parents

2010-12-07T21:52:00.002+01:00

Har tackat ja till att fira julafton med pojkvän, pojkväns föräldrar, pojkväns syster, pojkväns svåger och pojkväns systerbarn. Kanske nån till.

Hur gick det till egentligen?

Och vad ger man i julklappar?

Can't get you out of my mind...

2010-12-06T22:05:00.002+01:00

Hela dagen har jag försökt få in frasen "medium size dick with a big dick attitude" i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Det har gått sådär. Ring inte mig om ni behöver onelinerhjälp till era stand-up-manus.

Daft Punk-debatten

2010-12-05T19:51:00.008+01:00

I fredags morse la jag märke till ett nytt inlägg hos den eminenta bloggen Världshistoriens 101 bästa fransmän. Daft Punk på sjuttiosjunde plats. Sedan dess har jag inte kunnat tänka på någonting annat. Fredagmorgonens träningsrunda blev inte bara försenad eftersom jag var tvungen att göra en playlist med Daft Punk-låtar, den blev också tämligen ofokuserad och misslyckad. Fredagens föreläsare gjorde visserligen sitt bästa för att dämpa mitt intresse för hans ämne och det är därmed möjligt att Gabriel Larssons text inte bär hela skulden till att jag för första gången inte fick ihop allting i skallen, men detta var ändå bara början. Jag har ägnat helgen åt att trakassera vänner med Daft Punk-frågor. Jag har läst och läst och läst. Och framför allt har jag spelat Homework och Discovery back to back. Jag har dansat till dem. Jag har läst till dem. Jag har badat till dem. Jag och pojkvännen har legat och myst och knullat till dem. Jag har tränat till dem. Resultatet av denna komparativa analys kommer i slutet.

För det första - att skriva "Daft Punk" istället för Guy-Manuel De Homem-Christo och Thomas Bangalter känns väldigt tveksamt. De är människor - två individer - och när ni dessutom gör poänger av deras individuella prestationer så bör de omnämnas som två namngivna personer. Samma sak med platsen. 77? Det måste rent krasst betyda att inga andra musikmänniskor är med på resten av listan. För seriöst - vilka har varit bättre eller haft ett större inflytande än Daft Punk? Detta är dock bara två lite mindre parenteser.

Vad som är betydligt värre är textens fokus. Att avfärda den epokgörande skivan Homework med bisatsen "Visst är det bra, jag menar: ”Da Funk”! ”Alive”! ”Around the world”!" är inte bara föraktfullt utan även ett tecken på en fullkomligt barock brist på insikt i Bangalter & De Homem-Christos genialitet. Låt oss börja från början.

"Daft Punks ”Homework” kom 1997 och många skulle kanske säga att detta stilbildande album, som blev det stora publika genombrottet för den franska house-vågen, är deras bästa."

Det stora publika genombrottet för den franska housevågen? Ursäkta mig, men vilken fransk housevåg fanns innan Daft Punk? Jag har inte hittat något annat än totalt finesslösa Motorbasslåtar Eller har jag missat något? Tipsa mig gärna om relevant fransk house pre-Da Funk.

För man kommer inte ifrån Da Funk på något sätt. Det är en låt som än idag lyser som en fyrbåk över musikvärlden - en av de kanske tio bästa låtar som någonsin gjorts - och förmodligen den mest betydelsefulla inom all form av elektronisk musik under min livstid.

Till att börja med sjuder den av originalitet. Visst går det för ett initierat öra att höra influenser (och Daft Punk skäms ju inte heller för att namedroppa dem) men Da Funk är ändå en låt som delar in all elektronisk dansmusik i ett före och ett efter. Att dra ner tempot till strax över hundra bpm i en tid då alla andra tyckte house gick för långsamt redan från början (och ville att allt skulle gå i 160 bmp) var lika delar galenskap och genialitet. Resultatet är svårslaget - en funkbomb utan dess like. Låten är helt instrumental, vilket även det både var och är sällsynt när det gäller musik som samtidigt försöker vara tillgänglig. Ljudvalen - denna ack så viktiga konst inom elektronisk musik (och ack så pinsamt ignorerad av alldeles för många musikskribenter med ena foten i sextiotalssoulen, andra foten i den brittiska indiepopen och tungan ordentligt inkilad mellan skinkorna på Andres Lokko) - är inget annat än briljanta. Vi pratar wah-wah-gitarrer som låter som en klossig nintendofunk långt innan någon tänkt i termer som bitpop, chipmusik och blipblop. Men det är också melodier av Guds nåde, ett hi-hatarbete av yppersta världsklass och ett tidigt bemästrande av vad som snart skulle visa sig vara Daft Punks främsta gren - den fantastiska effekt som uppstår när man plockar bort och sen lägger tillbaka basen. Här lades grunden till den filterhouse som sedermera blev det franska soundet.

Da Funk var också låten som förpassade frågan "går den att spela på ackustisk gitarr?" till soptippen och ersatte den med frågan "går det att dansa till den spelad baklänges?". Och visst gick det ypperligt.

Det dröjde två år från Da Funk till dess att Homework släpptes med resultatet att Homework var en ytterst mogen debut. Här finns effekter och tekniker som inte bara var nya för världen i början av 1997 utan dessutom hade bemästrats till fullo. Jag har lyssnat oerhört mycket på elektronisk dansmusik och kan bara konstatera att i stort sett allt intressant som skett efter våren 1997 bär en större eller mindre tacksamhetsskuld till en eller flera av alla dessa trender som Daft Punk skapade med Homework. Ta bara Justice, Surkin, sebastiAn, Mr Oizo mfl - hela deras sound är ju egentligen bara en uppdaterad kopia av låtar från Homework, kanske framför allt Rollin & Scratchin och Rock'n'Roll. Samtidigt som hela den filtrerade franska housen bär ett stort arv från lekfulla låtar som Phoenix, Fresh och Around The World.

För här kommer det kanske mest märkvärdiga och fascinerande med Homework. Samtidigt som skivan spretar åt väldigt olika håll finns det ändå hela tiden något omisskännligt Daft Punkigt över varenda litet fragment av ljudbilden. Och även om inte alla låtar är fantastiska så innehåller skivan fler fantastiska låtar än kanske något annat elektroniskt album utanför IDM-världen.

Alive är utöver Da Funk min absolut favorit. En låt av såna episka proportioner och med så starka ta-över-världen-vibbar Hitler förmodligen visslade den i duschen. Revolution 909 är inte bara en fantastisk titel utan ett storslaget indoor-outdoor-arbete. Teachers är en fantastisk namedroppinghistoria som fler än jag borde använda som lärobok. Att det finns musikbloggare som inte hört Joey Beltram liksom...

Där Homework är en bomb från klubben är Discovery en eftergift åt indiepopmänniskor i randiga tröjor, glossiga inredningsmagasin, reklambyråer och chai latte. Vi pratar verser och refränger. Bort med det där kantiga. Bort med det mörka. Bort med det hårda. Jag säger inte på något sätt att Discovery är en dålig skiva. Det jag säger är att den inte påverkat världen med tillnärmelsevis samma magnitud som Homework. Detta beror främst på att den riktade sig till helt andra än Homework gjorde. Homework revolutionerade klubbmusiken. Discovery revolutionerade ingen musik alls eftersom ingen kunde gå vidare därifrån. Jag menar, hur många "sold your guitars and bought turntables" (för att citera James Murphy)? Inga. Kanye då, invänder någon. Jo visst, men kändes inte hela black-america-discovers-the-club-grejen som något som borde skett redan 20 år tidigare. Hiphouse någon? Att den kanske största inspirationen för Discovery var Aphex Twins Windowlicker förstärker bara känslan av att Discovery hamnade någonstans i trädtopparna.

För övrigt håller jag helt med om att Face To Face är Discoverys höjdpunkt. Jag kan dock räkna upp en handfull Homeworklåtar som är bättre (i tur och ordning Da Funk, Alive, Revolution 909, Around The World, Fresh). Lägger man dessutom till låtar som Musique och remixerna på Mothership Reconnection (Scott Grooves), Disco Cubizm (I:Cube) och Life Is Sweet (Chemical Brothers) så inser man snart att Discovery nog mer är att betraktas som en parentes i Daft Punks historia. Låt vara en väldigt fin och helgjuten sådan.

006. Firefox AK vs Laid - Once I Was Like You

2010-12-01T20:54:00.002+01:00

I hård kamp med "Silent Shout" (The Knife), "Stora Havet" (Jakob Hellman) och "Snorkelmannen" (Jesper Dahlbäck & Cari Lekebusch) vågar jag utnämna denna låt till min absoluta favoritlåt när det kommer till svenska låtar. Till en början var det mest den stegrande musiken och Andrea Kellermans vackra röst som fick mig på fall, men i efterdyningarna av min pappas död började texten tränga in i mig.

I envy your gaze
And the light air surrounding you
Once I was like you

But people say that I'm different now
They say that I might be from the moon

Strange that it seems
Little did I know that it was true
Strange that it seems
Little did I know that you knew too

Guide me to cloud nine
I can feel it fading
My dreams are gone
I contemplate and interrogate
Until there's nothing left

Jag vet inte vad jag ska säga om den här låten mer än att den för förkroppsligar halvåret efter pappas död för mig. Än idag börjar jag gråta så fort jag hör den. Vilket inte hindrar mig från att spela den i stort sett dagligen.

007. LCD Soundsystem - Tribulations (Tiga's Out Of The Trance Closet Mix)

2010-12-01T20:19:00.005+01:00

Någon gång under hösten 2002 hjärntvättades jag till den grad att jag nästan helt slutade lyssna på hiphop och annan elektronisk musik. Det var enbart newyorkisk punkfunkdiscohouse som gällde. Jag tiggde till mig mp3-or från en hipsterkusin, jag importerade skivor, jag gjorde precis allt för att få tag i musik som gjorts av någon som en gång handlat toalettpapper i samma affär som James Murphy. Att min födelsestad New York var världens bästa stad hade jag alltid haft på känn, men det var här som allting föll på plats. DFA Records var allt jag hade drömt om. Senast jag dj-ade körde jag ett tvåtimmarsset med enbart DFA-material och jag kan inte föreställa mig något som gör mig gladare.

I centrum för hela DFA Records och all punkfunkdiscohouse stod naturligtvis James Murphys eget skötebarn - LCD Soundsystem. Debuten - Losing My Edge - har ältats i evigheter, men det går inte att komma ifrån att det är en av de mest intelligenta texter som någonsin skrivits. Och de avslutande raderna där Murphy i närmast panik namedroppar sin hipster-kanon blev för mig en perfekt ingång till musikhistorien.

LCD Soundsystem har öst ur sig fantastiska låtar. Beat Connection, bägge versionerna av Yeah, Daft Punk Is Playing At My House, All My Friends och kanske framför allt Someone Great är alla sådana som varit med i diskussionen inför den här listan. Tribulations var det dock aldrig någon tvekan om.

Jag älskade omedelbart originalet, vilket kom i min ägo några dagar innan en månadslång Thailandsvistelse. Jag spelade den mer än någon av er kan föreställa sig, men den fortsatta att hålla - månad efter månad.

Så kom remixen.

Tiga är inte bara 00-talets snyggaste man utan kanske även den bäste remixaren om man nu kan kalla honom det. För när han remixar handlar det inte så mycket om att förändra musiken som att han sjunger in den med sin egen omistliga röst. Och när han tog sig an Tribulations, döpte sin remix till "Tiga's Out Of The Trance Closet Mix" och tog i från tårna var det bara att kasta in handduken och inse att 00-talets sämsta musikordvits stämmer. Tiga är guld.

008. Khonnor - Megan's Present

2010-12-01T19:33:00.003+01:00

Jag upptäckte Khonnor på precis samma sätt som alla andra - genom tv-programmet This Is Our Music. Bilden av en 17-årig enstöring mitt ute i ingenstans som gjorde världens bästa IDM (ja, jag kommer alltid att kalla det för IDM) var oerhört stark. För mig blev han frälsaren, den där som gav mig rätt. Han som visade att min musik var den bästa. Hans konsert på Debaser Medis (med Radio Dept. som förband) var den första konsert i genren jag bevittnade och jag blev förälskad i honom.

Så här i efterhand uppfyllde Khonnor inte alla profetior jag och andra uttalade vid hans genombrott. Han blev inte den nye Aphex Twin eller den nye Christian Fennesz eller den nye något annat heller. Han blev en skiva som bleknade i efterhand och en del nya skivor som inte stack ut så värst mycket.

Men framför allt blev han IDM-genrens kanske bästa one-hit-wonder under 00-talet. "Megan's Present" var inte bara det där löftet som aldrig infriades - det var en fullständigt perfekt låt på alla tänkbara sätt. Bruset, antydningarna till musik och sedan - efter lite mer än en halvminut - de där stora tonerna. Musiken är inte sådär tillkrånglat svårtillgänglig som den ibland kan vara utan tvärtom fruktansvärt lättillgänglig. Och Khonnor själv sjunger som en gud.

Men det bästa kommer drygt halvvägs in i låten. En metamorfos av yppersta världsklass. När Khonnor sedan förkunnar att han är i livets tidigare stadier vill jag bara krama om honom, stänga in honom hemma hos mig och aldrig släppa ut honom. Och byta namn till Megan...

(Tyvärr finns inte låten på youtube och jag har letat som en galning på mina datorer men jag har den ingenstans, förutom då på en cd som ligger någonstans i en flyttkartong i källarförrådet. Så ni får klara er med den felstavad spotify-version.)
Khonnor – Megan's Present
Khonnor - Megan's Present

Söndagskvällsdesperation

2010-11-21T20:32:00.000+01:00

Lite toalettartiklar i badrummet. Några underkläder i en byrålåda. Ett storpack med kondomer i hans storlek i sängbordet. Några envisa rödvinsstänk på en matta i vardagsrummet. Lite nya böcker och spel som han lånat ut till henne eller övertygat henne att införskaffa. På det hela taget inte mycket att orda om.

Det var dock inte så mycket att han rent fysiskt förändrat hennes hem som att han omdefinierat precis allting där. Hallmöbeln som hon inte längre kunde sätta sig på för att ta på eller av skor utan att förnimma hur hon red honom där. Vardagsrumssoffan som hon inte kunde lägga sig i utan att känna smaken av hans sperma, precis som när hon sög av honom den där första gången. Köksbordet, kylskåpet, diskbänken, fönsterkarmarna, badkaret, byrån, balkongräcket och allt det andra som de knullat på eller mot. Alla hade de sina egna historier som ständigt gjorde sig påminda. Det var som att hon inte kunde tvätta händerna utan att känna hur vattenkranen tryckte mot hennes svanskota när han slickade henne. Inte laga mat utan att tänka på vilka matvaror de lekt med.

Värst av allt var naturligtvis sängen. Hon kunde inte lägga sig där utan att hans ande hemsökte henne, stressade henne, plågade henne, gjorde allt utom att hålla om och skeda henne med sina starka armar, sin varma kropp och sin hårda kuk.

