Unfucked For Life

Varifrån kommer idén om att man inte ska ha sex på första dejten utan istället vänta och bygga upp spänning? Den personen måste varit en jävla idiot och framför allt måste alla idioter som tagit till sig den idén varit ännu jävligare idioter.

Inse att sex har ett egenvärde. Inse att bra sex inte behöver uppbyggande spänning för att bli bra. Det enda en uppbyggande spänning kan göra är att få en att tro att dålig sex är ok sex.

En restauranganalogi: Du sitter på en restaurang, men varje gång servitrisen kommer förbi för att räcka över menyn viftar du bort henne. Du vill inte förstöra spänningen. Efter tre timmars isvatten lämnar du lite dricks och går därifrån. Det hela upprepas nästa kväll. Tredje kvällen tittar du på menyn, men lämnar sedan tillbaka den utan att beställa. Du vill fantisera lite om hur rätterna kan smaka. Fjärde kvällen beställer du, men det dröjer till den femte kvällen innan du får maten. Naturligtvis smakar det fantastiskt. Frågan är - smakar det gott för att det är gott eller för att du är helt galet hungrig eftersom du inte ätit något på fyra dagar?

Själv vill jag beställa det jag är sugen på, få det så snabbt som möjligt så jag kan njuta av det. Dagligen.

(Ja, han åkte hem till sig och jag åkte hem till mig efter dejten... suck)

Nothing tastes as good as skinny feels

Varför är Kate Moss motto kontroversiellt? Det handlar om prioritering.

075. Justus Köhncke - Timecode (Marits För Smet Mix)

Justus Köhncke var en av alla de där coola tyskarna som släppte fantastisk musik på Kompakt under 00-talets första halva. Han förklarade i en intervju i någon svensk musiktidning att han egentligen inte kände sig innovativ utan bara försökte få sin musik att låta som Metro Areas "Miura". Sett ur det perspektivet är hans "Timecode" en av 00-talets mest intressanta plagiat. Det här är nämligen nu-disco fullt i klass med Metro Area och Lindstrom & Prins Thomas. Funkigt och futuristiskt är bara förnamnet.

Vid den här tiden var Erlend Oye världens trendigaste dj när han sjöng covers av diverse hits över fantastisk house och techno. Idén spred sig över världen och kom naturligtvis även till Sverige. Här fanns Emil Arvidson, den dj och skribent som kanske mer än någon annan försökte sprida Kompaktreligionen. Vid hans sida fanns (då) fantastiska indiegudinnan Marit Bergman och influerad av Oye sjöng hon in Pet Shop Boys "Rent" över Justus Köhnckes "Timecode".

Även om avsikten bara var att ha något överraskande att spela på någon klubb någon gång så blev resultatet magiskt. Trots att jag älskade "Timecode" från första gången jag hörde den så blev Marits version den självklara så fort jag hört den. Och faktiskt så har jag inte lyssnat på originalet en enda gång sedan den här versionen kom. Varför lyssna på något nästan perfekt när man kan lyssna på det perfekta?

En god människa

Inanna säger:
vad är det för människor du är assistent åt då?

Preston Bendtner säger:
det är en kille i 35års-åldern som är odiagnostiserad. Han har kramper ungefär, men han är "normal i huvudet" på pappret. Vet dock inte om jag håller med om det.

Inanna säger:
haha
berätta mer

Preston Bendtner säger:
Det är han och hans sambo, som är cp-skadad men förvisso sköter sig själv. Men de har levt i någon slags asocial bubbla de senaste åren, så deras närmsta vänner är väl just assistenterna.
Höjdpunkten på deras lördagar är farsta centrum och fläskkarré. Om ändå livet vore så simpelt för en annan.

Inanna säger:
hahahaha...
han är normal i huvudet och ihop med en cp-skadad... shit vilken humor

Preston Bendtner säger:
Ja, de "kompletterar" väl varandra på det planet.
Helan och halvan - Den rullstolsbundna varianten.
Shit. Jag är verkligen hemsk.

