001. Plaid - New Family

Jag var alltid ensam.

Trots två familjer och två hem var jag alltid ensam. På livskunskapen i högstadiet (detta flumskolans paradämne) definierade min lärare livets mening som "att tillhöra, att förstå omvärlden och att utveckla sig själv". De två sista delarna har aldrig varit några problem för mig. Jag har alltid haft lätt för att analysera min omgivning, omvärdera mina slutsatser, lägga till nya pusselbitar och så vidare. På samma sätt har jag aldrig nöjt mig med att vara som jag är, utan hela tiden försökt addera nya sidor och nya djup till mitt jag.

Men tillhörandet - det har aldrig funnits där. Jag har bränt broar, svikit vänner, tryckt ner och mobbat, varit notoriskt otrogen, ljugit, hatat och hatats. Min mamma har aldrig visat kärlek till mig. Hennes skal av cynismer, förakt och en närmast autistisk känslolöshet har aldrig någonsin rämnat. Min pappa lovade mig allt, men svek mig å det grövsta. Gång på gång.

Långt innan jag började gå i terapi insåg jag hur detta påverkade mig. Att min besatthet av experimentell musik och sex i viss mån var ett sökande efter trygghet och bekräftelse.

Plaid var en utbrytarduo ur Black Dog Productions, en trio som i sin tur levererat några av det tidiga 1990-talets mest banbrytande technoögonblick. När jag via Aphex Twin och Boards of Canada började snöa in på den genre som vi lyssnare (men inga utövare) kallar IDM var Plaid en självklar grupp att kolla in. Deras samarbeten med och remixer på Björk hade jag ju redan hemma även om jag inte lyssnat speciellt noggrant på dem. Deras Double Figure-skiva från 2001 är i ärlighetens namn inte lika briljant som debuten Not For Trees. Det är en spretig och svårlyssnad skiva men där finns världens bästa låt någonsin. Ja, jag säger det. Världens bästa låt någonsin. Alberto Balsalm och Hyperballad i all ära, men så är det.

Att säga att New Family handlar om det ena eller det andra är naturligtvis fel om man är objektiv och töntig. Men eftersom verkligheten är subjektiv ska jag förklara vad New Family handlar om.

New Family handlar om mitt liv. New Family handlar om förtvivlan och ångest, otrygghet och självskadebeteende - allt dolt under en fernissa av perfektion. Här finns oändlig skönhet, men det är en skönhet som när som helst riskerar att förstöras. Den lever på utsatt tid och en förändring är helt nödvändig. Kaos hotar. Och så - när en dryg minut återstår - kommer förändringen. I likhet med andra IDM-mästerverk som Autechres "Eggshell" och Boards of Canadas "Happy Cycling" så ändras en liten detalj - en liten melodislinga som gör hela skillnaden och den förlösande euforin är ett faktum. Allting faller på plats och världen blir bara underbar.

Den där lilla detaljen som gör hela skillnaden växer så det knaker inne i min livmoder.

Livstecken

Rauk

Vad är den troliga påföljden om man gräver upp Ingmar Bergmans kropp, kysser hans fötter och rider hans likstela och maskätna lem?

Manlig och kvinnlig vänskap

I hela mitt liv har jag matats med mantrat att killar ställer upp för varandra medan vi tjejer bara backstabbar varandra. Jag har egentligen aldrig ifrågasatt det och mina egna motsatta erfarenheter har jag mestadels bara bortförklarat som någon sorts belägg för att jag är annorlunda och därmed bättre.

Men jag ska nu ta några exempel hämtade ur min och min pojkväns vardag.

1) När jag har presenterat min pojkvän för mina tjejkompisar har de genomgående varit beskyddande gentemot mig. Några har till och med varit lite ifrågasättande gentemot honom och försökt förhöra sig om vad han kan ge mig. De har pratat varmt om mig, höjt mig till skyarna och varnat honom för vad de kommer göra om han sårar mig.

När min pojkvän har presenterat mig för sina killkompisar har de genomgående varit inställsamma och flörtiga gentemot mig. Det är uppenbart att flera inte alls respekterat den (förvisso outtalade) tvåsamhet som är kutym i de flesta samhällen. Jag har dessutom vid åtskilliga tillfällen fått höra massor av anekdoter om min pojkvän, alla avsedda att förlöjliga och ringakta honom. Lite för att visa att "han kanske är ett catch nu, men du skulle sett honom förut".