Hennes självständighet som hon betraktat som ett stabilt bygge hade raserats fullständigt och hennes förtvivlan visste inga gränser. Hon ville skrika, men hon visste inte om hon skulle skrika åt honom att försvinna eller om hon skulle skrika åt honom att komma hit och knulla henne. Hårt, djupt och länge som bara han kunde.

Statsvetenskap på hög nivå

2010-11-02T23:14:00.001+01:00

Inanna säger:
vad tycker hon om hobbes då?
Turdy säger:
Intressant.
Även om jag nog är mer inspirerad av honom i min åskådning 0)
=)
Inanna säger:
ok... hur vill du att samhället ska styras då?
Turdy säger:
Vill bara poängtera att jag inte har Hobbes som åskådning vad det gäller samhällsstyrning.
Men jag är i grunden libral.
Men har även drag av "ekonomism" i mig.
Inanna säger:
vänta tio minuter
Turdy säger:
ok
Inanna säger:
så du är liberal men tror ändå på att människan är självisk och att alla krigar mot alla?
det är ärligt av dig...
Turdy säger:
jag har inte hobbes syn på människan
Inanna säger:
vad har du hobbes syn på då?
Turdy säger:
staten.
Inanna säger:
om du inte har den på människan eller på hur samhället bör vara
ok
Turdy säger:
att människor accepterar att underordna sig lagarna om de får beskydd.
Inanna säger:
typ maffian...
Turdy säger:
haha. japp.
Inanna säger:
finns väl flera som förklarat maffiaproblemet just utifrån hobbes
att man underordnar sig alternativa lagar eftersom de står för det "riktiga" beskyddet
Turdy säger:
problemet med maffian är ju att de utgör både hotet och skyddet.
Jo det stämmer ju.
Inanna säger:
precis som staten gjorde förr i tiden...
jag tänker på feodaltiden
Turdy säger:
Om maffian kan agera så har ju inte suveränen kontroll.
Därmed faller dennes legitimitet.
Inanna säger:
precis
Turdy säger:
Men när det kommer till den moderna demokratiska staten och hur den bör fungera är jag i grunden liberal.
Själv då?
Dina åskådningar
Inanna säger:
jag är elitist... jag har fått nog av idioterna
av "verklighetens folk"
Turdy säger:
Vad ser du som elitist vara önskvärt då?
=)
Inanna säger:
hur menar du?
Turdy säger:
Vad vill en elitist?
Eller har du det mest som ett synsätt? =)
Inanna säger:
elitister vill väl massor av olika saker...
jag tänker att de stora problemen med demokratin är populism och kortsiktighet
jag kan väl säga att jag inte gått speciellt långt i mina tankar
mest pga att jag ser hur orealistiskt mitt alternativ är i 00-talets västvärld
men jag skulle vilja avskaffa principen om allmän och lika rösträtt
Turdy säger:
Ja. Det var bra som det var innan 1919
Inanna säger:
nej, absolut inte
Turdy säger:
Hehe.
Inanna säger:
jag menar inte att det ska bygga på ekonomiska meriter eller kön
utan på kunskap
Turdy säger:
hsp?
Inanna säger:
nej...
jag har ingen idé om hur man rent praktiskt ska lösa det...
men ämnesokunniga politiker som valts av okunniga väljare känns som ett rätt kasst alternativ
Turdy säger:
Jag tycker att vi i Sverige inte har haft så mycket problem på den fronten.
Även om 70-talet och Palme var lite småfarlig.
USA däremot. Big problem!
Inanna säger:
ok
tänker du på tea party och hela den kristna högern eller tänker du större än så?
Turdy säger:
Maktdelningssystemet
Inanna säger:
du vill ha parlamentarism?
Turdy säger:
I alla fall att de har en budgetlag som tvingar dem att finansiera sina utgifter.
Inanna säger:
:)
Turdy säger:
Så typisk nätdiskussion.
Inanna säger:
ja...
Turdy säger:
Man börjar snacka om sex men så glider man in på politik.
Inanna säger:
i min idealvärld så styrs samhället av ledarna för alla de stora magikerakademierna...
Turdy säger:
Haha. Något ifrån Harry Potter?
Inanna säger:
möjligen kan några stormästare från riddarordnarna och köpmannagillena vara med också...
ett "de äldstes råd"
fantasy öht...
jag tycker Väktarrådet i Iran har det coolaste namnet av alla
skulle Nationaldemokraterna gå till val på att byta namn på regeringen till Väktarrådet skulle jag rösta på dem...
Turdy säger:
Jo. Det låter lite cool.t
De har ju även nationalgardet
Är det inte så det heter?
Inanna säger:
möjligt
är dåligt insatt
Turdy säger:
Islamiska revolutionära gardet
Inanna säger:
vi borde ha fler garden i sverige
inte medborgargarden dock
men kungabarnen borde ha varsitt garde
Ärkebiskopen borde byta namn till överstepräst
och alla kvinnliga präster borde vara prästinnor
Turdy säger:
jag tycker ärkebiskop låter bättre
Inanna säger:
Ärke- låter risigt
Allting som är ärke- är ju dåligt
Turdy säger:
Statsminister borde istället heta...
Führer
såklart
Inanna säger:
Framför allt borde man återerövra det gamla fina antika ordet diktator från alla dåliga tyranner
Imperator är annars en bra titel
Turdy säger:
Kejsare =)
Inanna säger:
fast då är ju det mongoliska ordet Khan bäst
Turdy säger:
Kahn Reinfeldt
Inanna säger:
precis
eller Fredrik Khan
Turdy säger:
Haha.

Elvis och misogynin.

2010-11-02T20:37:00.004+01:00

Serien Elvis har äntligen lämnat tidningen Metro. Det finns så många som har kritiserat den serien att jag egentligen borde låta bli. Men jag måste.

Det stora problemet är inte att serien överlag inte är rolig. Det finns massor av såna serier. Och talang saknas uppenbarligen inte helt och hållet. Det finns en enrute-strip där Elvis sitter nere i en brunn och med tårar i ögonen tittar uppåt samtidigt som hans sambo tittar ner där uppifrån och säger nåt i stil med "Äh, ryck upp dig." Än idag är det en briljant bild och kommentar. Om någon har den någonstans så får ni gärna maila den till mig. Jag har inte hittat den på nätet och jag har inte lust att läsa igenom alla hans böcker för att eventuellt hitta den.

Nej, det stora problemet är skildringen av deras förhållande. Äldre/sämre sit-coms bygger väldigt ofta på att mannen är rolig/knäpp/fumlig medan kvinnan är korrekt och aptrist. Tänk King of Queens, According to Jim, Everybody Loves Raymond eller varför inte Svensson Svensson. Men Elvis tar det här konceptet ett steg längre. Här handlar det om psykisk nedbrytning och förtryck.

Tony Cronstams Elvis-alter ego skulle kunna vara en charmig loser om det inte vore för att hela serien är skriven på ett så kärlekslöst och ytligt sätt. Framför allt beror det på karaktären Hedvig som känns så stereotyp att jag tvivlar på att Maria Cronstam verkligen finns. Jag är helt övertygad om att pseudonymerna "Tony och Maria Cronstam" i själva verket är en täckmantel för en misogyn tankesmedja. Seriöst - finns det någon karaktär i serier, film, tv, spel, musik, böcker etc som väcker lika mycket spontant kvinnohat? Jag kan själv erkänna att jag vid åtskilliga tillfällen efter att ha råkat (ja råkat - Elvis är lite som barnporr, man söker inte upp det, men det går inte att låta bli att titta när det finns där) läsa en Elvisstrip spontant tänkt "Kvinnor är helt störda i huvudet". Tänk då vad som händer i huvudet på killar? Föratt inte tala om störda killar? Störda våldsbenägna killar med dålig seriesmak?

Det skulle inte förvåna mig om serien Elvis ligger bakom en ansenlig del av de där kvinnomorden som Aftonbladet tar upp då och då.

Mikropenis, pt 2

2010-10-24T20:32:00.002+02:00

Plastik Fantastik säger:
en vännina knullade med en kille en gång på fyllan och hon kände inte ens kuken. Damn!
Undrar om han led av det
det var inte bara fylla nämligen
Inanna säger:
haha
alltså, jag har aldrig varit med om det på det sättet....
visst har jag varit med killar som inte varit så stora, men inte så små
Plastik Fantastik säger:
nej jag tror få har det
Inanna säger:
men det går ju att knipa rätt bra
Plastik Fantastik säger:
ah
Inanna säger:
fördelen med en stor är ju att man bara kan slappna av och njuta av turen
med en mindre kan man inte bara vara passagerare, då är man typ bilskollärare
Plastik Fantastik säger:
haha well put
Inanna säger:
haha, jag vet... jag blev skitnöjd när formuleringen dök upp i hjärnan

Fredagsmys

2010-10-23T21:49:00.003+02:00

Vi samlades i ett stilrent Hornstullskök kring en nyinköpt orange Le Creuset-gryta fylld med Boeuf Bourguignon. Fyra par i olika faser. Värdparet som var nyblivna sambor, ett gift par som äntligen fått barnvakt, ett fortfarande nykärt par och så vi då. Par var nog att ta i. Vi gillade att ligga med varandra. Han var sugen på att gå på parmiddag med sina vänner och jag hade inget bättre för mig.

Lägenheten var helt klart i min smak. Ett par Murakamiromaner i bokhyllan, Super Mario Galaxy 2 i spelhyllan, ett välfyllt barskåp och pikanta detaljer som avslöjades när jag snokade igenom badrumsskåpet.

Det var ett förvånansvärt homogent sällskap, omkring eller strax under de trettio, någonstans i gränstrakterna mellan kulturkoftorna och reklamskäggen. På sistone hade de alla varit i Barcelona och/eller Berlin, gått över från dagens till rosévin, lyssnat oerhört mycket på Robyn och den fule killen i Snook samt slutat säga "bra där" och börjat säga "jag gillart".

En spotifylista plöjde på och jag kunde inte låta bli att bryta mot den heligaste av alla sociala umgängeskoder i Sverige, nämligen att plocka bort låtar från värdparets spotifylista. Å andra sidan kan jag inte stillasittande se på när folk spelar country offentligt. Det är aldrig ok, inte ens om man kallar det för americana.

Jag blev naturligtvis noga förhörd av de övriga tjejerna i sällskapet - hur hade vi träffats, hur hade jag gjort för att fånga honom, hur stod jag ut med vissa aspekter av hans personlighet, hur var han i sängen och så vidare. Jag flydde försiktigt ut till killarna och började prata om Super Mario Galaxy 2 med värden, varpå han förklarade att det tillhörde hans 8-årige varannanveckason från ett tidigare förhållande. Epic fail...

Det började blandas drinkar och ett frågesportsspel plockades fram. Jag lottades i lag med sällskapets enda mamma och i takt med att vi blev fullare och fullare tog vi hem en strålande seger. Här någonstans började också den kanske mest tankeväckande diskussion kring porr jag varit med om på sistone. Jag vet inte hur vi hamnade där, men till skillnad från när man annars hamnar i diskussion kring porr och någon sätter agendan genom att framstå som helt okunnig så blev den här diskussionen betydligt mer initierad. En kille förklarade att porren förändrats för varje årtionde. På 80-talet var porr fortfarande något sällsynt och svåråtkomligt, vilket gjorde att det räckte med vanligt sex med snygga aktriser. På 90-talet ökade tillgängligheten med kabelkanalerna och då blev analsex svaret på hur man skulle sticka ut i porrträsket. I början av 00-talet gjorde deepthroatandet stor comeback men det övergick sedan till de senaste årens munknull- och gaggingfixering. Jag vet inte om han rent empiriskt hade rätt, men det faktum att jag kunde se en röd tråd mellan min tidigare analsexvurm och min passion för 90-talistisk Warp-electronica och PS1-rollspel från Square var helt klart glädjande.

Frågan var dock vad 10-talet skulle landa. De flesta enades om att 10-talet skulle bli fittans årtionde med fistfucking (enhands eller tvåhands) som favoritpraktika. Jag och min lagkamrat trotsade majoriteten och slog ett slag för kuken i fokus. Mastodontkukar och cbt med andra ord.

Man kan lätt tro att en sån här kväll skulle urarta i en vild gruppsexorgie men det blev istället en lugn och väldigt trevlig natt som inte slutade förrän jag somnade under ett tämligen misslyckat (uppenbarligen) försök till fyllesex hemma hos mig vid sextiden i morse. Så kan det gå...

Sopp eller snopp

2010-10-20T23:15:00.004+02:00

[På allmän begäran är en inbäddad video borttagen]

1) Om jag skulle träffa en sån här kille IRL tror jag att jag skulle gå längst fram i Prideparaden efteråt.

2) Kan vi inte enas nu - stor kuk = ta bort förhuden, liten kuk`= låt den vara kvar.

3) Hur kommer det sig att man ALLTID hamnar på sånt man inte vill se när man letar efter porr på kvällen?

Om inbäddningen inte funkar, testa den här länken eller den här.

Balil - "Parasight"

2010-10-20T20:48:00.004+02:00

Ibland finns det ingenting som är bättre än 90-talstechno. Just nu är det ibland.

Manifest mot musikköp!

2010-08-01T21:19:00.000+02:00

Det finns ett tydligt samband mellan artister och knark. Jag säger inte att alla artister använder knark, men en klar majoritet gör det. De finansierar sitt missbruk genom skivintäkter, konserter och annan kommersialisering av musiken. Många av dem har börjat sin musikkarriär med visioner om att ägna sig åt nyskapande musik, men har sedan av producenter, managers och skivbolagsfolk lockats att kompromissa med sina ideal och ställa upp på en krassare kommersialisering av musiken.

De levererar utslätad hitlistemusik som de själva innerst inne föraktar. Utåt sett försöker de leva upp till myten om "den lyckliga artisten", medan de innerst inne är fast i ekorrhjulet. Mer pengar till mer knark behövs, så de levererar mer utslätad hitlistemusik, som får dem att må ännu sämre och så behöver de ännu mer knark för att stå ut så de levererar ännu mer utslätad hitlistemusik för att ha råd.

För artisterna är det här vägen till undergången. Många knarkar ihjäl sig eller tar livet av sig. Andra överlever, men har men för livet. De kan inte ägna sig åt ickekommersiellt musicerande utan drabbas av svår ångest. Åter andra drabbas av artiststigmat - oavsett vad de företar sig i fortsättningen kommer allmänheten aldrig att se dem som något annat än artister.

Allt det här bygger på en krass ekonomisk verksamhet. Internationella ligor, s.k. skivbolag, lockar unga, intet ont anande människor att bli kommersiella artister. Med löften om guld och gröna skogar lockas de unga till vad som i bästa fall blir stora scener och dyrt knark och i värsta fall blir att harva på familjeprogram i TV och finlandsfärjor och punda fultjack. Allt detta för att skivbolagen ska tjäna pengar. Det här handlar om en konspiration gentemot en hel ungdomsgeneration, en ohelig allians mellan skivbolag, tv-produktionsbolag och kvällstidningar, tydligast synliggjord i tv-program som Idol.