Inanna säger:
har de sex?

Preston Bendtner säger:
Har inte vågat spekulera.

Inanna säger:
tänk när de får barn

Preston Bendtner säger:
Tror inte att det skulle fungera särskilt bra.

Inanna säger:
jag vet att det gör mig till en ond människa, men jag tycker cp-skadade är så vidriga

Preston Bendtner säger:
Motivera.
(jag dömer ingen. Im just in it because of the cash)

Inanna säger:
alltså, bara rent estetiskt...
jag blir äcklad

Preston Bendtner säger:
PK-kill.
Uppskattas.

Inanna säger:
sen är det rätt vidrigt med människor som inte fungerar själva överhuvudtaget... typ väldigt gamla, väldigt små barn och gravt handikappade
men men... that's just me

Preston Bendtner säger:
Alla har väl olika syn på saker, och det är en himla tur.

Inanna säger:
fast det hade väl varit bättre om alla hade samma snälla fina syn

Preston Bendtner säger:
Nej, för då hade världen varit idiotisk och sarkasm och ironi skulle varit förbjudet.

Inanna säger:
så med andra ord gör jag världen en tjänst genom att bli äcklad av cp-skadade?
jag drar mitt strå till stacken för att bygga en finare värld

Preston Bendtner säger:
absolut. Det krävs en viss balans.
Hur utvecklande skulle det vara om alla bara gick runt som snälla kossor, och bara "ÅH VAD FINT ALLTING ÄR". Du skulle i princip aldrig få mothugg i konversationer, utan alla skulle hålla med och vara i princip hjärntvättade. Och får man inte mothugg, då utvecklar man varesig sina verbala skills eller sig själv som människa.

Inanna säger:
tack... you made my day...

076. Four Tet - Unspoken

En artist som jag verkligen tycker synd om är DJ Shadow. Hans 90-talsgrejer är stundtals helt briljanta. Lost & Found, Stem/Long Stem, Organ Donor, In/Flux, Midnight In A Perfect World, What Does Your Soul Look Like... listan kan göras lång på låtar han gjort som verkligen känns tidlösa.

Sen hände någonting. Det är fascinerande hur en briljant artist plötsligt bara tappar "det". Jag är rätt övertygad om att det som hände var att internet dök upp. Plötsligt var hela grejen med att ha 300 miljarder skivor hemma inte längre så jättetufft eftersom vem som helst kunde ladda ner lika mycket. Han tappade sin edge. Och även om "Live! In Tune And On Time" var ett fantastiskt sätt att presentera en greatest hits-samling på så kommer man inte ifrån att han peakade 1996.

Kieran "Four Tet" Hebden är inte bara gammal klasskompis till dubstepmästaren Burial utan också en person som för all framtid kommer leva med stämpeln FOLKTRONICA på pannan. Frågan är om något genrenamn har låtit lika töntigt?

Nåja, musiken han gjort har ofta varit riktigt bra - idm men influenser från akustisk musik funkar nästan lika bra i praktiken som i teorin. Låtar som She Moves She, My Angel Rocks Back And Forth, samarbetet med Burial och remixerna på bland annat Aphex Twin, Radiohead och Sia är några av ljusglimtarna.

Men i mina ögon kommer jag minnas honom för att han med Unspoken gjorde 00-talets bästa DJ Shadow-låt. Jag är övertygad om att första gången DJ Shadow hörde Unspoken måste han ha tänkt "vilken skiva var det jag hade med den här på?". Om man maler ner DJ Shadows Endtroducing-skiva och pressar ihop resultatet på nio och en halv minut så får man "Unspoken". Bättre omdöme kan knappast en låt få.

077. Slagsmålsklubben - Sponsored By Destiny

Att kalla sig för Slagsmålsklubben är ett bra sätt att få mig att inte lyssna. Som namn betraktat är det bara så töntigt. Det är en sak att vara oseriösa och plojjiga, men att låta det synas i namnet är rent idiotiskt. Jag har den största förståelse för alla som inte har gett dem en chans.

