088. Fennesz - Caecilia

Min pappa dog i december 2007. Under det följande halvåret levde jag som i en bubbla. Jag skötte skolan exemplariskt, jag slutade att vara en bitch, och jag höll upp en stenhård fasad av att jag hade kontroll över allting.

Det hade jag naturligtvis inte. Jag slutade äta, jag tappade vikt, jag söp mig asfull varje fredag och varje lördag och jag knullade med fler personer under det halvåret än du förmodligen gjort under hela ditt liv. Om någon människa kan beskrivas som trasig så var jag det där och då.

Jag var redan i vecka 16 när jag insåg att jag var gravid. Du som läsare undrar nog hur jävla dum man är om man inte märker något och så tänkte jag också då. Men egentligen var det inte så konstigt. Min mens har alltid varit galet oregelbunden och under långa perioder varit frånvarande. Jag sprang varje vardagmorgon precis som alltid och visst, jag spydde kanske något oftare då, men det var ingenting ovanligt. Säkert fanns det lite ömhet och smärtor och sånt som jag kanske borde reagerat på, men jag det jag vet var att jag tolkade alla fysiska smärtor som fysiska manifestationer av min psykiska smärta. Så jag försökte ignorera dem.

Till sist frågade min syster mig om jag var gravid. När jag pratade med henne ikväll frågade jag henne vad det var som fick henne att undra, men hon visste inte. Det var bara en känsla. Min reaktion när hon hade frågat var "jag vet inte, jo, kanske det." Det var som att jag undermedvetet visste det.

Aborten var inget svårt beslut. Jag tog inte till mig vad kuratorn sa på det obligatoriska samtalet. Det var först när jag åkte in och förbereddes som jag började må dåligt. Jag hade föreställt mig en abort ungefär som att man tar en tablett och sen dör fostret och så blir det som en ovanligt kraftig blödning bara. En tvåstegsabort är dock någonting helt annat.

Tvåstegsabort är i värsta fall (och i mitt fall) ungefär som en förlossning. Skillnaderna är egentligen två. Den ena skillnaden är att det är ett väldigt litet barn som kommer ut. Det gör att smärtan inte är lika kraftig. I mitt fall var den dock tillräckligt kraftig för att det skulle krävas ordentligt med smärtstillande. Den andra skillnaden mot en vanlig förlossning är att man inte föder ut ett levande barn som man längtat efter och drömt om utan att man föder ut ett dött barn som man själv har gett dödsdomen.

Fostrets utveckling - gravid vecka 17
Skrivet för Sverige
Godkänt av BabyCenters medicinska rådgivare

Nu är bebisen ungefär 13 centimeter lång från hjässa till rumpa och väger cirka 140 gram. Skelettet består mest att ännu mjukt och böjligt brosk, men det kommer att hårdna senare. En skyddande substans som kallas myelin börjar nu omsluta ryggmärgen.

Med hjälp av ett speciellt stetoskop är det nu möjligt att höra bebisens hjärtslag. Det är både spännande och lugnande att höra det lilla hjärtat galoppera på. Om du är orolig för hur bebisen mår och utvecklas, kan det vara skönt att höra. Och om det börjar kännas som att graviditeten pågår för evigt, kan det vara kul att påminnas om vad som väntar efter 40 långa veckor.

Din växande livmoder påverkar din balans och det kan kännas lite ostadigt. Var lite försiktig och ha gärna stadiga, lågklackade skor. Är det svårt att komma till ro i sängen? Läs våra sömntips för andra trimestern.
http://se.babycenter.com/pregnancy/fetaldevelopment/17weeks/

Jag vägrade att se fostret. I mina drömmar har jag naturligtvis sett henne många gånger. Hon tittar på mig, anklagande och skuldbeläggande med sina små ögon. Det händer att hon väcker mig och ofta får hon mig att gråta. Ibland tar hennes hjärtljud över musiken i mina hörlurar. Bastrummorna byts ut mot knappt hörbara hjärtslag som sedan avstannar. Jag antar att det hon gör mot mig inte är någonting jämfört med det jag har gjort mot henne. Jag tryckte på pause. Jag valde delete.

Jag brukar kalla henne för Caecilia, efter Fennesz vackraste och bästa låt.