Att kriminalisera musikförsäljning är något som många förespråkar, men jag menar att det är att slå på de som redan ligger. Offren här - de kommersialiserade artisterna - skulle bara drabbas hårdare. Istället skulle jag vilja kriminalisera musikköp. Det är någonting grundläggande fel i ett samhälle där en hel vuxenvärld försöker pracka på ungdomar en syn på musik som en vara - någonting man kan köpa och äga.

Musik är någonting fint som sker mellan en artist och en lyssnare. Musik kan lindra smärta, musik kan sprida glädje, musik kan som ingenting annat FÖRSTÅ en människa. Att därför reducera musik till någonting materiellt som kan säljas och köpas på en marknad är följaktligen kränkande för den som skapar musiken. Visst finns det artister som säger att de trivs med att sälja musik - men handen på hjärtat - är de verkligen ärliga mot sig själva och oss andra? Myten om den lyckliga artisten är så stark att vissa artister till och med tror på den själva.

Vi 90-talister är den första generationen sedan skivindustrins genombrott för vilka musik är någonting fint och inte bara en kommersiell vara. Vi lyssnar på musik, vi lever av och för musik och vi tar oss till den gratis - varför måste ni pervertera vår syn på musik med era unkna kommersiella idéer?

För artisternas och ungdomens skull - FÖRBJUD MUSIKKÖP!

Happy fucking birthday

2010-07-25T20:50:00.002+02:00

Tänk dig att du befinner dig på ett födelsedagsfirande. Du har en revolver med sex skott. Med varje skott kan du bara skjuta ihjäl en person, så totalt kan du skjuta ihjäl sex personer. Inget fusk med att ställa dem på led eller annat. Sex personer som ska dö. Men vilka sex - och i vilken ordning. Vem ska dö först (dvs, vem MÅSTE till varje pris dö), vem ska dö näst först osv...

Ok, det här är personerna.

1) Personen som säger 'dig har jag inte sett sen du var så här liten' trots att han stirrade på din urringning på din pappas begravning för 2 1/2 år sen.

2) Personen som undrar vad du gör nuförtiden men inte lyssnar när du svarar.

3) Personen som gör allt för att få sina barn att framstå som så lyckade och framgångsrika. Nämen, pluggar din son på... vad hette det.. högskola? Oj vad fint! Södertörn? Ja, det ska ju vara bra.

4) Personen som säger "nu reser vi oss upp och sjunger 'ja må de leva' ".

5) Personen som omedelbart invänder och föreslår att vi ändrar texten från 'uti hundrade år' till 'många lyckliga år'.

6) Personen som tror att han är rolig när han försöker dra igång en andra vers genom att sjunga "och när de har levat..."

7) Personen som inte förstått innebörden av ordet fyrfaldigt i uttrycket fyrfaldigt leve.

8) Personen som tror att han är först i världen med att utbrista hipp hipp hora hora hora hora.

9) Personen som måste följa upp det fyrfaldiga hurrandet med ett ba-da-pa-pa-pa-paaaa.

10) Den feta bakande personen som blir förnärmad när du inte vill äta en tårta som består enbart består av socker och animaliskt fett.

11) Den feta personen som, efter att ha beklagat sig i hela ditt liv över hur feta diskrimineras och missaktas och hur svårt det är att gå ner i vikt, vräker i sig två bitar av ovan nämnda tårta samt ett antal bullar och kakor.

12) Personen som tvingar med sina barn trots att dessa uppenbarligen inte vill vara där.

13) Bitterfittan som skriver ett blogginlägg om det.

Sådär... ge mig din rangordning. Vilka sex vill du skjuta och i vilken ordning.

A sister's gotta do what a sister's gotta do...

2010-07-19T23:47:00.003+02:00

Jag har ett problem. Min lillebror fyller snart 15 och blir därmed byxmyndig. Eftersom vår far är död så faller det på min lott att se till att han blir av med oskulden, men jag har ingen aning om hur jag får tag i en hora till honom. Och inte nog med det - vad för en hora ska jag köpa till honom? Svensk? Utländsk? Ung? Gammal?

Hur har ni (eller era fäder) hanterat det?

Horizonten, januari-juni 2010

2010-07-18T21:14:00.002+02:00

avlägsen,
prinsessrosa, fluffig,
intensiv, förförisk, aptitlig,
belönande, beroendeframkallande, förgyllande,
huvudstigande, världserövrande
orgasmisk,
näsblödande, huvuddunkande,
huvudvärksframkallande, ätstörande, menssläckande,
morgonkräkande, svimmande,
tvärstoppande,

Respons

2010-07-18T19:44:00.000+02:00

Joy sa...
Äh..visst är spotify långt ifrån något komplett musikbibliotek men det finns samtidigt sjukt mycket bra musik för den som letar.
Jag kan lova dig att jag har satt ihop ett flertal playlists som jag vet att du skulle digga om jag skickade dom till dig.
Det vore förresten mer än välkommet med lite uppdateringar från din sida på topp femtio listan.
Kan bli intressant.
J
16 april 2010 01.24

inanna sa...
Alltså, visst finns det mycket bra, men problemet är att inte allt finns. Många människor nöjer sig med att 60% finns på ett bekvämt avstånd. Själv vill jag att 100% ska finnas och då är det mp3 som fortfarande gäller.
Ska försöka uppdatera listan. Den är ju liksom klar, det enda som saknas är att jag ska lägga ut lite låtar på youtube.
18 juli 2010 19.21

Esgie Qroue sa...
Bra text (minus Chris Rock-videon då. Han är aldrig befogad nånstans).
Vissa människor använder konflikter som den i Israel/Palestina för att tillfredsställa sina egna emotionella begär.
Genom ett stark ställningstagande och känslomässig investering ("sympati" för den ena eller andra sidan), ges möjligheten inte bara till hänryckning och extas (http://www.youtube.com/watch?v=Tu1wAP2Baco), utan även till chansen att få spela en viktig roll i ett Större Sammanhang (http://www.facebook.com/group.php?gid=2208363470).
På ett kommunistcafé här i Malmö såg jag för nåt år sen en kille bärandes en t-shirt med trycket "BURN ISRAEL, BURN!".
Jag tror inte att denne gosse, hur "engagerad" han än var i Israel/Palestina-frågan, hade något egentligt intresse av att se konflikten lösas. Vad skulle han vinna på det?
Om judar och araber plötsligt blev sams, vad skulle det innebära för honom? Inga fler demonstrationståg och slagord, inga fler jetteheftiga tischas, inga fler spontana vredesextaser till nyheterna om den senaste helikopter-räden i Gaza, och så vidare. Ett tråkigare liv, helt enkelt.
21 april 2010 01.36

inanna sa...
Vad har du emot Chris Rock? Och seriöst, poängen han gör i det där klippet är en vettig poäng.
Politik som identitet. Stort. Problemet är väl att rätt många såna människor tyvärr inte bara finns på svenska ledarsidor utan även i Mellanöstern.
18 juli 2010 19.28

Fredrik Nord sa...
Surfade in här av misstag. Letade info på Google och hamnade här.
Du är rent utsagt en kodum jäkla bimbo utan respekt för människor.
Vad är det för fel på dig? Finns det en diagnos?
30 april 2010 11.40

inanna sa...
Synd att du inte länkade till din egen blogg, då hade vi kunnat ha en dialog. Jag blir i alla fall fascinerad av dig. "Letade info på Google och hamnade här." Den 30 april var det fyra googlesökningar som hamnade på min blogg. Två av dem var "youcarebecauseido" och "you care because i do". Jag tvivlar på att du står för någon av dem.
Kvar finns två andra sökningar. Den ena var "knullakuten" och den andra var "stora fitta". Jag hoppas du hittade den information du sökte.
18 juli 2010 19.39

Terje sa...
Jag är glad att se att du skriver igen. Saknade din blogg förra gången du försvann som var ett tag innan jag försvann.
27 maj 2010 23.02

henrik sa...
Nejje, för långt uppehåll. Börja blogga igen! Snälla!
11 juni 2010 19.46

inanna sa...
Ok då...
18 juli 2010 19.41

Livstecken

2010-02-06T22:48:00.003+01:00

En vecka efter flytt och jag har för första gången sedan dess unnat mig en timme för mig själv vid datorn. Annars har livet uteslutande bestått av att jobba och plugga seven-eleven. Jag har inte ens tränat en enda gång, vilket nog inte hänt mig sen jag kanske var fem år eller nåt.

Och jag måste säga att jag älskar det. Att ägna sig åt någonting som betyder någonting, någonting där jag är novis och inte kan glida om jag vill utan verkligen måste ge allt.

En konsekvens är nog att den här bloggen kommer bli mer sparsamt uppdaterad. Nåt inlägg i veckan hoppas jag kunna producera, men den har helt klart lite lägre prioritering just nu.

Och alla ni som saknar mig på msn - jag kommer nog dyka upp extremt sparsamt där, så släng iväg ett mail istället om ni vill något.

Uppmaning till alla killar

2010-01-23T10:21:00.000+01:00

När ni väljer att inspireras av porr, se till att tänka igenom det hela lite grann. Om din kuk inte är minst 40 cm lång, har en omkrets på 20 cm och är riktigt stenhård så tänk inte ens tanken på att använda den till att smiska med. Ingenstans. Du framstår bara som väldigt, väldigt löjlig. Och avtändande. Om du dessutom insisterar på att släcka lampan och sen dra ut kuken när jag suger den, bara för att smiska mig då får du skylla dig själv när jag i mörkret råkar riva dig på ollonet så du börjar blöda.

Jävla mes...

Elitist javisst

2010-01-20T23:37:00.000+01:00

Saker jag stör mig på, del 91274

2010-01-20T22:52:00.002+01:00

Alltså, jag kan acceptera att offentliga toaletter är rätt grisiga, att de inte städas så ofta som de borde. Inga problem. Det är discusting, men jag kan acceptera det. Folk har liksom redan betalat när det är dags att gå på toa. Lågprioriterat.

Men seriöst - varför finns det inte hängare på ALLA toaletter? Är det meningen att jag ska sitta och kissa med jackan på mig och väskan i knät eller? Hur jävla svårt är det att sätta fast två jävla krokar på dörren eller väggen?

Stoppa jordbävningarna

2010-01-18T13:04:00.000+01:00

Alla andra förfasar sig över det som hänt i Haiti och skänker en massa pengar till höger och vänster för att hjälpa. Själv är jag för upptagen med att kolla facefuck varje kvart för att bli först att gå med när Anton Abele startar gruppen "Stoppa jordbävningarna i Haiti". Could be anytime now...

Inanna om Israel/Palestina och en del annat

2010-01-18T12:19:00.005+01:00

1.
Den senaste tiden har jag anklagats för att vara rasist, nazist, antisemit, antimuslimsk och en massa annat av folk som läst min blogg. Jag tänkte förklara det hela här. Ja, jag hatar judar. Ja, jag hatar muslimer.

Men... det betyder inte att jag hatar alla eller ens en majoritet av dem. Jag hatar folk som tar sin etniska, nationella, sociala, sexuella, religiösa eller vadfandetnuär identitet på ett så jävla stort allvar att de slutar se andra som människor. Om det sen handlar om svenskar, muslimer, adliga, svarta, lesbiska, män eller vad det än är spelar ingen roll. Den människa som framhäver sina sociala identiteter istället för sin personliga identitet är en svag och närmast värdelös människa. Gemensamt för dem alla är ju att de i stort sett är opåverkbara. Ja, du föddes vit. Är det något att vara stolt över? Ja, du föddes som man och har varit homosexuell sedan födseln. Är det något att vara stolt över? Ja, du föddes om muslim och uppfostrades muslimskt. Är det något att vara stolt över.

Jag vet inte hur ni funkar men jag tycker att det är helt stört när folk är stolta över saker de inte kan rå för och inte kunnat påverka. Exempel: jag är stolt över att jag är smal eftersom det är något jag själv sett till genom att träna och äta ordentligt. Jag är inte stolt över att jag har rätt mycket pengar eftersom det inte är något jag själv har sett till. Jag skäms inte för det, men jag är inte heller stolt över det. I det första fallet kan jag (rättmätigt) vara rätt dryg. När folk pratar om vikt och sånt så kan jag absolut avfärda det med att det bara är att träna och äta ordentligt eftersom jag vet av egen erfarenhet att det funkar så. I det andra fallet är jag inte det, eftersom det inte är min förtjänst att jag råkade få en rik pappa. Däremot är jag tacksam för pengarna, men tacksamhet och stolthet är två jävligt olika saker. Jag ser inte ner på folk som inte har pengar. Get it? Stolthet, tacksamhet... två olika saker.

Ok... nu när det är klarlagt... över till Mellanöstern.

2.
Till att börja med är jag partisk. Även om jag inte anser mig vara personligt inblandad så har jag blodsband till den ena sidan i konflikten. Hitler skulle ha sagt att jag var "jüdischer Mischling zweiten Grades", dvs judisk blandras av andra graden. Det uttrycket tycker jag säger mer än något om hur anala (på ett dåligt sätt) nazisterna var.

Min mormor kom som judisk flykting från Baltikum under Andra världskriget och hade turen att träffa en svensk man som hon gifte sig med. Annars hade hon nog fått åka ”hem”. Resultatet blev som alla förstår bland annat min mamma. Där min mormor höll hårt i judiska traditioner (i synnerhet efter att morfar gått bort) så var min mamma fullständigt ateistisk och sekulariserad. Min mamma och min mormor hade en synnerligen frostig relation till varandra, vilket innebar att jag inte träffade mormor speciellt ofta. Mamma och jag har aldrig firat Chanukka (som jag måste slå upp för att veta hur det stavas på svenska) eller sabbat eller något annat judiskt. Jag har varit i en svensk synagoga två gånger i mitt liv – den ena gången strax efter min mormors död, den andra gången på ett studiebesök i skolan. Ett tag strax efter mormors död blev jag nyfiken på min judiska bakgrund och under någon vecka försökte jag bara äta kosher. Sorgbearbetning kallas det nog. Men det gick inte. Min bästa kompis då (som var vegan) kunde stå ut med att jag åt kött, men att jag enbart åt kött som var slaktat på ett tämligen vidrigt sätt var mer än hon kunde acceptera. Så hon gav mig ett ultimatum. Det plus det faktum att skaldjur är det godaste som finns gjorde det lätt att välja. Vår vänskap kunde fortgå för att senare ta slut av helt andra skäl.

Jag har varit i Israel en gång, för snart ett år sen. Jag tillbringade två veckor hos tämligen avlägsna släktingar och jag har aldrig känt mig så icke-judisk som då. Men även hos min moster och mina kusiner i New York känner jag mig tämligen malplacerad när det judiska tränger sig på. Det var ingen slump att jag väntade med att åka till New York i julas tills de hade firat Hanukkah för det känns inte som jag. En amerikansk jul däremot, det funkar. Amerikanisering är inget hot mot min självbild.

Så... det var min judiskhet. Jag skulle förmodligen överleva en andra Förintelse, men jag skulle nog ha det rätt svårt med karriären. Fast jag skulle å andra sidan få flytta till Israel och bli medborgare där om jag ville. Över till själva frågan.