Innan jag hörde den här låten fanns det bara en förmildrande omständighet beträffande Slagsmålsklubben. Albumtiteln "Sagan om konungens årsinkomst" är den roligaste albumtiteln någonsin. Sällan har någon tryckt in så mycket samhällskritik i en så kort oneliner.

Men rent musikaliskt dröjde det till 2007 innan jag och Slagsmålsklubben klickade. Det var fredag- eller lördagkväll. Jag var hemma hos en kompis och gjorde mig iordning inför en fest. På tv-n var det nåt risigt fredags/lördags-tv-program med annars fantastiska Johanna Koljonen som programledare. Jag tjatade om att ha det på eftersom jag förväntade mig att hon skulle säga nåt lika smart som det hon brukar skriva. Nåja, plötsligt bara skriker jag: "Det är ju Videotown!"



Jag bara tokstirrade eftersom det nästan kändes som att någon kommit in med en kamera och filmat hemma hos mig. Dessvärre syntes den långhårige snyggingen inte till i den här sekvensen, men den fick mig ganska snabbt att vråla "höj ljudet!"

Jag älskade det jag hörde. Skruvat på alla tänkbara sätt. Hårt och briljant. Som musiken till ett tv-spel som jag i ärlighetens namn nog inte skulle gillat att spela, men som jag skulle fängslas av när min bror spelade det.

"Sponsored By Destiny" hette låten och det var första gången jag verkligen gav Slagsmålsklubben en chans. Hade jag vetat att det var Slagsmålsklubben hade jag nog lyssnat lite mer kritiskt. Nu bara dansade jag till de fantastiska tonerna och önskade att jag varit där.

Mer än två år har gått sedan dess och jag har flera gånger försökt att trivialisera "Sponsored By Destiny". Men det är en fantastisk låt, det kommer jag inte ifrån. Dansant bitpop har aldrig låtit bättre. Och den där nördkänslan som ofrånkomligt tränger sig på när man gör bitpop håller de i schack på ett mästerligt sätt.

Don't call it a cumback

Nostalgi är skumma saker. Sexnostalgi är inget undantag. När jag drabbas av sexnostalgi och börjar drömma mig tillbaka till sexupplevelser jag har haft är det sällan de ögonblick som varit kvalitativt bäst som dyker upp på hjärnhinnan. Alla de gånger jag har fått ett långt pärlband av underbara orgasmer med en kille, i sängen, på kvällen, i traditionella sexställningar efter ett långt förspel och avslutat med ett långt efterspel är som raderade. De kommer aldrig fram. De fanns där en gång, men det är borta nu. De bleknar i skenet av den misslyckade trekanten på fyllan med han den där halvsnygge och hans fula kompis.

En av de mest underliga och misslyckade sexupplevelser jag varit med om inträffade för lite mer än två år sen och jag antar att jag skrivit om den i den här bloggen (eller min förra) då, men för nytillkomna eller dementa läsare så kommer en snabbresumé.

Det var jag och en kille och vi skulle ha sex. Det fanns en outtalad överenskommelse om att när jag sugit honom ett tag skulle han trä på en kondom och sen skulle vi knulla. I alla fall bröt han mot den överenskommelsen och sprutade i min mun. Det här innebar alltså inte bara ett brott mot den överenskommelsen utan även mot normen att man förvarnar innan man skjuter. Jag blev förbannad och spottade den salivblandade sperman rakt i hans ansikte och sen såg vi aldrig varandra mer.

Det kunde tagit slut där, men den där händelsen har förföljt mig sen dess. I min hjärna spelas en film upp, där jag spottar sperma, saliv och äckligt harkelslem rakt i hans ansikte, i hans ögon, in i hans gapande mun. Minst en halvliter spottar jag. Han ligger där och känner sig segerviss efter sitt sprut och så kommer jag och berövar honom segern och istället trycker ner honom längst ner, så långt han bara kan komma.