2) Jag skrev en grej på facebook för någon vecka sedan. Budskapet var att jag kände mig så jävla snygg. Responsen var fruktansvärt unison - ett antal killar som gillade och höll med och massor av tjejer som instämde och gav mig en massa komplimanger. När min pojkvän (på min "order") skrev en snarlik grej gillade en del av hans tjejkompisar det, men hans killkompisar kom omedelbart med en massa sarkastisk kritik av hans känsla och därmed hans utseende.

Naturligtvis kommer folk att avfärda detta som manlig jargong och att det finns en djupare vänskap dold därunder, men jag tvivlar. Min pojkvän (som är snygg, vårdar sitt utseende och klär sig både snyggt och medvetet) erkänner själv att ingen kille i hans kompiskrets någonsin gett honom en komplimang för hans utseende, såvida han inte har varit riktigt deprimerad.

3) Jag och mina tjejkompisar behåller kontakten även om någon skaffar ett förhållande. Vi har kommunikation och vi ses. Kanske ses vi inte lika mycket som när alla är singlar, men ändå. Däremot är min pojkvän, hans killkompisar och mina killkompisar inte alls sådana. När de skaffar ett förhållande är det som att de går i idé. De hör aldrig av sig till sina vänner, de slutar att umgås och blir kort och gott helt annorlunda som personer. Det här gäller i bägge riktningar. När jag och min pojkvän blev ihop fortsatte jag ha ungefär lika mycket kontakt med mina tjejkompisar. Flera av mina killkompisar (dock inte alla) blev däremot betydligt mer sparsamma med sin kommunikation gentemot mig. Och min pojkvän har minskat kontakten med massor av vänner.

Och naturligtvis kommer någon idiot till kommentator säga att det är pga dominanta bitchar som förtrycker stackars män. Men utan att vara någon biolog så bör väl mängden ryggrad rent statistiskt vara hyfsat jämnt fördelad mellan män och kvinnor. Eller?

Det här var tre exempel på att en vanlig syn på manlig och kvinnlig vänskap inte riktigt stämmer. Vad är dina erfarenheter av det? Och då menar jag inte vad du har för allmänna teorier om män och kvinnors vänskap utan just DINA EGNA erfarenheter. Lite mer empiri vill jag alltså ha.

Ge mig.

002. Ja Rule, Fat Joe & Jadakiss - New York

Två systrar sitter i en taxi i New York. Chauffören är en stor svart man som väger åtminstone dubbelt så mycket som de två systrarna gör tillsammans. Ur bilens högtalare hörs Ja Rules mörka stämma förkunna att han har hundra pistoler och hundra magasin. Det är Ja Rules bästa vers i karriären, lagd över ett beat så mörkt, farligt och ändå episkt att man inte kan kalla låten för något annat än New York.

Jag älskar New York. Jag är född i New York och har genom åren tillbringat närmare 4 år av mitt liv där. Några veckor här, några månader där och så vidare. Jag har släkt både på mammas och på pappas sida där. Jag kan inte säga att New York är hemma för mig, men just därför älskar jag staden mer än någon annan plats i världen.

Ja Rule öppnar med att kalla 50 Cent och hans vänner för fittor på alla tänkbara sätt. Kontexten är följande – från närmast ingenstans har 50 Cent på något år tagit över som New Yorks störste, bäst säljande och mest nedladdade rappare, detta genom att i högt tempo dissa precis allt och alla. Ja Rule är en av de hårdast drabbade och även om han slutligen skulle falla i kriget mot 50 Cent så är detta en lysande comeback. Den hamnar dock snabbt i skymundan när en av New Yorks absolut bästa rappare gör entre. Fat Joe.

Fat Joe har redan två platser på min lista - Gangsta och Lean Back. Han är en rappare med en oerhörd pondus och status – en kille som inte behöver vara lika aggressiv som Ja Rule. Budskapet kommer fram ändå. Han skulle komma att få utstå kritik i det rashysteriska USA efter att han som latino använt ordet nigga i den här låten men taxichauffören var mer liberal när jag och min syster sjöng med i refrängen. ”I got a hundred guns and a hundred clips, nigga I’m from New York (New York).” Vi tystnar dock och försöker istället höra vem det är som sjunger refrängen och vem som följaktligen kommer att lägga den tredje versen. D-Block nämns – det måste vara Jadakiss!