3.
Det som irriterat mig väldigt länge med frågan om Israel/Palestina är inte komplexiteten. Den känns ok. Det är en väldigt komplicerad fråga. Å ena sidan har judarna funnits där sedan 1948 (och i mindre grad även tidigare), samt före diasporan. Å andra sidan har palestinierna funnits där under en längre obruten tid. Jag ska inte fördjupa mig speciellt mycket i det här, jag tycker att båda sidor har rätt schyssta skäl till att landet ska vara just deras. Sen skulle det kunna vara en smaksak huruvida judarna eller palestinierna har bäst skäl, men tyvärr är det inte ens det.

Svenskars ståndpunkt i Israel/Palestina-frågan är idag (och har säkert varit det i evigheter) en ren höger-vänster-fråga. Guilt-by-association. Är du höger, ja då är du för Israel. Är du vänster, ja då är du för Palestina. Enkelt, bra då går vi vidare.

Eller? Hallå?

(Bläddra inte vidare innan du har sett det här klippet. Det finns här av en anledning. Dessutom är det ett både roligt och sant klipp. Dessutom är det bara en minut långt.)

"Anyone that makes up their mind before they hear the issue is a fool." Chris Rock uttrycker exakt varför jag aldrig någonsin kommer bli politiker.

Tyvärr är det ju så här det funkar. Är man höger är man för USA och därmed för Israel och därmed mot Palestina. Är man vänster är man mot USA och därmed mot Israel och därmed för Palestina. Själva Israel/Palestina-frågan blir irrelevant, det är inte den i sig som får folk att välja sida. Man väljer sida utifrån vilka andra som finns på ens sida. Vilka man kan identifiera sig med. Israel/Palestina-frågan är bara en liten petitess i sammanhanget. I stort sett alla som är politiskt aktiva tar ställning i den här frågan. Alla politiker. Alla tidningar. Därför är de idioter.

Här skapas också låsningen. Eftersom stöd för Israel är förknippat med så mycket annat så kan inte personer på Israelsidan uppmärksamma och kritisera det faktum att staten Israel beter sig vidrigt åt när den förtrycker och mördar palestinier. För om de skulle acceptera det innebär det att stödet till Israel ifrågasätts och då ifrågasätts USA och världspolitiken och hela liberalismen och då rasar ju allt. Nej, bättre att bara fortsätta stirra in i tunneln. Rättfärdiga vilken skit som helst. Ändamålen helgar medlen.

Och på andra sidan är man lika goda kuksugare där. Palestinasidan skulle aldrig uppmärksamma och kritisera det faktum att Hamas beter sig vidrigt åt när den självmordsbombar judar. För om de skulle acceptera det innebär det att stödet till Palestina ifrågasätts och då ifrågasätts antiimperialismen och världspolitiken och hela socialismen och då rasar ju allt. Nej, bättre att bara fortsätta stirra in i tunneln. Rättfärdiga vilken skit som helst. Ändamålen helgar medlen.

Tror du mig inte? Testa följande experiment. Prata med en person som har tagit ställning i frågan. Ta upp ett fenomen som exempelvis judiska bosättningar, skjutna palestinska ungdomar eller något annat om det handlar om någon som är pro-Israel och förklara hur hemskt du tycker det är. Ta upp självmordsbombningar om det handlar om någon som är pro-Palestina och förklara hur hemskt du tycker det är. Personen i fråga kommer i värsta fall förneka hela fenomenet, men om det handlar om en någorlunda normal idiot så kommer han/hon att:
1) motvilligt acceptera att det är något som hänt
2) använda empatiska argument som syftar till att förklara varför man gör såna saker
3) rättfärdiga dem med att den andra sidan är så mycket värre
4) förklara att det där hemska gör att den sidan inte har rätten på sin sida

Nu kommer själva experimentet. Avbryt personen direkt efter steg 1. Säg bara "tack" och gå därifrån. Jag lovar att du inte får vara ifred för den personen förrän han/hon fått ur sig punkt 2, 3 och 4. Och det spelar ingen roll vilken sida personen står på. Steg 2, 3 och 4 måste komma fram. Jag gjorde det här experimentet på en flickvän till en killkompis, vilket gjorde att han inte fick ligga den kvällen eftersom hon behövde moraliskt rättfärdiga det hela inför honom (som var fullständigt ointresserad) eftersom jag inte lät henne göra det inför mig.

4.
Man skulle kunna skratta åt hur sjukt alltihop är, men det tar inte slut där. I samband med att Israels regering uttryckte sig en aning plumpt om hur Sveriges regering borde betett sig i frågan om Donald Boströms numera rätt berömda artikel så uttryckte sig bloggaren Jinge följande: ”Samtidigt måste jag erkänna att jag samtidigt kan känna en kittlande förtjusning. Precis på samma sätt som när Djurgården gör självmål i allsvenskan.”

Jag vet inte om Jinge eller någon av hans läsare insåg hur träffande parallellen med fotbollslag var för hela Israel/Palestina-frågan. Nu är inte jag världens mest insatta när det gäller fotboll, jag tycker det är tämligen ointressant med lagsporter och dylik masspsykos kring den, men en sak har jag hyfsat bra koll på och det är hur folk börjar hålla på ett lag eftersom jag har sett folk i min omgivning börja göra det. Det går i regel till på följande sätt:

Föräldrar, äldre syskon, klasskompisar, eller någon annan säger att man ska heja på det laget och då gör man det. AIK, Djurgården eller Hammarby? Vad hejar du på? Sen bekräftar man och bekräftas i det där i åratal under uppväxten och sen går det inte att ändra på. Hur många hammarbyare tror ni kommer regelbundet åka ut till Råsunda och titta på AIK under 2010 med argumentet "här spelas just nu bättre fotboll än på Söderstadion, så jag åker hit istället". Ingen, såklart. Eftersom fotbollslagsympatier inte handlar om argument utan om att man sagt en sak och sen står man för det resten av livet oavsett vad.

Därför är det en fruktansvärt träffsäker parellell som Jinge drog. Och inte mindre träffsäker blir den när man tittar på det tunnelseende och den fullständiga fanatism som präglar såväl fotbollsfansen som Israel/Palestina-"vännerna". Förluster och övergrepp bortförklaras med samma argumentation. Ideologin är viktigare än verkligheten. Det finns ingen verklighet utanför ideologin.

Personligen hejar jag inte på något lag. Varken i fotboll eller i Mellanöstern. Däremot tycker jag det är tragiskt varje gång övergrepp sker och jag tycker det är ännu mer tragiskt när den ena sidans övergrepp inte bara förklaras utan ursäktas med den andra sidans övergrepp. Det riktigt sjuka är att samma människor som använder den typen av förklaringar där skulle aldrig acceptera samma logik i deras egen vardag. Det är de för civiliserade för. Det är ju trots allt bara på tv och i tidningar som folk dör. Och de som dör på "vår" sida blir ju retoriska slagträn. Och "de andra", de får ju skylla sig själva.

Too soon, part 2

2010-01-14T16:28:00.004+01:00

MSN-diskussion...
xxx says:
vad gör du?

Inanna says:
äter
haitimacka

xxx says:
haha
vad är det?

Inanna says:
du tar två knäckebrödskivor
så lägger du magert kött mellan dem
typ kalkon

xxx says:
haha

Inanna says:
och så trycker du ihop tills köttet är mosat och knäckebrödet gått sönder

xxx says:
hahaha
så jävla too soon

Inanna says:
ja, det var det

Too soon

2010-01-14T09:14:00.003+01:00

Undrar hur många Haiti-skämt och i-land/u-land-skämt man skulle kunna göra utifrån det här. Årets roligaste händelse alla kategorier, helt klart.

Far och dotter gånger 3

2010-01-13T22:29:00.005+01:00

Tänk er att en man våldtar sin sexåriga dotter. Om du är där och tittar på men inte ingriper är du helt laglig. Om du däremot innehar en film som visar det och följaktligen inte kan förhindra det är du kriminell. Rätt eller fel?

Samma film hade för övrigt varit helt laglig att inneha och se om mannen skurit halsen av flickan istället för att våldta henne. Rätt eller fel?

Filmen med mannen som knivmördar sin dotter är laglig att inneha och det är varken ett brott att ladda ner den eller se den eftersom ingen har hävdat upphovsrätt till den. Däremot är det brottsligt att ladda ner den dramatiserade filmversionen där skådespelare gestaltar mördare och offer och där ingen människa kom till skada vid inspelningen. Rätt eller fel?

God how I miss krystade etiska dilemman från samhällskunskapen...

The ZOG Saga

2010-01-11T22:26:00.002+01:00

Jag kom på en fantastisk romanidé idag. Tänk dig en kodknäckarkonspirationsthriller. Fast konspirationen den handlar om är den judiska old schoolkonspirationen. Du vet, den judiska världskommunismen i Moskva och den judiska världskapitalismen i New York besegrar arierna i WW2 och tar över världen. Vi lever nu i en värld där judar drar i trådarna enligt någon hemlig agenda. Och så upptäcker en snygg medelålders man med en snygg något yngre kvinna det där och börjar nysta i det. Och ZOG (den sionistiska ockupationsregeringen för er som aldrig är inne på Flashback) försöker tysta dem.

Det kan bli hur spännande som helst. Tänk typ att i bok två (för naturligtvis blir det en serie) så ska de verifiera Sion Vises Protokoll, i bok tre visar sig Förintelsen vara påhittad, i bok fyra... ja ni fattar.

Och med tanke på utvecklingen i världen så skulle det här kunna bli en stor succé. Så feel free, ta min idé. Tacka mig i förordet bara...

Inanna, 77

2010-01-10T20:56:00.003+01:00

Igår såg jag en löpsedel som fick mig att le fånigt. Det var något om minskade pensionär och arga pensionärer och jag la framför allt märke till att Inger, 77 var förbannad.

Jag vet inte om det bara är jag, men det finns något löjeväckande över äldre människor som är arga. Det är lite som arga chihuahuor eller förbannade fjortisar. Eftersom de är så harmlösa så tar man inte deras ilska på allvar.

Missförstå mig inte, jag har ingenting emot Inger, 77 och även om hennes vrede gör mig glad så är det ju ingen beständig känsla. Jag har heller inte pumpat in några skattemiljoner i någon offentlig ekonomi så jag känner inte heller att en höjd eller sänkt pension för henne är något som jag har så mycket att göra med.

Men hennes vrede väcker andra känslor. Känslan av att jag inte vill bli Inger, 77 när jag blir gammal. Eller för den delen en Ronald Fasth som örfilade en 12-åring som provocerat och trakasserat honom.

När jag var yngre tänkte jag att jag skulle vilja bli en cool livsnjutare när jag var gammal. Typ leva på någon paradis-ö, ha en yngre älskare, frossa i droger och bara ha det allmänt skönt och må bra. Men jag har ändrat mig. Visst finns det en charm i att bokstavligt talat leva varje dag som om den vore ens sista, men om man ska leva ett liv där man inte behöver oroa sig för konsekvenserna så kan man göra det med stil också. När jag blir gammal vill jag vara en vidrig bitch med mycket makt. Jag vill vara någon som andra har respekt för och med respekt menar jag i det här fallet att de är rädda för mig.

Jag ser framför mig hur jag som 70-åring sitter med en lista på alla människor som någonsin behandlat mig illa samt närmast obegränsade ekonomiska resurser och tänker: "hmmm... jag kunde ju ha skaffat barn som kunde fått ärva det här, men jag valde att inte göra det och istället för att mina systerbarn och brorsbarn ska få något så ska jag lägga det på att hämnas." Och så ska jag göra livet surt för alla. Typ en ful kille som kallade mig jävla hora på krogen för en månad sen - jag ska ta reda på vad han heter och när han är 76 ska jag betala någon att skyffla bort all sand utanför hans port och hälla kallvatten där så det blir en bra isbana som han kan halka på och bryta nyckelbenet. Och den där tjejen på "festen" i fredags som tittade snett på mig för att jag raggade upp en kille som hon nog också var intresserad av - henne ska jag skicka en kille på som ska sol-och-våra bort alla hennes besparingar när hon är 73. Eller så får jag hennes knäskålar krossade.

Men det handlar inte bara om dessa människor utan alla i min omgivning. Yngre släktingar ska kritiseras och grannar ska terroriseras. Jag ska samla på mig varenda fördom en människa kan tänkas ha och uttrycka dem så fort tillfälle ges. Bara för att jag kan.

Problemet med väldigt många gamla är att de lever i illusionen att respekt och auktoritet är något som kommer automatiskt med åldern, bara för att det kanske var så när de var unga. Men det är något man måste kämpa till sig och för mig känns det som ett rätt schysst livsmål.

Min fitta har ingen moral och den är inte feminist

2010-01-09T13:07:00.000+01:00

Det började med att en vän berättade om hur fantastiskt sex hon och hennes pojkvän hade haft under julledigheten, att de var som nykära kaniner som bara knullade hela tiden. Jag blev naturligtvis avundsjuk och efter att jag beklagat mig över fenomenet kukbrist 2010 erbjöd hon sig att lösa mitt problem. Följaktligen skulle hon para ihop mig med någon av hennes pojkväns kompisar.

Nu hör till saken att hon är betydligt äldre än jag, vilket inte bara innebar att hennes pojkvän och hans kompis också är betydligt äldre än jag. Det innebär också att de har helt andra umgängesvanor. Det är intressant det där. Tydligen är det så att när folk är omkring 30, alla har jobb och är typ "vuxna", då funkar det inte längre med att ha en seriös förfest där alla tar med sin egen dricka, en spotifyplaylist och sen går man ut. Nej, då ska det bjudas på middag. Jag vet inte, det kan vara en pargrej också. Jag var iaf ensam ensamtjejen där.

Det är kul när folk bjuder på seriösa middagar, främst när det handlar om människor som inte är så vana vid det. Min låtsasmamma skulle utan problem kunna bjuda hem 20 personer varje kväll och fixa det galant. Min kompis och hennes pojkvän hade lite svårare. Jag stortrivs verkligen när folk vill hålla upp en perfekt fasad som visar sig ha lite sprickor, samtidigt som andra låtsas att inte se det. Då känner jag mig som att jag är med i en fantastisk film och kan inte låta bli att rikta ljuset mot just de där sprickorna. Underbart!

Nåja. Kukbrist 2010 är numera ett minne blott. Jag fick ligga och jag fick ligga bra. Orsaken är att jag vet hur man raggar på trettioplus-killar. Egentligen är killar strax över 30 perfekta när det gäller just sex eftersom de å ena sidan samlat på sig en hel del erfarenhet av sex såväl utom (bredd) som inom (djup) förhållande, samtidigt som de å andra sidan inte börjat förfalla fysiskt ännu. Problemet är att väldigt många i den åldern har något emot att vara med tjejer i min ålder, vilket gör att man ofta måste ta mer egna initiativ än med mer jämnåriga killar. Lyckligtvis för alla mina läsare som är i samma situation som jag så har jag en metod som funkade felfritt igår. Den bygger på fyra faser. Det är viktigt att de här fyra faserna sker i rätt turordning, annars kan det bli väldigt fel.