Det här är en sjuk sexfantasi, mest eftersom den är så orealistisk. Nu tänker jag inte bara på mängden kroppsvätskemix utan främst på situationen. Pratar man med främmande killar på internet så råkar man förr eller senare på killar som tänder på att bli förnedrade (och framför allt tänder på att berätta det för främmande människor). Så visst - möjliga måltavlor finns absolut.

Men hur kul är det att förnedra någon som vill bli förnedrad? Jag vill ju överraska. Det är typ som att knuffa någon i vattnet, prutta på någon, mula någon med snö - överraskningen är den stora grejen. Jag vill alltså hitta någon som inte vill bli förnedrad, men som jag vill förnedra. Och hur lätt är det? Nog för att jag kan se ner på många människor, men det är inte direkt så att jag tänker "shit, vilken jävla trångsint taxichaufför, jag skulle vilja ta hans sperma och spotta den i hans ansikte".

Egentligen tror jag bara det finns en typ av person som det skulle funka med. En översnäll pojkvän. En pojkvän som älskar mig över allt annat och som jag föraktar för att han inte har bättre smak än så. Honom skulle jag kunna göra så på. Vi skulle ligga där och gosa i soffan, jag skulle börja suga honom, han skulle göra sitt fulsöta cumface och när jag kryper upp över honom spottar jag honom i ansiktet precis när han är halvvägs till att uttala "jag älskar dig". Efteråt skäms jag, ljuger om att det bara kom över mig, att det har nåt att göra med min ångest, med min döda pappa, att det är fars dag och att jag inte hade en kniv vass nog att skära tungan av den jävla fittan framför mig i kön på Pressbyrån som beklagade sig över att "man måste köpa nåt till pappa, trots att det är en sån kommersialiserad dag".

Men i själva verket skakar jag av vällust.

Jag antar att det här är sånt som gör att jag inte är mogen för kärlek.

Yeah, toss my salad... pretend it's chocolate

För några dagar sedan läste jag det senaste numret av Nöjesguiden där Parisa var "veckans medarbetare". På frågan "Vad är bra med bloggarna du själv läser?" svarade hon:

De är skrivna med humor och självdistans. De vågar gå över gränsen, provocerar inte (enbart) för att de vill ha negativ publicitet utan för att bryta mot svennebanan-konventioner. Få saker är så roligt som att uppröra.

I sin blogg skriver hon sen så här:

Jag är en av medarbetarna i nya numret av Nöjesguiden, som sagt.
Under en, om jag får säga det själv, fantastisk bild föreställandes mig själv berättar jag lite om vad som gör en bra blogg och varför jag följer de bloggar jag inte kan leva utan.
Som en av Sveriges främsta bloggerskor i sin genre (med betoning på SIN eftersom jag är helt ensam i den) har jag rätten att berätta det.
Jag är ganska trött på collage med vilken kavaj man ska ha i höst och diffusa kärlekstexter. De bloggar jag oftast läser:
Alla här på Nöjesguiden. Brukar trycka på knappen "Bloggar" istället för att läsa varje blogg separat.
- Inanna. Skriver ärligt, insiktsfullt, brutalt och roligt om musik, sex, sitt liv och omvärlden. Följde bloggen för ett par år sedan och nu har hon börjat igen. Mycket nöje.
Hanna Fridén, Signe Siemsen, Farzad och Ramin, Viktor Barth-Kron och Calle.

Strax efter att jag hade läst det dök det upp ett mail från en för mig okänd läsare:

hallå inanna.
säger man förresten "hallå" till någon man aldrig hälsat på förr? hej?
eftersom jag inte har något inläggsspecifikt att komma med för stunden skriver jag såhär.
fy fan vad din blogg är befriande att läsa, vet du det?
så långt från det stereotypa ytliga eller präktiga som antingen präglar "monsterbloggarna" eller de mer skitnödigt pretentiösa a la hadley-kamptz & co man kan komma. ändå är du knivskarp i analyser, bedömningar och sågningar. samtidigt mänsklig i brister och tillkortakommanden. mänsklig i lust och tankeverkstad också för den delen.
skulle väl tro att vi ligger ganska långt ifrån varandra, i skrivstil åtminstone, men det hindrar inte att jag uppskattar att läsa din blogg. det går liksom inte att förutse vad som komma skall och jag gillar det skarpt. fortsätt bara skriv. du är bra som fan.
well, enough med hyllningskörer.
må så väl det går i helvetesnovember!