Jadakiss får min röst som världens bäste rappare. Han har en självklarhet som ingen annan och när han är som bäst är ingen annan i närheten. Som på tjugosjätteplacerade Fuck You. Här inleder han versen med onelinern ”Life’s a bitch” och följer upp den med raden ”depending on how you treat her, you might get rich”. Det är misogyni och ghettoromantik i dess absolut vackraste form. Han har ett flyt och ett tonfall som gör att allt han rappar blir guld. Och när jag och min syster skrålar loss i den avslutande refrängen kan inte taxichauffören göra annat än att le och sjunga med oss. Den veckan hördes New York överallt i New York. I klädaffärer, på restauranger, i tunnelbanan, från läckande hörlurar. Och den veckan var alla, lite lite gladare och lite lite tuffare.

När får jag mitt?

Jag startade en tråd på Flashback under forumet för "Judiska maktförhållanden". Min fråga var följande:

Jag har judiskt påbrå. Min mormor var judinna enligt konstens alla regler (troende, kosherätande etc). Varken min mamma eller jag har brytt oss nämnvärt om det där med judiskheten och jag ser det snarare som att jag har judisk släkt än att jag skulle vara judinna själv. Men enligt judendomens alla regler så ärver man judiskheten på mödernet, vilket alltså innebär att jag är judinna, vare sig jag vill eller inte.

Då kommer min fråga - när får jag min belöning? När kommer ZOG och ger mig pengar, status, förmåner etc? Och rent krasst, hur går det till?

Eller är det så att jag, eftersom jag inte satt min fot i en synagoga (förutom på ett studiebesök i högstadiet) och aldrig gått i judisk klass/skola, inte finns med i "systemet"?

Svaren som går att läsa HÄR är fantastiskt rolig läsning.

The end of the beginning

Första bråket - check.

Förvisso första blisamsknullet också, men det hamnar ändå i skymundan. Nu kommer det oundvikligen bara gå åt fel håll. Jag hatar det. Var är den där jävla tidsmaskinen när man behöver den?

003. The Juan MacLean - You Can't Have It Both Ways (Live)

Jag föll handlöst för DFA. Det sa bara pang. Ingen musikalisk kärlek i mitt liv har varit lika intensiv. Men där jag förmodligen kommer ha en sund och livslång kärlek till Aphex Twin och annan brittisk 90-talselectronica var DFA en låga som brann hett och intensivt. Jag misstänker att ingen under perioden 2002-2005 yttrade frasen "Vet du inte vilka DFA är?" lika ofta och lika nedlåtande som jag gjorde.

Min kärlek till DFA har synts tydligt på den här listan. På plats 7 återfanns Tiga-remixen på Tribulations med LCD Soundsystem, en grupp som förmodligen även borde fått med Someone Great och Beat Connection på listan. På fyrtionde och nittioförsta plats återfanns två DFA-remixar och fler borde nog fått plats. Som remixen på Rise av Delia Gonzalez och Gavin Russom. Men eftersom den DFA-utgivna Carl Craig-remixen på deras Relevee kom på tjugoandra plats så kändes det lite töntigt att ha med den. Sånt avtryck har ju inte Delia & Gavin gjort liksom. Och naturligtvis är det tjänstefel av mig att jag inte hade med DFA-remixen på Dance To The Underground med Radio 4.

Och sen var det ju den där punkfunkdiscogrejen. The Rapture gjorde för ett ögonblick rock och punk lyssningsbart. Jag satte det desperata mästerverket I Need Your Love på tjugotredje plats, men naturligtvis borde även superhitten House Of Jealous Lovers varit med. DFA-plagiaten borde också varit fler. Sextiondeplacerade Me And Giuliani Down By The School Yard (A True Story) borde haft sällskap av "It's For You" med Out Hud. Shit Robot och The Black Dice är även de obegripligt nog lämnade utanför.

Men högst upp av dem alla är ändå The Juan Maclean. Förvisso kom aldrig By The Time I Get To Venus, Happy House eller Tito's Way med. Inte ens Give Me Every Little Thing med de fantastiska syntarna eller mysiga vocodermästerverket My Time Is Running Out finns med, vilket jag ångrar bittert. Någon diskussion om You Can't Have It Both Ways plats här uppe i toppen har det dock aldrig varit. Är det någon låt jag redan för sju-åtta år sedan visste skulle vara med på topp fem så var det den.

