Manifest mot musikköp!

Det finns ett tydligt samband mellan artister och knark. Jag säger inte att alla artister använder knark, men en klar majoritet gör det. De finansierar sitt missbruk genom skivintäkter, konserter och annan kommersialisering av musiken. Många av dem har börjat sin musikkarriär med visioner om att ägna sig åt nyskapande musik, men har sedan av producenter, managers och skivbolagsfolk lockats att kompromissa med sina ideal och ställa upp på en krassare kommersialisering av musiken.

De levererar utslätad hitlistemusik som de själva innerst inne föraktar. Utåt sett försöker de leva upp till myten om "den lyckliga artisten", medan de innerst inne är fast i ekorrhjulet. Mer pengar till mer knark behövs, så de levererar mer utslätad hitlistemusik, som får dem att må ännu sämre och så behöver de ännu mer knark för att stå ut så de levererar ännu mer utslätad hitlistemusik för att ha råd.

För artisterna är det här vägen till undergången. Många knarkar ihjäl sig eller tar livet av sig. Andra överlever, men har men för livet. De kan inte ägna sig åt ickekommersiellt musicerande utan drabbas av svår ångest. Åter andra drabbas av artiststigmat - oavsett vad de företar sig i fortsättningen kommer allmänheten aldrig att se dem som något annat än artister.

Allt det här bygger på en krass ekonomisk verksamhet. Internationella ligor, s.k. skivbolag, lockar unga, intet ont anande människor att bli kommersiella artister. Med löften om guld och gröna skogar lockas de unga till vad som i bästa fall blir stora scener och dyrt knark och i värsta fall blir att harva på familjeprogram i TV och finlandsfärjor och punda fultjack. Allt detta för att skivbolagen ska tjäna pengar. Det här handlar om en konspiration gentemot en hel ungdomsgeneration, en ohelig allians mellan skivbolag, tv-produktionsbolag och kvällstidningar, tydligast synliggjord i tv-program som Idol.

Att kriminalisera musikförsäljning är något som många förespråkar, men jag menar att det är att slå på de som redan ligger. Offren här - de kommersialiserade artisterna - skulle bara drabbas hårdare. Istället skulle jag vilja kriminalisera musikköp. Det är någonting grundläggande fel i ett samhälle där en hel vuxenvärld försöker pracka på ungdomar en syn på musik som en vara - någonting man kan köpa och äga.

Musik är någonting fint som sker mellan en artist och en lyssnare. Musik kan lindra smärta, musik kan sprida glädje, musik kan som ingenting annat FÖRSTÅ en människa. Att därför reducera musik till någonting materiellt som kan säljas och köpas på en marknad är följaktligen kränkande för den som skapar musiken. Visst finns det artister som säger att de trivs med att sälja musik - men handen på hjärtat - är de verkligen ärliga mot sig själva och oss andra? Myten om den lyckliga artisten är så stark att vissa artister till och med tror på den själva.

Vi 90-talister är den första generationen sedan skivindustrins genombrott för vilka musik är någonting fint och inte bara en kommersiell vara. Vi lyssnar på musik, vi lever av och för musik och vi tar oss till den gratis - varför måste ni pervertera vår syn på musik med era unkna kommersiella idéer?

För artisternas och ungdomens skull - FÖRBJUD MUSIKKÖP!