If you excuse me så måste jag ta och torka mitt salivklibbiga rövhål.

078. J-Kwon - Tipsy

Teen drinking is very bad....
Yo, I got a fake id though..

Inget intro känns lika mycket högstadiet som "Tipsy". Hela våren i åttan var det här signaturmelodin till varenda fest. Det var liksom startsignalen. "Teen drinking is very bad" var standardfrasen både på festen och dagen efter. Jag och en pojkvän jag hade då hälsade till och med på varandra så.

En av de mest uttjatade flosklerna om hiphop är att det bara handlar om beats och rhymes. I själva verket handlar det nästan alltid mest om melodier och harmonier precis som inom all annan musik. Men här är det verkligen bara beats och melodier.

Beatet är briljant. Hårt, funkigt, våldsamt dansant och allmänt briljant. Ackompanjerat av endast en minimalistisk syntbasslinga bildar det en fantastisk grund att bygga ett mästerverk på.

J-Kwon kommer inte gå till historien som någon större lyricist direkt. Men det behövs inte heller. Idén att räkna upp (och senare ner) och därefter bara fortsätta att rimma på sista siffran är lysande. Vissa har svårt för det här med 30 rim i rad på samma stavelse, men jag älskar det. Och man kan ju inte annat än fånle när man hör rader som:

1, here comes the 2 to the 3 to the 4
Everybody drunk out on the dance floor
Babygirl ass jiggle like she want more
Like she a groupie and I aint even on tour
Maybe cause she heard that I rhyme hardcore
Or maybe cause she heard that I buy out the stores
Bottom of the 9th and a nigga gotta score
If not I gotta move on to the next whore

Jag tror att det faktum att J-Kwon själv bara var 17 när "Tipsy" kom bidrog till det faktum att han lyckades skapa den perfekta låten för alla dessa ff-fester där inredningen blir förstörd, saker blir stulna, slagsmål utbryter mellan bjudna och objudna gäster och 13-åringar blir knullade av 17-åringar. Och ärligt talat - folk kan snacka hur mycket som helst om coola klubbnätter - ingenting kan någonsin kännas lika magiskt som de där första ff-festerna.

Det nya hakkorset

Oskar sa...
Jag gillar Anton....nej det gör jag inte. Jag gillar att han så rakt upp och ner är så otroligt osvenskt svensk. Han är svensk på ett osvenskt sätt... Ingen får enligt jantelagen göra en hemsidan, video klipp etc på sättet han gör. Det kliar i våra fingrar att slå ner hårt på det han gör. Hånet ligger så nära till hands och nånstans har han förtjänat det. Det finns något godhjärtat onskefullt i Anton.

En del av mig gillar Anton för att han så fullt ut med sån 110% känsla beter sig som en tvätt äkta PK idiot. För mig är du och Anton samma generation men totala motsatser. Kanske har jag fel om det men jag tror Anton kommer göra den svenska politiken betydligt mer intressant.

Per sa...
Tack Oskar för det inlägget. Jag har haft ngn liknande känsla men inte kunnat klä det i ord. Lika mycket som jag läser Inannas inlägg med ett glatt hånleende så sympatiserar jag med att han så fullt ut vågar bete sig så PK att man spyr. Det finns ngn kvalitet i det.

Samtidigt erkänner jag att jag glatt har skickat runt länkar till hans youtube-klipp till alla mina vänner så det kan vara att jag är glad för att han mest förgyller min vardag.

Det jag är mest intresserad av är hur han uppträder bakom lyckta dörrar. Skulle ge vad som helst för att se om han surfar våldsporr eller om det är runk till Victorias Secret katalog med efterföljande 20 ave maria....Det måste ju finnas en ventil NÅGON stans även hos herr Abele.