1) PRESENTATIONEN
"Du får ursäkta om jag är lite bitchig, jag hann inte onanera innan jag gick hit."

Här gäller det att väcka killens sexuella intresse. Detta görs bäst genom att helt enkelt nämna något om ens egen syn på sex i förbifarten. Det kan vara en erfarenhet, en sexuell preferens, en sexuell förmåga - egentligen vad som helst som du tror att han går igång på och som du kan stå för när du väl erövrat honom. Det viktigaste här är att det inte blir något statement. Det får absolut inte skapa någon uppmärksamhet och göra att du hamnar i fokus, utan bara vara något som slinker in i rätt situation och som bara passerar förbi. För även om det passerar förbi, så kommer det inte passera obemärkt förbi. Var så säker.

2) BEKRÄFTANDET
"Modebloggar är SÅ patetiskt. Typ idag hade jag en tröja från HM och åt fyllda paprikor. Igår hade jag en tröja från MQ och åt avokadosallad. Sen lyxade jag till det med Ben & Jerrys. Det är SÅÅÅÅ patetiskt."

Här gäller det att stryka medhårs. Det är en sak i det normala umgänget med killar, där funkar det bra att trycka ner. Men om man ska ha sex med en kille så gäller det att tänka på regel 1: "en kille med dåligt självförtroende är dålig i sängen". Det gäller alltså att bekräfta honom och eftersom det stora problemet är åldersskillnaden så gäller det att ta upp något som ger hans generation rätt. Det är egentligen oväsentligt vad du säger, så länge du inte planerar något långvarigt förhållande med honom kommer du inte behöva stå för det. Bara du säger något som kan få honom att inte känna sig gammal och obsolet.

3) PROVOKATIONEN
"90-talshiphop är SÅ tråkig. Gucci Mane är tusen gånger mer vital än Biggie nånsin var."

Naturligtvis får du inte bara stryka medhårs. En ordentlig diskussion är viktig eftersom det dels visar att du har en egen personlighet, dels ger honom chans att argumentera mot dig och visa sig duktig och kunnig. Här gäller det att välja ett ämne som du tror att ni båda behärskar och som kan ge er möjlighet att gnabbas lagom mycket. Det bästa är ett ämne där du tror att han känner sig rätt säker. Allra bäst är ett ämne där han är rätt bestämd, men det får absolut inte vara ett ämne som behandlar grundläggande värderingar eftersom det då riskerar att hamna för mycket i potten och diskussionen kan ta överhanden från flirtandet.

4) INFÅNGANDET
"Jag hade ju hoppats träffa nån snygg kille när jag var i New York, men vad ska jag säga? Too many wookies, not enough force..."

Ok. Hans sexuella nyfikenhet är väckt, han har bekräftats, han har provocerats - nu är det dags för sista stöten. Infångandet. Här kan man naturligtvis använda en miljon olika tekniker, men min erfarenhet säger mig att ingenting, absolut INGENTING är lika effektivt som en Star Wars-referens. Killar i allmänhet och män kring eller över 30 älskar Star Wars. Den här kärleken är inte bara infantil och patetisk, den får killar att tro att de är del i någon sorts exklusiv liten grupp med en massa intern humor, trots att den delas av uppskattningsvis 90% av alla killar i målgruppen samt en hel del utanför den. Släng iväg en Star Wars-referens och killen kommer med absolut största säkerhet tycka att du är hans drömtjej. Om du inte står ut med att se en Star Wars-film för att hitta referenser, gör det ändå - för han (eller någon annan kille) kommer förr eller senare ändå tvinga dig att titta tillsammans med honom och det är betydligt värre.

Jag är medveten om att mer än en läsare kommer överraskas av min inställning och min raggningsteknik. Den stämmer inte överens med min syn på relationer, genus, makt, sex och mig själv i vanliga fall. Men när kåtheten tar över så är det bara att inse att fittan inte har någon lag. Jag kan bara upprepa rubriken. Min fitta har ingen moral och den är inte feminist. Även om jag råkar ha och vara det.

20 hiphoplåtar som Martin Janzon borde föra ett resonemang kring varför han utelämnat dem från sin topp 100-lista från 90-talet

2010-01-08T12:51:00.000+01:00

Busta Rhymes - "Turn It Up/Fire It Up" (Remix)
Company Flow - "8 Steps To Perfection"
Cypress Hill - "Hand On The Pump"
DJ Krush feat. C.L. Smooth - "Only The Strong Survive"
DMX - "Ruff Ryders Anthem"
Gravediggaz - "Diary Of A Madman"
GZA feat. Method Man - "Shadowboxin"
Ice Cube - "Wicked"
Jay-Z - "Can I Get A..."
Lil Kim - "Queen Bitch"
Lost Boyz - "Renee"
MC Eiht - "Straight Up Menace"
Method Man - "Bring The Pain"
Non Phixion - "Black Helicopters"
Perverted Monks - "Doin It"
Pharcyde - "Drop"
Raekwon feat. Ghostface Killah - "Criminology"
Rakim - "Guess Who's Back"
Ras Kass - "Soul On Ice" (Diamond D Remix)
Wu-Tang Clan - "Protect Ya Neck"

Bekräftelsekåta jävla horor

2010-01-08T07:11:00.000+01:00

Är det inte patetiskt hur HELA bloggvärlden går upp i någon sorts infantilt lyckorus bara för att Aftonbladet delar ut ett "Stora Bloggpriset"? Alla (bokstavligt talat: ALLA) blir helt blöta i trosorna eller kalsongerna av att uppmärksammas av Aftonbladet och regredierar till Idol-deltagare som tittar in i kameran och gör en rösta-på-mig-gest med tummen mot örat och lillfingret mot munnen. Jävla horor. Och med horor menar jag inte att ni har sex för betalning utan att ni (för att travestera några tidigare vinnare) åtrår bekräftelsen och utan begränsningar eller betänkligheter omfamnar och slukar all slags sådan. Så jävla despicable.

Vem vill vinna ett pris i Aftonbladet? Varför går ingen ut och säger "jag är generad över det här". Aftonbladet? Really?

Hela den här folklighetsgrejen är ju bara så äcklig. Människor som blir framröstade av folket är ju per definition rätt äckliga eftersom massans förmåga att se kvalitet är så begränsad att den faller för ytan. Titta på Rockbjörnen som ju är förebilden för Stora Bloggpriset på så sätt att det också är ett pris arrangerat av Aftonbladet och framröstat av "folket". Vi tar kategorin årets nykomling.

2002 - The Sounds
2003 - Pauline
2004 - Ana Johnsson
2005 - Laleh
2006 - Sebastian Karlsson
2007 - Måns Zelmerlöw
2008 - Amanda Jenssen

Seriöst - vem vill bli hyllad av idioterna som röstar fram dessa människor? Ok om man ignorerar det hela och sen bara hamnar där ändå, visst - det skulle jag kunna acceptera. Men ingen gör ju så. Alla bara vädjar till sina läsare. "Rösta på mig! Jag vill vinna! Jag vill bli uppmärksammad i Aftonbladet!"

Jag skulle vilja ha en sån där award ceremony-bild på de nominerade, ni vet sån där när de delar upp skärmen i fyra delar för att visa varsin person och säger "and the nominees are..." och sen se deras äkta reaktioner när de förlorar och sedan för att inte framstå som missunnsamma gratulerar vinnarna i sina bloggar.

Nej, förresten. Jag vill inte se dem. Ta bort...

Right now preterm necrophiliac child molesters are masturbating like frenzied apes in cages to your handiwork, sir...

2010-01-05T21:31:00.006+01:00

Ute: Att ironisera över idiotiska åsikter (oavsett om de är politiskt korrekta eller bara galet konservativa/feministiska/liberala/socialistiska/whatever)

Inne: Slå tillbaka med åsiktsframförarens egna metod.

Om jag ska göra en abort till så ska det vara med Doug Stanhope.

Rysk mor med två pojkar

2010-01-05T00:28:00.002+01:00

Originalets titel: Русский мать двух мальчиков
(Ryssland 2009)

(Spoilervarning: Jag kommer här avslöja delar av handlingen i filmen "Rysk mor med två pojkar". Så läs vidare på egen risk.)

Den ryska socialrealistiska kortfilmen har på senare år firat stora triumfer, såväl konstnärligt som publikt. Mogen ryska knullar grabb (originaltitel: Русский мальчик трахает зрелых vann Guldpalmen i Cannes (och toppade Eva af Geijerstams årsbästalista) och den andliga uppföljaren Mogen ryska med fyra pojkar (originaltitel: Русский пожилые с четырьмя мальчиками) blev som alla vet en kassako i hela Europa. Vi får hoppas att detta innebär att vägen är tillräckligt upptrampad för att Rysk mor med två pojkar ska få den succé den förtjänar.

Premissen är följande - Rysk mor med två pojkar är en metafilm i ordets bästa bemärkelse. Tre av Moskvas främsta skådespelare spelar sig själva såsom skådespelare i en pjäs som handlar om en mor och hennes två söner som i sin tur ska spela in en porrfilm som ska heta Rysk mor med två pojkar. (Hängde ni med?) Resultatet är direkt lysande och ställer tittaren i ett omedelbart dilemma. Hur ska man betrakta det man ser? Vilka är det man ser? Är det skådespelarna? Är det deras roller? Eller är det deras rollers roller?

Vi kastas in direkt i hetluften. Modern sitter på sängen, den äldre sonen sitter på sängkanten och försöker generat lägga fram förslaget. Den yngre sonen sitter på en stol bredvid och riktigt njuter av sin brors plågsamma dialog med modern. Det är obehaglighet på högsta nivå. Ändå är det bara början. Det tafatta sex som sedan följer får mig att vilja slänga mig på skämskudden, men ändå sitter jag som fastgjuten i biofåtöljen. Med minsta möjliga medel lyckas skådespelarna göra underverk. Sex har skildrats tusen och åter tusen gånger på film, men sällan så här erotikbefriat och aldrig så här äkta. Det är min fullständiga övertygelse att om två ryska ynglingar och en rysk kvinna skulle spela in en amatörporrfilm så skulle resultatet bli ytterst snarlikt. Så övertygande spelar de.

Om den obehagliga stämningen är det som mer än något annat präglar filmen så är det detaljerna som gör det här till 2009 års bästa film. Den fantastiska scenografin. Den äldre sonens hållning. Den yngre sonens leende samt hur han sedan faller ner i sängen. Den äldre sonens piercade bröstvårta. Den yngre sonens minimala huvud. Bägge sönernas små könsorgan. Den fullständiga oförmågan att på ett friktionsfritt sätt övergå från en ställning till en annan. Moderns oförmåga att ge ett funktionellt oralsex till sönerna. Telefonen som ringer en minut från slutet. Det faktum att ingen av dem har strumpor på sig hemma.

Nyckelögonblicket är naturligtvis när de bägge pojkarna suger på moderns bröstvårtor ungefär fyra minuter in i filmen - en scen som säger mer om sexual- och familjemoralens förändring på 2000-talet än någon annan scen i någon annan film. Symboliken med pojkarna som återförts till moderns bröst skulle i en annan regissörs händer kunnat bli övertydlig, men här behålls balansen perfekt.

Men även finalen är lysande, när den yngre sonen slaskar ner moderns fläskiga mage samtidigt som den äldre sonen försöker sig på en fejkad orgasm i hennes mun. Könsstereotyperna slängs i soptunnan och det är bara att konstatera att Rysk mor med två pojkar är en fet tegelsten i patriarkatets glashus. Mina damer och herrar, det här är inte bara 2009 års bästa film alla kategorier. Rysk mor med två pojkar är ett stycke filmmagi, en ogenerad och rakt igenom ärlig hyllning till filmkonsten. Det är en fyrbåk som filmauteurer världen runt har att orientera sig efter under det nya decenniet. En film att vrida och vända på i all evinnerlighet. Det enda jag kan vara säker på är att jag aldrig kommer att "bli klar" med den. Det är den för bra för.

Filmen kan i sin helhet beskådas gratis HÄR.

00-talets 20 bästa bloggar

2010-01-04T14:30:00.000+01:00

Det finns naturligtvis massor av andra bloggar som också är fantastiska. Jag har dock bara tagit hänsyn till det textmässiga här, vilket innebär att en mängd mp3-bloggar som förgyllt mina hörlurar inte kommer med. En hel del modebloggar missar också topp 20 av samma anledning. Även om de påverkat mig så har de inte berört mig. I de fall det handlar om en blogg som flyttat runt är det antingen den senaste eller den mest talande versionen som är länkad. Slutligen är det enbart svenska bloggar på listan.

1) http://imuglybutivegotablog.blogspot.com/
Världens bästa blogg. Briljant på alla tänkbara sätt. Tyvärr är Beta en idiot som inte bara slutade skriva den utan också raderade den. Och även om jag själv gjort så med min egen blogg (två gånger dessutom - både min originalblogg och den första versionen av den här) så kan jag inte förlåta honom. Eller jo, om du kommer tillbaka. Då är allt förlåtet. Snälla Beta.

Ni som läst bloggen vet varför den är världens bästa blogg någonsin. Och ni som inte läst den, tyvärr… jag kan inte förklara det – det skulle bli ungefär som när den där fule killen på festen försöker göra sig intressant genom att referera random amerikansk standupkomiker. Så ni får helt enkelt bara leva med känslan att ni missat något väldigt viktigt och bra.

2) http://skinheadbarbiedoll.blogspot.com/
Coolast av de coola. Bäst av de bästa. Ibland får man en överdos och när man som jag varit borta från bloggar och Internet och sånt rätt länge så tappar man kollen. Men oavsett var hon bloggar så är hon helt fantastisk. Det givna förstavalet för alla som castar till en realityserie. För hon är mer verklig än någon annan i bloggvärlden.

3) http://ablativ.blogspot.com/
Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina. Frågan är om någon har en bättre titel på en blogg? Om det är någon bloggare som känns som en bra förebild (och då inte som bloggare utan som människa) så är det Tanja Suhinina. Hennes http://phonephucker.blogspot.com/ var galet rolig och intressant, men det här är nog den blogg som påverkat mig när det gäller åsikter mest av alla bloggar. Läs, reflektera och kom till insikt du med.

4) http://livsirritation.blogspot.com/
Att sann konst föds ur lidande är ju egentligen en sanning med modifikation. Det som oftast föds ur lidande är självbedrägeri, allmänt gnäll om livets orättvisa och en massa tjafs som i regel går ut på att ”visserligen försöker jag inte ta tag i mitt liv, men om jag skulle göra det så skulle det ju ändå inte gå”. Jag vet inte om lidande är rätt ord, livsirration är nog trots allt ett rätt bra uttryck som Angela/Galatea använder om sin blogg. Och sättet hon uttrycker den på är bara så vansinnigt vackert. Inte för att vara taskig, men jag önskar att hon aldrig blir tillfreds med sig själv och livet.

5) http://booty-perkulator.blogspot.com/
Kortlivad, men fantastiskt rolig. Inleddes med texten ”På Booty Perkulator kommer vi uteslutande diskutera booty i alla dess former, från din lillasysters fasta men platta femåringsbooty till DJ Deeon. En ska skriva om det en kan, helt enkelt.” Genialiskt i all sin enkelhet.