The Juan Macleans sound är förvisso hälften DFA-funkig hi-hat-house, men det är den andra halvan som gör det så makalöst. Vi pratar funkig electro eller elektronisk funk av högsta klass. Vi pratar lager-på-lager-estetik - The DFA's trademarkrytmer, Juan Macleans stämningsfyllda acidknorrar, de bästa publikvrålen sen The KLF och slutligen Nancy Whangs distat flummiga röst. Det här är kanske den bästa danslåt jag vet. I snart nio år har jag försökt sätta mig ner och lyssna på vad Nancy Whang sjunger. Jag har i berusat tillstånd på en fest frågat henne om texten men jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte har en aning om huruvidare den är djupare än själva äta-kakan-ha-kvar-kakan-grejen. För så fort syntbasen börjar knorra till och de släpiga hi-haterna gör entré så är jag helt borta. Bättre betyg har ingen housesångerska någonsin fått av mig.

004. Immortal Technique mfl - Peruvian Cocaine

Det finns två bilder av hiphopen. Den ena är att det bara handlar om sexistiskt, våldsglorifierande machoskryt. Den andra är motbilden - hiphopens roll som "the black man's CNN" och narrativ gatupoesi. Till skillnad från väldigt många andra verklighetsbeskrivningar ligger sanningen här i stort sett aldrig mitt emellan utan i verkligheten är hiphopen nästan alltid en av de här två sakerna.

Immortal Technique tillhör de senare. När jag började intressera mig för hiphop tillhörde han den där klicken rappare (Non Phixion, Dead Prez, Jedi Mind Tricks, Saigon mfl) som passade som handen i handsken för en flicka med söderintellektuell bakgrund och politisk medvetenhet på agendan. Hans bästa låt (och en av de 3-4 bästa hiphoplåtarna någonsin IMO) är en lysande skildring av kokainets väg från Immortal Techniques födelseland Peru till hans uppväxtland USA. Alla från kokabonden till FBI-agenten kommer till tals över ett fantastiskt beat byggt på en panflöjtssampling från filmen Scarface (naturligtvis). När man behöver försvara hiphopen (som av någon absurd anledning alltid måste försvaras till skillnad från all annan musik) så är Peruvian Cocaine ett av de absolut bästa argumenten.

Japan och brunnarna

Vad är grejen med japaner och brunnar? I Japans kanske största otecknade (förlåt ett fyraåringsord) filmexport i modern tid - Ringu - kryps det upp ur brunnar. I Japans största tv-spelsserie Dragon Quest kryllar det alltid av människor som bor i brunnar. Och i Japans mest framgångsrike författare Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen sitts det en hel del i brunnar.

En närstående japan försökte förklara det med flockmentalitet - lyckas ett koncept tar alla andra efter - men det förklarar inte ursprunget och framgången. Vad är symboliken? Någon som har nån teori?

Läget?

Veckan började med diarré. Jag brukar vara rätt lös i magen i vanliga fall, men det här var lite utöver det vanliga. Ni vet när man känner att man har en prutt som måste ut, som kommer att ta sig ut oavsett vad man gör. Så man släpper ut den, sakta, försiktigt. Och när den kommer ut, under en millisekund innan man känner att det inte blev som det skulle så HÖR man det. Ljudet av en prutt som inte bara är en prutt utan något mer. Akut trosbyte nästa.

Ett par snabba toalettbesök följde men sen verkade det vara lugnt. Magen tömd. Så jag gör mig i ordning för att ta mig till skolan.

Jag tänker inte nämna var någonstans mellan mitt hem och skolan som jag kräktes, men det var på ett hyfsat publikt ställe. Mysigt värre. Sinnesnärvaro nog att ringa annat taxibolag än det vanliga, åka till en adress runt hörnet från min port och betala kontant. Hem för mer spyor.

Om jag hade haft ett viktnedgångsmål som nyårslöfte hade jag nog nått det i onsdags ungefär. Ingen mat på måndagen, lite soppa på tisdagen och onsdagen gjorde att jag var tillbaka på samma vikt som när jag var 14. Imponerande snabbt gick det.

När kräkandet och diarrén var över hade de ersatts av värk i all tänkbar form. Mat är fan bra grejer och att inte äta på tre dygn sätter sina spår. Onsdagen i synnerhet var katastrof. Jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk, men lyckades varken svälja tabletter eller brus. Det gick verkligen inte. En vänlig själ erbjöd sig att komma över med stolpiller, men jag vågade inte med det heller.

Vem som smittade mig med förkylning vet jag inte, men i den här vevan började min näsa rinna och febern steg. Feber kan ibland vara rätt häftigt. Knarkiga sexdrömmar och så vidare. Men den här febern var bara vidrig.

Nu är det måndag. Ny vecka. Och jag mår förhållandevis bra igen. Jag hostar visserligen som en parkbänksalkis och mina magmuskler verkar vara på semester, men i övrigt är det helt ok.

Men nog om mig - hur är det med dig?