Mitt svar:

Det som gör det så väldigt viktigt att slå ner på Anton Abele nu (och fortsätta sparka när han ligger) är att annars kommer han resa sig. Jag har inga som helst tvivel om att den äldre generationen moderater tänker "vilken fin och bra grabb som har sånt civilkurage och vågar sticka ut hakan och inte är sådär feg som alla andra." Om 15-20 år sitter han där på en ministerpost. Och vi andra kommer bara sitta där på vårt lokala hak, med tappad haka och stirra på varandra och undra vad som egentligen hände. Just nu är han bara en risig konstnär på Wiens gator. Om 25 år är det din son eller dotter som hamnar i ett omprogrammeringsläger i den politiska korrekthetens namn, styrt av idioter som kunde ha mobbats ihjäl men som fick leva.

Så gör din plikt. Haka på trenden, sparka på Anton, korsfäst honom. Låt ordet hakkors få en ny innebörd.

Livet enligt Anton Abele (Inanna Remix)

Bara lite kommentarer till en äckelframkallande intervju i Stockholm City. Fetstilt = intervjufrågor, kursivt = Antons svar, normal text = mina kommentarer.

1) Vad är sann lycka?
För mig är sann lycka att är att se glädje hos någon du hjälpt. Och att våga göra något som ingen annan vågade göra.

Seriöst. Vad är det för jävla kolonialistisk människosyn? "Att se glädje hos någon du hjälpt". Hur sjukt är inte det. Förtydligande = Anton vill inte att människor ska klara sig själva utan att de ska vara beroende av hans hjälp. Och nästa grej - "våga göra något som ingen annan vågade göra" - vad menar han med det? Jag kan inte tolka det som annat än att handlingars egentliga resultat är oviktigt för Anton, det viktiga är att han sticker ut. Snälla Anton. Kom med ut på min balkong. Jag tänker inte hoppa, ingen av mina vänner hoppar heller. Vågar du?

2) Vilken är din största rädsla?
Att bli allvarligt sjuk och inte längre få möjlighet och tid att uträtta det jag hade velat göra under mitt liv.

Fler facebookgrupper eller? Fler youtubefilmer?

3) Vilken egenskap föraktar du mest hos dig själv?
Tidsoptimismen som ibland gör att jag inte hinner med det jag planerat.

Snälla Anton. Du har hunnit bli en virrig gammal stofil utan verklighetsförankring innan du fyllt 18 år. Du hinner nog med allt.

4) Vilken egenskap föraktar du mest hos andra?
Egoism. Dessutom är det en egenskap som ökar hos allt fler.

Oj. Eftersom jag själv ser mig som egoist så föraktar du alltså mig? (Eller ok, du är nog så fin att du inte föraktar människor, bara deras egenskaper). Men vad baserar du slutsatsen att egoismen "ökar hos allt fler" på? Vilken undersökning? Personligen har jag fruktansvärt svårt för alla former av personliga hypoteser om förändringar (alltid till det värre) beträffande mänskligt beteende.

5) Vilken levande person beundrar du mest?
En person inom politiken som jag beundrar är Barack Obama - han gjorde det många ansåg vara omöjligt och vågar samtidigt stå upp mot orättvisor.

Seriöst - vilka orättvisor "vågar" han stå upp mot? Att han står upp handlar ju om att han har hela den politiskt korrekta västvärldens samlade tungor i stjärtrosen.

6) Hur känner du dig just nu?
Nu har Moderaternas provval till riksdagen precis inletts. Två månader av intenstivt kampanjande har passerat och det känns.

Jeeeesus. Om Anton hamnar på valbar plats i Riksdagsvalet så kommer Moderaterna hamna i den ökande gruppen av partier jag inte kan tänka mig att rösta på (V, C, KD, SD).

7) Vilken är den mest överskattade goda egenskapen?
Många ser mig som en person som alltid är positiv och glad. Det är kanske inte alltid är så.