6) http://tessiesliv.blogg.se/ eller http://tessiesliv.xlogz.com/ eller http://tessiesliv.bloggagratis.se/.
Tessie stannade nog inte mer än någon månad på varje adress och var tyvärr alldeles för snabbt försvunnen. Men hennes frispråkiga sexblogg ”Analsex är det nya svart” var en ögon- och rövöppnare av rang och inspirationskälla för både min blogg och mitt sexliv.

7) http://www.kinkyafro.se/
Elektronisk kulturtidsskrift mitt anus. Men däremot en fantastiskt bra blogg om man gillar hiphop och svart kultur. Att han sedermera gick över till DN pappersmedia förtar inte storheten i den här bloggen. Tvärtom visar det hur mycket bättre bloggar är på att hantera populärkultur än pappersmedia.

8) http://johannasjodin.blogg.se/
En idol. Folk som ”kämpar för saker” blir ofta rätt patetiska i mina ögon. Jag vet, det är bara i mina ögon. Men så är det. Johanna är dock ett stort undantag. Hennes engagemang känns inspirerande. Och att jag snott resonemang rakt av från henne till diverse diskussioner har nog hänt fler än en gång.

9) http://needy-girl.blogspot.com/
En fantastiskt rolig och entusiasmerande livsnjutare. Djupt saknad, hoppas att hon gör slag i sak och sätter igång och gör världens bästa mammablogg så fort hon fölat av sig.

10) http://blogg.tianmi.info/
Genren bitter-vit-medelklassman-trettioplus-slentrianangriper-det-som-står-i-tidningen-och-hejar-okritiskt-på-piratpartiet är överlag rätt svårt osexig. Men Blogge Bloggelito gör det bra, trots att han har bloggvärldens mest pinsamma pseudonym.

11) http://alazerius.wordpress.com/
Mohamed Omars övergång från kultursidedarling till samhällets fiende nr 1 är svårslagen. Det är lite som om Ingemar Bergman vid obduktionen skulle visat sig vara en Wayansbroder in disguise. Just därför kan jag inte riktigt av mig känslan av att han bara walraffar som radikal muslim. Men oavsett hur det står till med den saken så är det fascinerande läsning, betydligt intressantare än hans poesi. Även om jag står rätt långt ifrån honom när det gäller åsikter så behövs hans röst och tanke i ett debattklimat där fronten annars är fastlåst i ett krig mellan politisk korrekthet och smygrasism.

12) http://lamouratrois.se/
En fantastisk musikblogg som verkligen lyckades förmedla kärleken till musik i ord. En stor inspirationskälla.

13) http://vetsaga.se/
Ofta briljanta texter om fantasy och science fiction av folk som tar det på dödligt allvar.

14) http://mnmlsmn.blogspot.com/
I stort sett allt som Johannes Nilsson rört vid har blivit guld under 00-talet. Den här bloggen är bara ett och kanske inte heller ens det bästa exemplet.

15) http://fairyescort.wordpress.com/
Vissa bloggar kan vara fantastiska enbart genom att de skrivs av någon som lever ett intressant liv. Ett tag verkade det som om det fanns fler prostituerade som bloggade än som sålde sex, men Fairyescort var inte bara den bästa bloggande horan utan lyckades även väcka och befästa en del tankar hos mig.

16) http://annikaflynner.blogg.se/
Stundtals lysande om all möjlig populärkultur.

17) http://osexigt.blogspot.com/
Mikrobloggande har aldrig känts speciellt intressant eftersom det är ytterst få människor som i längden klarar av att skriva intressant i det korta formatet. Festa-mysa-maila-bloggen skulle dock kunna vara ett undantag. Ibland kan man läsa trettio inlägg i rad som känns helt ointressanta. Och sen kommer ett helt magiskt inlägg som får en att vilja utnämna honom till kung av hela världen.

18) http://dunkadunka.blogspot.com/
Att lista musik är en av världens finaste företeelser och få människor gör det bättre än dunkadunka-Martin. Trots att jag aldrig är överens med honom.

19) http://snakemountain.wordpress.com/
Nördgudinnan framför andra. Den blogg jag läst längst, även om hon nu verkar ha övergivit den för att skriva typ 3 inlägg om året på weirdscience.

20) http://neonbibeln.blogspot.com/
En ny bekantskap, men samtidigt känns den sanslöst välbekant. Jag vet inte om det beror på att tjejen som skriver den skulle kunna vara tvillingsjäl med min fd bästa kompis (eller om det är hon under fejkat namn) men jag kan bara konstatera att det här är lysande. När jag har någon timme över ska jag läsa igenom hela och då kommer den säkert förtjäna en högre plats på listan.

009. Plastikman - I Don't Know

2009-12-23T15:36:00.000+01:00

Mörkt så det förslår. Mästarens bästa låt någonsin. När psykljuden kommer in efter ungefär sex minuter är det så förtvivlat vackert.

010. Golden Boy With Miss Kittin - Rippin Kittin

2009-12-22T15:32:00.000+01:00

Emostep? Emoclash? Eller vad ska vi kalla den här pärlan.

011. Boards Of Canada - The Beach At Redpoint

2009-12-21T15:27:00.000+01:00

Han: Vad är det mest anala du någonsin gjort?
Hon: Jag har åkt till stranden vid Redpoint och lyssnat på The Beach At Redpoint.
Han: Alltså, det var inte så jag menade.

012. The Knife - Silent Shout

2009-12-20T15:27:00.000+01:00

Såvida man inte räknar dit den här moderna svenska klassikern.

How to finger fuck boys

2009-12-20T13:46:00.000+01:00

Jag önskar att jag hade kunnat skriva den här texten utan att besvara frågan "varför". Men erfarenheten har visat sig att alldeles för många ställer sig frågande till detta. Så jag börjar från början.

Redan min första pojkvän var ytterst intresserad av att knulla mig i stjärten. Där och då (13 år gammal) sa jag nej. Då började han att tigga och tjata och argumentera för att han åtminstone skulle få fingerknulla mig i stjärten. Jag sa nej även till detta.

Livet gick vidare, killar kom och killar gick. Att de ville knulla mig i stjärten kunde jag förstå, jag var trots allt uppvuxen med internet och filmkanaler så jag visste vilken fundamental del av sex som analsex trots allt innebar. Men fingerknullandet övergick mitt förstånd. I början trodde jag att det helt enkelt handlade om att de ville mjuka upp mig, skala av mitt försvar och att kukknullandet i stjärten var själva målet.

Jag: "Varför vill du fingerknulla mig i stjärten?"
Killarna: "För att det är skönt."
Jag: "Hur kan det vara skönt, har du en erogen zon i fingrarna?"
Killarna: "Jag kan inte förklara det, det bara är skönt."

Min första tanke var som sagt att det var ren bullshit. Om A2M var en grand slam inside-the-park home run så var fingerrövknullande first base för de här killarna. Men så plötsligt började jag tänka i andra banor. Jag började lyssna på vad killarna faktiskt sa. "Jag kan inte förklara det, det bara är skönt." Tänk om det verkligen var så? Tänk om anledningen till att killarna inte kunde förklara varför inte handlade om att de ljög utan om deras oförmåga att uttrycka känslor? Tänk om det faktiskt var skönt för dem?

Livet gick vidare, killar kom och killar gick. Som alla mina läsare way back in 07 vet så testade jag analsex. Tungor, fingrar, kukar, leksaker. För det mesta kändes det skönt för mig och killarna verkade njuta. En dag frågade jag en kille om jag kunde få testa på honom. Han vägrade. Han var minsann inte nån jävla bög. Jag frågade fler killar. De vägrade de med. Det här väckte en stark nyfikenhet hos mig. Förbjuden frukt, ni vet. Efter ett tag blev det som en besatthet. När jag till sist fick testa på en kille så kändes det bara SÅ häftigt.

Jag ska försöka sammanfatta varför det är en skön känsla att fingerknulla en kille:
* Det är intimt. Det enda som är intimare än kroppar intill varandra är kroppar i varandra. Och för oss tjejer finns det inte så väldigt många andra möjligheter att vara i killen.
* Smaken är ju som baken - vissa tänder på ögon, andra på läppar, några på rutmagar, vissa på överarmar. Själv tänder jag bland mycket annat på rumpor. Fasta, klämvänliga rumpor. Och eftersom stjärthålet är stjärtens epicentrum blir prostatan stjärtens hypocentrum. Klart man vill åt det.
* I många sexsituationer är inte båda aktiva samtidigt. Det finns en fucker (den som knullar) och en fuckee (den som blir knullad). Och om man ska vara krass så finns det inte så väldigt många andra möjligheter för oss tjejer att vara fuckern. De finns där, men det kan vara skönt med en till möjlighet för ökad variation.
* Sex är ju en maktgrej, det får man inte glömma bort. Och när man har några fingrar (eller kanske rentav hela näven) upp i killens röv så är han inte så kaxig längre. Machtübernahme!!!
* Personligen har missionären fått en renässans i mitt sexliv sedan jag insåg att jag kunde rövknulla killen med mina fingrar samtidigt som han kukknullar min fitta.
* Killarna har en massa lustcentrum där och om man gör det rätt ger man faktiskt en massa njutning och det ÄR häftigt att ge njutning.
* Det kan också vara rätt häftigt (och nu vet jag att jag låter elak) att göra det fel så att det inte ger en massa njutning. Ibland är det kul att plåga.

Jag vill noga betona att det här inte handlar om någon ultrafeministisk hämnd mot killar som tjatar om analsex eller något annat töntigt. Jag gillar analsex, både att få och att ge. Det borde inte vara konstigare än att gilla att få och ge oralsex.

Nåväl, jag har förklarat varför. Då kommer det stora problemet - väldigt många killar vill inte bli knullade i stjärten. En gång när jag låg med en kille och allt var helt fantastiskt och jag precis var på väg att komma så körde jag in ett finger i hans stjärt och han blev helt panikslagen och hysterisk. Allt sket sig och jag fick varken orgasm då eller senare. Nedanstående videosekvens illustrerar många mäns syn på att bli analknullade.

Det här är naturligtvis helt patetiskt av killarna men speglar samtidigt många killars osäkerhet kring sin sexualitet. De tror att de är så världsvana och experimentlystna, men så fort man tar ett litet steg vid sidan från redtubenormen så blir många helt darriga. Det betyder att man vid en enkel "får-jag-fingerknulla-dig-i-röven"-fråga i regel möts av oförstående och äckel. Nu talar jag utifrån min egen erfarenhet och även om jag med uttalanden som "killar kom och killar gick" försöker ge sken av att jag knullat halva Sverige så har jag ju naturligtvis inte gjort det. Andra kanske har andra erfarenheter. Kul för er i såna fall. Berätta var ni hittat såna killar.

Det finns de som ser ett nej som en inledning till vidare förhandlingar. Jag är inte sån. Ett nej är ett nej. Varför göra något mot någons vilja? Just därför gäller det att inte ställa frågan. Det är trots allt enklare att be om ursäkt än att be om lov.

Det gäller alltså att överrumpla killen. Eftersom det är svårt att överrumpla någon med en leksak (oj, var kom den ifrån?!?!) så är det alltså fingrarna som gäller. Här kommer min guide till hur du fingerknullar en analovillig kille.

1) Först gäller det att bygga upp en stämning. Om du bara kör upp fingrarna i hans röv kommer han förmodligen bli arg. Dels för att han är ovan, dels för att naglar i ändtarmen kan göra jävligt ont. Mitt förslag är ett gemensamt bad. Bäst är naturligtvis en jacuzzi eller något annat större kar, men även ett vanligt badkar borde funka om han och/eller du inte är alltför feta. Men å andra sidan, då har ni nog andra bekymmer än brist på analfinger. Så - ett bad. Se till att använda mycket olja i vattnet. Det är en del av hemligheten.

2) Ok, nu sitter/ligger ni där i badet, nakna intill varandra. Naturligtvis börjar ni röra vid varandra. Här gäller det att ta kommandot. Många killar är vana vid att ta kommandot så det gäller att verkligen visa det. "Jag vill att du bara slappnar av. Jag vill ge dig njutning." Börja runka honom. Om vattennivån inte är för hög kan du suga honom.

3) Se till att göra det långsamt men rejält. Det får inte bli någon hetsjakt på spermasprut inom två minuter. Sånt får ni göra nån annan gång. Nej, nu gäller det att bygga. Du ska ha kommandot, men det måste göras underdånigt för att vagga in honom i en falsk trygghet. Se till att han blir stenhård och använd sedan ena handen till att runka honom och den andra till att smeka honom på pungen, klämma på hans rumpa och lår. Det här är ren distraktion. Den stora poängen är att du ser till att du vet exakt var hans stjärthål är. Missar du det med några millimeter så blir det inte så kul.

4) När du märker att han börjar närma sig sprut så gäller det att förändra ditt kommando. Runka honom snabbare och kraftigare. Börja stöna (om du kan. Vissa kan inte det, då ska du inte göra det). Böj dig över honom som för att ta satsen i munnen (valfritt om du gör det, jag rekommenderar att du inte gör det första gången du testar det här eftersom killen kan rycka till vid steg 5).

5) När han precis ska komma sätter du in stöten. Två fingrar - pekfingret och långfingret - ska in hela vägen in, så långt du kan. Oroa dig inte för att det blir svårt, se bara till att ta i lite grann. Oljan i vattnet gör jobbet åt dig, hans rövhål är ordentligt förberett tack vare det och rumpklämmandet innan (som gjort att oljan kunnat tränga in). Här är det viktigt med timing. Kör du in fingrarna mer än 2 sekunder innan han kommer så är det för tidigt och risken är att allt blir pannkaka. Kör du efter att han börjat komma blir det helt fel då med. Du har alltså en minimal tidsrymd att spela på. Det gäller alltså att tajma tillfället då han har passerat the point of no return. Use the force.

6) Se till att stöna till högt. Nej förresten. Vråla, när du för in fingrarna. Skräm honom lite. Tänk Gandalf när Frodo erbjuder honom ringen. Risken är att han försöker akta sig och därför gäller det att kännas lite hotfull, samtidigt som du med kraftiga tag mjölkar ut hans sperma. Fingrarna i hans stjärt kan du dra ut någon centimeter och sen fullt in igen några gånger tills han kommit färdigt. Då drar du sakta ut dem.

7) Titta på honom i ögonen. Le. Visa med ögonen hur mycket du gillade det. Fråga INTE om det var skönt. Utgå ifrån det. Säg snarare något om hur skönt det var att knulla hans röv.

Poängen med den här metoden är naturligtvis att han inte får ett val utan att du väljer åt honom. Många (jag säger inte alla) killar vet trots allt inte sitt eget bästa, i synnerhet inte när det gäller sex. Många killar är dessutom väldigt prestationsfixerade och därmed helt ovana vid att vara passiva vilket gör dem till tacksamma offer för metoden.

Jag har testat den på fem killar och resultatet har varit mycket bra. Tre av dem har velat göra det igen, en fjärde lyckades jag övertala om att få göra det igen och endast en reagerade negativt. Vi snackar alltså om en 80-procentig success rate. Bland killar jag frågat först har min success rate varit en bra bit under 20 procent. Tänk på det…

Nu ska jag tillbringa ungefär ett dygn på väg till New York och fira jul och nyår där. Vem vet, förhoppningsvis kan jag testa den här på en sjätte kille och se om den funkar även i Nordamerika.

WT

2009-12-20T13:32:00.002+01:00

Hur tänker folk när de bjuder på pepparkakor och ädelost-på-tub?

Livet enligt Inanna

2009-12-20T11:35:00.000+01:00

Jag har redan dissat Anton Abele när han svarade på Stockholm Citys frågor så jag tänkte att jag skulle svara på samma frågor så kan ni hatkommentera lite så jag har nåt kul att läsa när jag kommer hem om två veckor. Puss på er.

1) Vad är sann lycka?
Sann lycka är bara ett påhittat begrepp. Sant, äkta och naturligt är tre ord som bara används av folk som inte fattar bättre. Lycka är lycka, oavsett om den är sann eller falsk.

2) Vilken är din största rädsla?
Det oväntade. Jag är ett kontrollfreak och när saker får mig att fullständigt tappa kontrollen mår jag fruktansvärt dåligt.

3) Vilken egenskap föraktar du mest hos dig själv?
Se fråga 3.

4) Vilken egenskap föraktar du mest hos andra?
Oj, det är så många. Fast jag vet inte om någon egenskap är värre än någon annan, det handlar väl rätt mycket om magnituden.

5) Vilken levande person beundrar du mest?
Min syster. Hon lyckas alltid vara positiv och entusiastisk i alla situationer. Dessutom är hon den snällaste människa som finns. Det kan visserligen vara rätt jobbigt ibland, men det förtar inte min beundran för henne.

6) Hur känner du dig just nu?
En aning orolig för att jag börjar bli förkyld. Lite splittrad inför att åka till New York. En del av mig vill fira jul med mina syskon.

7) Vilken är den mest överskattade goda egenskapen?
Ärlighet förmodligen.

8) Vad ogillar du mest med ditt utseende?
Min mage och min rumpa.

9) Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos män?
Samma saker som hos kvinnor plus stora, vackra kukar på män som vet hur de ska hantera dem.

10) Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos kvinnor?
Samma sak som hos män minus kukarna då.

11) Vilka ord eller uttryck använder du för ofta?
Underbar. Hata. Bajsface.

12) Vem eller vad är ditt livs kärlek?
Mig själv förmodligen.

13) Om du kunde förändra en sak med dig själv, vad skulle det vara?
Att kunna släppa på kontrollen lite mer.

14) Vilken är din största bedrift?
Att jag tagit tag i mitt liv, trots att jag mått förjävligt.

15) Om du skulle dö och fick återvända som en person eller en sak, vad skulle du välja?
Som mig själv tror jag. Är rätt nöjd.

16) Vilken av dina ägodelar håller du högst?
Ingen egentligen. Har inte så mycket känslomässiga band till materiella saker. Det mesta är ju möjligt att ersätta.

17) Vilken är din favoritsysselsättning?
Att ha sex, helt klart. När det är bra slår det allt annat.

18) Vilket är ditt mest utmärkande drag?
Dryghet, cynism, ironi, besserwisser... nåt sånt...

19) Vilka är dina favoritförfattare?
Joyce Carol Oates, Haruki Murakami, Bret Easton Ellis och Bodil Malmsten är nog favoriterna om man snackar levande, aktuella författare. Men sen gillar jag ju klassikerna också.

20) Vilken påhittad person gillar du mest?
Enid i Ghost World. Hon är bäst.

21) Vilken historisk person identifierar du dig med?
Ingen.

22) Vad ångrar du djupast?
Att jag inte umgicks mer med pappa den sista tiden.

23) Hur skulle du vilja dö?
I sömnen efter ett maratonknull. Fast jag vill bli gammal först.

24) Vilket är ditt motto?
Ask not what my cunt can do for you, ask what you can do for my cunt.

Sådär... hatkommentera mig.

013. Åme - Rej

2009-12-19T15:26:00.000+01:00

Minimalgenren blir nog aldrig bättre än så här.

014. Jega - Geometry

2009-12-18T15:25:00.000+01:00

En av IDM-världens sämst bevarade hemligheter. Förtvivlat vackert.

015. The Black Dog - D.O.G. Style (The Black Dog Late Night Vocal Porn Session)

2009-12-17T15:25:00.000+01:00

När två tredjedelar av Black Dog övergav gruppen för att bilda Plaid borde allt tagit slut. Men 2005 dök den här pärlan upp som verkligen är en perfekt låt för vokala porrsessioner, sent på natten. Även om den nog mer är efterspel än doggystyle.

Checklista

2009-12-17T15:08:00.002+01:00

[ X ] Köpa gräddspray
[ X ] Göra iordning en termos med varm choklad
[ X ] Byta om till myskläder
[ X ] Lägga sig i soffan
[ X ] Svepa in sig i diverse täcken och kuddar
[ ] Stänga av datorn och spela Zelda

016. Fabolous feat. Ne-Yo - Make Me Better

2009-12-16T15:23:00.000+01:00

Det är Ne-Yos refräng som är grejen. När han sjunger "I'm a movement by myself, but I'm a force when we´re together" över de bitterljuva stråkarna vill man bara krama om honom.

017. Richard Davis - Bring Me Closer

2009-12-15T15:20:00.000+01:00

En låt att dansa ensam med tårar i ögonen till. Vemod har aldrig varit så dansant.

018. Freeform Five - Electromagnetic (Lindstrom Remix)

2009-12-14T15:19:00.000+01:00

Med tanke på hur dålig originalet var är det fascinerande hur världens bäste norrman lyckas ladda sin remix med sån erotik. En låt att fulknulla till.

Om jag vore fet...

2009-12-14T13:25:00.002+01:00

... och vågade visa mitt ansikte i den här bloggen skulle jag spela in ett klipp där jag frossar i mig en chokladkalender och ger sken av att jag tror mig göra värsta spoilern och avslöja alla framtida luckor, medan alla som ser klippet bara skulle tänka "fan vad äcklig du är".

Dryga stockholmare

2009-12-14T09:17:00.002+01:00

En vanlig fördom/åsikt/fakta som landsbygdsbor ofta har om oss stockholmare är att vi är dryga. Jag vet inte hur det är med andra, men jag kan hålla med till 100%. Mitt naturliga tillstånd är att jag är rätt dryg och cynisk och jobbig gentemot andra människor. Sen finns det en faktor till som påverkar det och det är storleken på orten jag befinner mig på. Sambandet är helt ofelbart. Ju mindre ort, desto drygare är jag. Men också det omvända gäller. Ju större ort desto mer och mer öppen och glad och ödmjuk och hmm... jag vet inte... snäll... blir jag. Kanske därför som jag älskar den jag är när jag är i New York eller Bangkok.

019. Aril Brikha - Room 337

2009-12-13T15:18:00.000+01:00

Rummet ovanför 237. Som i The Shining. Get it?

020. Anja Schneider - Belize

2009-12-12T15:18:00.000+01:00

00-talets "Knights Of The Jaguar". Samma centralamerikanska indianmystik.

021. Björk - Pagan Poetry

2009-12-11T15:17:00.000+01:00

Björks bästa låt det här årtusendet. Fantastisk video som ni får hitta någon annanstans.

022. Delia Gonzalez & Gavin Russom - Relevee (Carl Craig Remix)

2009-12-10T15:17:00.000+01:00

Den här duon har aldrig varit speciellt bra på egen hand, men DFA-remixerna av den här låten och av "Rise" var riktigt bra. Och när hela världen undrat vad Carl Craig egentligen gjort för att förtjäna sin legendstatus så drog han till med den här remixen. Episkt är bara förnamnet.

00-talets 20 bästa tv-spel

2009-12-09T22:50:00.001+01:00

Som alla läsare märkt håller jag på och gör en lista över 00-talets hundra bästa låtar, en lista som förhoppningsvis blir klar innan jag flyttar söderut. Jag har även nämnt 00-talets bästa filmer och 00-talets bästa skivor och innan året är slut ska jag lista 00-talets bästa böcker och tv-program. Men nu handlar det om tv-spel. Här kommer de 20 bästa spelen från 00-talet enligt mig. Jag har utelämnat remakes och återutgivningar av äldre spel från listan eftersom i stort sett alla bra spel som någonsin gjorts även har släppts under 00-talet. Jag har dessutom valt att endast plocka med ett spel per serie. Annars skulle listan dränkas av Disgaea- och Advance Wars-spel.

20) BEYOND GOOD & EVIL (PS2)
Stämningsfyllt äventyr. Bra Zeldaklon. Fotouppdragen är briljanta liksom miljön.

19) FINAL FANTASY TACTICS A2: GRIMOIRE OF THE RIFT (NDS)
Bra strategispel helt enkelt.

18) OKAMI (PS2)
Zeldaklon baserat på japansk mytologi. Världens kanske vackraste spel. Lite klumpig kontroll. Uppföljaren Okamiden till DS kan bli hur bra som helst.

17) CASTLEVANIA: DAWN OF SORROW (NDS)
2d-plattformsactionäventyr. Det finns massor andra i serien som är nästan lika bra. Jag är egentligen ingen fan av actionspel, men Castlevaniaspelen handlar så mycket om att upptäcka och undersöka vilket är kul.

16) PUZZLE QUEST: CHALLENGE OF THE WARLORDS (NDS)
RPG + pussel. Kan det bli bättre?

15) SUIKODEN TIERKREIS (NDS)
Mysigt jrpg. Även Suikoden V till PS2 är riktigt bra.

14) MASS EFFECT (XBOX360)
Har bara spelat det lite grann, men det måste helt klart in på listan. Ska spela igenom det innan tvåan kommer.

13) JAK & DAXTER: THE PRECURSOR LEGACY (PS2)
Underbart plattformsspel. Förra generationens bästa plattformsspel.

12) ICO (PS2)
Stämningsfyllt äventyr. Nästan lika bra som sitt rykte.

11) DRAGON QUEST VIII: JOURNEY OF THE CURSED KING (PS2)
Jag älskar Dragon Quest. Remaken på Dragon Quest V är nog min favorit i serien. Den här är nästan lika bra. Mysigt och klyschigt i ordens allra bästa bemärkelser. Tv-spelens motsvarighet till att ligga i soffan och gosa under en filt.

Ok... nu kommer vi in på topp 10.

10) SUPER MARIO GALAXY (WII)
Super Mario 64 var spelet som tog min oskuld. Det här är ännu bättre. Trots att jag hatar Wii.

9) POKÉMON: DIAMOND VERSION (NDS)
Jag var först med Pokémon i min skola. Svartvita gameboy, ni minns va? Jag hade alla Pokémon först. Jag har kvar min gosedjurs-Pikachu. Det är en kärlek som hållit i sig längre än jag skulle erkänna högt. Men DS-versionen av Pokémon är fortfarande riktigt bra.

8) CHRONO CROSS (PS1)
Underbart jrpg. Spelade Chrono Trigger till DS i våras och jag måste nog säga att Chrono Cross är lika bra som sin mer hyllade föregångare.

7) ADVANCE WARS: DUAL STRIKE (NDS)
Advance Wars till Gameboy Advance blev en otippad favorit. Sen har det kommit ett antal uppföljare. Det här är den bästa. Krig är kul.

6) PROFESSOR LAYTON AND THE CURIOUS VILLAGE (NDS)
Genialiskt pusselspel i världens mysigaste miljöer. Det enda som gör att det inte ligger etta är att det är meningslöst att spela om det. Annars är det ett perfekt spel.

5) FINAL FANTASY IX (PS1)
Historien om Vivi är den mest rörande jag upplevt i ett spel. Resten av spelet är också fantastiskt och del nio är (i viss konkurrens med del sex) min favorit i serien.

4) THE WORLD ENDS WITH YOU (NDS)
Hysteriskt (bra) jrpg. Älska Tokyo. Fantastisk design. Vansinnigt bra strider.

3) DISGAEA DS (NDS)
Nördigt, superjapanskt strategispel med STOR humor. Förmodligen det spel jag spelat mest de senaste åren. Originalspelen (1 & 2 till PS2, 3 till PS3), liksom La Pucelle Tactics och Stella Deus: The Gate Of Eternity är egentligen väldigt snarlika och det som gör att Disgaea DS är 00-talets tredje bästa spel är bärbarheten, vilket är perfekt när det handlar om ett oändligt djupt spel.

2) SHIN MEGAMI TENSEI: PERSONA 4 (PS2)
Världens bästa jrpg. En vän till mig har tjatat om SMT-spelen i evigheter. Jag fastnade inte för Digital Devil Saga och Nocturne gav mig huvudvärk, men Persona 3 var riktigt bra och fyran är helt perfekt. Demondeckare i japansk highschoolmiljö, kan det bli bättre? Skulle kunna bli världshistoriens bästa tv-serie om rätt personer tog sig an den. Nu väntar jag på Shin Megami Tensei: Strange Journey till DS.

1) THE LEGEND OF ZELDA: TWILIGHT PRINCESS (GC)
Om Super Mario 64 var spelet som tog min oskuld så var The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time spelet som gav mig min första orgasm. Sedan dess har besvikelserna duggat tätt: Majora's Mask, Oracle Of Ages, Oracle Of Seasons, Windwaker, The Minish Cap, Phantom Hourglass. Jag har spelat dem alla och visst har jag njutit stundtals. Men inget av dem har väckt samma känslor som Ocarina Of Time väckte. Nya Spirit Tracks ligger redan nedpackat i resväskan inför New Yorkresan och jag kommer nog gilla det med. Men lika bra som Ocarina Of Time kommer det inte vara. Twilight Princess däremot gjorde mig närmast andlös. Det kan närmast beskrivas som en varsam finputsning på ett redan perfekt spel. Fruktansvärt stämningsfyllt och helt makalöst briljanta banor. Jag kan bara konstatera att det är mitt absoluta favoritspel någonsin. Till Gamecube bör påpekas. Link styr man med handkontroll, inga jävla viftpinnar.

Det här var min lista. Hur ser din ut?

023. The Rapture - I Need Your Love

2009-12-09T15:15:00.000+01:00

SÅÅÅÅ 2003. Men fortfarande så bäst. Pianohouse och desperat punkfunk i en fulländad hybrid. Ytterligare ett av The DFAs mästerverk.

024. Pryda - Nile

2009-12-08T15:13:00.000+01:00

Det är tragiskt att Eric Prydz i Sverige har blivit synonym med videon till Call On Me. Nåja, han verkar inte kunna bry sig mindre och så länge han släpper såna här låtar. Transformationen ungefär halvvägs är något av det bästa som gjorts i Sverige.

025. Daft Punk - Harder Better Faster Stronger (Alive 2007 Radio Edit)

2009-12-07T15:12:00.000+01:00

Det finns en gren som Daft Punk är bättre än alla andra på. Det är att plocka bort basen för att sedan lägga tillbaka den. Det är ett billigt knep, men ruskigt effektivt på alla dansgolv. Här gör de det bättre än någonsin. Att basen dessutom är från "Around The World" - en av historiens objektivt sett bästa basgångar - gör ju inte saken sämre. När den dundrar på och trummorna rullar in är det ren extas.

026. The LOX - Fuck You

2009-12-06T15:09:00.000+01:00

Jadakiss, ledaren i The LOX (sedermera D-Block), får min röst som världens bästa rappare. Här inleder han med "Everybody's a snake, that's why I try to keep the grass cut, so I can see em when they coming". Det är dock inte bara han som levererar - såväl Styles som Sheek gör sina karriärers kanske bästa texter. Att de dessutom bara kör på med vers efter vers och väntar med refrängen till dess låten är över är något man bara vågar göra när man har det grymmaste beatet av alla.

Anton Abele 4-ever

2009-12-05T22:32:00.003+01:00

Jag är nog inte ensam om att irritera mig över att den fantastiska das Untergang-videon om Anton Abele har försvunnit från youtube. Den här videon kommenterar försvinnandet på ett fruktansvärt bra sätt. Se den innan den också försvinner.

Fråga

2009-12-05T18:52:00.001+01:00

Hur kommer det sig att ett normalt blogginlägg på den här bloggen i snitt genererar fler nya addningar på msn än kommentarer?

027. DK8 - Murder Was The Bass (Reworked)

2009-12-05T15:08:00.000+01:00

Världens bästa låttitel? Technobanger var genren.

En Massa Ord

2009-12-05T13:21:00.004+01:00

Har kräkts varje dag sedan i måndags. Magen har varit stenhård. Hade inte bajsat på fyra dagar. Har bott på toan de senaste timmarna efter att ha proppat i mig mer laxermedel än en slovakisk 18-åring inför en dejt med Rocco Siffredi. Är galet bakfull efter att jag druckit ikapp en väns till synes ointagliga försprång igår kväll. Mensen är försenad, men gravtestet är iaf negativt. Har en bula på pannan och jag önskar att den berodde på att min älskling knullat mig så hårt att mitt huvud slagit i väggen gång på gång. Har gråtit varje dag sedan i måndags. Hatar mamma. Har ångest inför julen. Har tjatat på syster om att åka utomlands över julhelgen. Hon vill inte. Jag vill vara med henne men vill inte vara med hennes mamma. Funderar på att åka till faster i New York. Vill inte vara själv. Ångest. Mina pruttar luktar gravöppning. Jag önskar att min bror var här så jag kunde prutta honom i ansiktet. Han skulle bli imponerad. Jag hatar att vara kär. Hatar kärleken för att den blottlägger mig. Hatar den för att den gör mig sårbar. Hatar. Är naken för att det är lättare att onanera då. Lättare att hata min kropp då. Lättare att akutbajsa. Skulle behöva knullas, men ingen får se mig nu. Behöver äta något, men är rädd för att det bara går rakt igenom. Har inget hemma. Eller jo, det har jag men då måste jag laga. Har restauranger inom 50 meter från porten, men då måste jag duscha, klä på mig, sminka mig, bli civiliserad och just nu är jag ett djur. Ett illaluktande och skyggt djur.

028. Gui Boratto - No Turning Back

2009-12-04T15:07:00.000+01:00

Få människor har levererat lika mycket fantastisk musik som Gui Boratto. Det här är hans bästa.

029. Bermuda Triangle - Secret Pillow (Prins Thomas Remix)

2009-12-03T15:06:00.000+01:00

Den börjar som man förväntar sig - med ett sedvanligt lättstompigt fjorddiscobeat. Sen efter ungefär en minut så händer ett mirakel och det som därefter följer är ren eufori.

030. Motorcycle - As The Rush Comes

2009-12-02T15:04:00.000+01:00

Titeln talar för sig själv.

031. Håkan Hellström - Nu Kan Du Få Mig Så Lätt

2009-12-01T15:03:00.000+01:00

Raden "Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna" och det faktum att han år 2000 var jävligt snygg var tillräckligt för att få en 10-årig Inanna att falla. Idag har jag helt klart vuxit ifrån killar som använder sin svaghet som hook, men den här låten gillar jag fortfarande.

032. Alan Braxe & Kris Menace - Lumberjack (Distorted Silence Bootleg)

2009-11-30T14:59:00.000+01:00

Under några år i mitten av 00-talet var ett gäng fransmän med Kris Menace i spetsen lika fantastiska som Swedish House Mafia blev sedermera. Det här är den näst bästa låten från kollektivet.

Skakad och rörd

2009-11-29T21:23:00.003+01:00

Jag blir sällan mållös. Jag brukar kunna vara cool i de flesta situationer. Men när jag loggade in på msn förut så blev jag alldeles skakig. Sju nya som addat mig. Godkänna, godkänna, godkänna, godkänna, PANG.

Jag bara satt där och stirrade. Hur sjukt var det inte? Sen tittade jag på de senaste kommentarerna i min blogg.

Nu kan jag inte sluta le, även om jag skakar och rodnar samtidigt.

033. Burial - Archangel (Boy 8-Bit Remix)

2009-11-29T14:58:00.000+01:00

Dubstep var naturligtvis mycket bättre i teorin än i praktiken. Så när Boy 8-Bit tog det bästa genren hade att erbjuda och la till oldschoolrytmer så blev det fantastiskt.

034. Alexander Kowalski - Speaker Attack

2009-11-28T14:58:00.000+01:00

Sätt på dig hörlurarna. Dra upp volymen till max. Dansar du inte när basen kommer är du förmodligen autistisk.

035. Fat Joe - Gangsta

2009-11-27T14:57:00.000+01:00

En oerhört tung låt om det sociala arvet.

036. Lindstrøm - I Feel Space (Någon sorts youtube-mashup)

2009-11-26T14:54:00.000+01:00

Originalet är fantastiskt och förtjänar naturligtvis en plats på egen hand på den här listan. Men när den paras med en 60-talsdokumentär om Apollo 8 blir det tidlöst. När astronauterna plötsligt börjar läsa de första raderna ur Bibeln blir det gudomligt bra.

037. Felix Da Housecat - Madame Hollywood (Tiga Remix)

2009-11-25T14:52:00.000+01:00

Originalet hade Miss Kittin vid mikrofonen och hur mycket jag än älskar henne går det inte att komma ifrån att ingen - absolut INGEN - kan låta lika lyxigt dekadent som 00-talets snyggaste kille. En av Tigas bästa låtar. Trots detta skulle jag vilja höra en Lady GaGa-cover.

038. Justice vs Simian - Never Be Alone / We Are Your Friends

2009-11-24T14:51:00.000+01:00

För alla gånger som jag skrikit fram den här låten på fyllan.

039. Nas - Made You Look

2009-11-23T14:50:00.000+01:00

Stenhård New York-banger av en kille som efter några slöa år plötsligt behövde återta titeln som herre på täppan. Med "Ether" och den här gjorde han det. När skivnålen plötsligt stannar och Nas kör de sista raderna a capella får jag gåshud.

040. Metro Area - Orange Alert (The DFA Remix)

2009-11-22T14:49:00.000+01:00

Metro Areas musik är så fruktansvärt organisk för att vara house. I kombination med The DFAs hi-hat-orgie blir det ren magi.

041. The Embassy - Some Indulgence

2009-11-21T14:48:00.000+01:00

Eller den här.

042. Boat Club - Memories

2009-11-20T14:46:00.000+01:00

Det var nåt år där alla började prata göteborgsduos och balearica. Jag brydde mig inte så mycket om det, men jag hoppas att det var den här de pratade om.

043. Lindstrøm & Prins Thomas - Sykkelsesong

2009-11-19T14:44:00.000+01:00

Dessa norrmän. Fantastiska på varsitt håll men (som här) även fantastiska tillsammans.

Unfucked For Life

2009-11-19T00:16:00.000+01:00

Varifrån kommer idén om att man inte ska ha sex på första dejten utan istället vänta och bygga upp spänning? Den personen måste varit en jävla idiot och framför allt måste alla idioter som tagit till sig den idén varit ännu jävligare idioter.

Inse att sex har ett egenvärde. Inse att bra sex inte behöver uppbyggande spänning för att bli bra. Det enda en uppbyggande spänning kan göra är att få en att tro att dålig sex är ok sex.

En restauranganalogi: Du sitter på en restaurang, men varje gång servitrisen kommer förbi för att räcka över menyn viftar du bort henne. Du vill inte förstöra spänningen. Efter tre timmars isvatten lämnar du lite dricks och går därifrån. Det hela upprepas nästa kväll. Tredje kvällen tittar du på menyn, men lämnar sedan tillbaka den utan att beställa. Du vill fantisera lite om hur rätterna kan smaka. Fjärde kvällen beställer du, men det dröjer till den femte kvällen innan du får maten. Naturligtvis smakar det fantastiskt. Frågan är - smakar det gott för att det är gott eller för att du är helt galet hungrig eftersom du inte ätit något på fyra dagar?

Själv vill jag beställa det jag är sugen på, få det så snabbt som möjligt så jag kan njuta av det. Dagligen.

(Ja, han åkte hem till sig och jag åkte hem till mig efter dejten... suck)

Nothing tastes as good as skinny feels

2009-11-19T00:02:00.000+01:00

Varför är Kate Moss motto kontroversiellt? Det handlar om prioritering.

044. Andreas Tilliander - Skatterspot

2009-11-18T08:23:00.000+01:00

Jag hade hört en massa av Andreas Tilliander och gillat en del. Så kom EP-n "Dutty & Digital" med fyra helt makalöst bra exempel på elektronisk dub. Den bästa låten där var Skatterspot. Hörlursmusik när den är som finast.

045. Bodi Bill - Be Home Before Dinner

2009-11-17T21:28:00.000+01:00

Blipblop när det är som bäst.

046. Eminem - Kim

2009-11-16T06:00:00.000+01:00

Eminem var i likhet med många av mina jämnåriga den första hiphopidolen. Det finns många bra saker med Eminem, men den kanske största faktorn till den ställning han hade inom hiphopen i början av 00-talet är hans tydlighet. Det spelar ingen roll hur avancerade rim han skapar - en 10-årig svensk tjej som är hyfsat bra på engelska har betydligt lättare att spontant (utan att plugga in texten) sjunga med i en Eminem-låt än en... säg Kent-låt.

"Kim" är det bästa han någonsin gjort och han rappar här mer inlevelsefullt än någonsin. Där andra rappare gör sitt yttersta för att vara på riktigt ägnar sig Eminem här åt hiphophistoriens kanske skickligaste rollprestation. Den sedvanliga eminemska humorn är bortslängd, det här är 100% allvar. Historien om hur Eminem efter att ha dödat Kims älskare (?) och dennes son, tvingar med henne i bilen, släpar ut henne i skogen och skär halsen av henne samtidigt som han säger "you were supposed to love me, now bleed bitch, bleed!" är fruktansvärt stark enbart som berättelse, men det fantastiska är hur Eminem hela tiden låter sina känslor uttryckas, både i text och tonfall. Trots att låten är bland det mest hatiska som någonsin har spelats in lyser det hela tiden igenom hur han egentligen älskar henne. Förmodligen har det där ständigt återkommande beteendet hos män att mörda sina kvinnor aldrig skildrats mer insiktsfullt och konstnärligt.

Att Kim skar upp sina handleder i ett (misslyckat) självmordsförsök efter att ha hört honom uppträda med den här låten

047. Boards Of Canada - 1969

2009-11-15T06:00:00.000+01:00

Hösten 2003 hade jag mitt första riktiga förhållande. Fokus när vi sågs var på sex. Vi låg med varandra, minst en gång - ofta två och ibland tre gånger från det att jag kom till honom efter skolan till dess att jag åkte hem till mamma på kvällen. Visst hände det att vi gjorde annat också, men det var mest som ackompanjemang till sexet eller som pausunderhållning. Han slickade mig när jag spelade försökte plugga till ett prov och flera gånger knullade vi samtidigt som vi spelade tv-spel. Det gav det hela en oanad dimension - inte nog med att man behövde se upp för gröna skal, när som helst kunde kuken glida ur mig eller stöta så hårt att jag tappade balansen. Ändå vann jag nästan alltid.

Men mest av allt pratade han. Även om jag älskade att ha sex med honom så älskade jag allra mest att leka med hans kuk medan han pratade. Det är möjligt att han uppfattade det som att vi hade ett samtal, en dialog, men jag var hans åhörare, hans publik. Ämnena kretsade i regel kring elektronisk musik, konspirationsteorier, satanism, droger, politik, religion och japanska tv-spel. Såhär i efterhand kan det kanske ligga nära till hands att avfärda honom som en typisk flummare, men det var något med hans röst och hans sätt att prata som inte gick att avfärda. Han hade en brinnande intensitet och övertygelse, samtidigt som han verkade fullständigt avslappnad. Än idag har jag inte stött på någon som kunnat prata så.

Ett av hans favoritämnen var Boards of Canadas skiva 66 minuter och 6 sekunder långa mästerverk "Geogaddi". Det är en skiva som visserligen funkade ypperligt att bara ligga och mysa till, men den är även perfekt att basera knarkiga teorier om samhället och världen på. Geogaddi tigger om tolkningar, det är en skiva där varenda låt är en ofullständig sats, en skiva som känns som en tredimensionell bild man inte kan se eftersom ens ögon inte är förberedda för det.

Sen plötsligt faller allt på plats.

"1969" är ett av de bästa spåren på skivan. Fram tills för något år sedan var jag hyfsat övertygad om att texten lydde något i stil med "Up and down and far away, shit, I mean, she's incredible, baby" och tolkade hans ständiga spelande av låten som hans sätt att uttrycka sin kärlek till mig - att det var jag som tog honom upp och ner och långt bort, att det var jag som var incredible. Men "1969" är inte bara sin text. Det handlar om vad man idag skulle kunna kalla klassisk Boards of Canada - släpiga hiphopiga rytmer, psykedeliska tonföljder och den där förtrollande känslan som de åstadkommit så många många gånger.

Det var inte förrän många år senare som jag efter en googling insåg att texten lydde "Although not a follower of [hseroK divaD], she's a devoted Branch Davidian", vilket förklarar varför han envisades med att prata om Waco och FBI istället för att kyssas.

048. Miss Kittin - Happy Violentine

2009-11-14T22:01:00.000+01:00

Emovågen var utan tvekan en av de starkaste trenderna under 00-talet. Tyvärr ledde det till att de kanske intressantaste känslorna ockuperades av fruktansvärt intetsägande artister.

Ett undantag var electroclashgudinnan Miss Kittin. Gång på gång levererade hon fruktansvärt vackra emotexter, oftast i samarbete med mästare som Hacker och Golden Boy. Till skillnad från alla andra (förutom Tiga) som kom fram i electroclashvågen lyckades hon ändå nästan alltid låta fullständigt allvarlig och uppriktig där andra föll på ironitrappsteget. "Happy Violentine" är inte hennes bästa låt, men kanske hennes vackraste. Förut föredrog jag Michael Mayer-remixen, men nu är det nog den här som är favoriten.