??? "Den mest", inte "din mest". Suck.

8) Vad ogillar du mest med ditt utseende?
Haha, min haka må vara tydlig men samtidigt är det en del av min personlighet och karaktär.

Ja, i kombination med din fiskmun och din stirriga blick så ger den dig onekligen karaktär.

9) Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos män?
Mod, ärlighet och styrkan att vara rak.

10) Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos kvinnor?
Ärlighet, mod, tolerans och omtanke.

Seriöst: Män = styrkan att vara rak. Kvinnor = tolerans och omtanke. Nej, usch. Ta bort.

11) Vilka ord eller uttryck använder du för ofta?
Jag försöker se på livet så positivt som möjligt. Med en positiv syn på livet kommer också positiva ord. Därmed är jag medveten om att vissa av mina uttryck ibland kan vara lite väl förskönade.

Sorry, my bad... jag läste "förkönande" först. Typ som i dina svar till fråga 9 och 10. Men men... kul att du är positiv.

12) Vem eller vad är ditt livs kärlek?
Jag väntar fortfarande på henne.

Är jag ensam om att tro att Anton kommer gifta sig med första bästa tjej som tungar hans pung?

13) Om du kunde förändra en sak med dig själv, vad skulle det vara?
Mer lyhörd och ödmjuk i min framtoning.

Jag skulle nog tipsa dig om att slappna av lite och framför allt skaffa dig lite distans till dig själv. Lite ironi rentav.

14) Vilken är din största bedrift?
Att som femtonåring lyckas samla tiotusentals människor i en gemensam protestaktion och folkrörelse mot våld är något som jag måste erkänna att jag idag ser som en bedrift.

Undrar hur mycket våld som den folkrörelsen har stoppat. Jag gissar på noll, vad tror du? Men visst ja, det var ju inte handlingarnas resultat som var grejen utan att du vågar. Modigt.

15) Om du skulle dö och fick återvända som en person eller en sak, vad skulle du välja?
Det ideala vore att återvända som en bättre och mer ödmjuk människa som dessutom får chansen att uträtta något gott under sitt liv.

Är det bara jag som mår lite illa? Du hade kunnat svara vad som helst här Anton och det hade gjort dig till en mer levande människa.

16) Vilken av dina ägodelar håller du högst?
För två år sedan fick jag en klocka av min far som present. Den symboliserar väldigt mycket för mig.

Oj, nu har det gått en minut. Då måste jag säga något politiskt korrekt så alla ser hur vuxen jag är.

17) Vilken är din favoritsysselsättning?
Att umgås med familj och vänner är något jag värdesätter. Samtidigt är jag den som alltid är igång. Kandidaturen till riksdagen tar mycket tid men samtidigt är det ett väldigt stort steg i livet.

Det kanske bara är jag, men jag har svårt för folk som har icke-aktiviteter som favoritsysselsättning. Att "umgås" är ju något man gör medan man gör något aktivt.

18) Vilket är ditt mest utmärkande drag?
Engagemang för mina hjärtefrågor och en vilja att uppnå mina mål.

Jävlar vad jag skulle vilja veta vilka dina mål är. För jag tror det mer handlar om din egen karriär än om att åstadkomma någon reell förändring någonstans.

19) Vilka är dina favoritförfattare?
George Orwell och John Steinbeck är två favoriter.

Hahahaha... shit. Du har läst 1984 och Möss och människor i nian för att det var ett krav från din svensklärare för att få mvg. Snälla, skaffa en personlig smak.

20) Vilken påhittad person gillar du mest?
Det är en väldigt svår fråga men Neo i "The Matrix" har alltid haft en stark position hos mig på grund av hans mod och styrka att våga stå upp för andra människor.

Hahahahahahahahahahaha. The Matrix... Keanu Reeeeeeeves. Hahahaha.

21) Vilken historisk person identifierar du dig med?
Jag har nog inte ännu uträttat något sådant stordåd och identifierar mig inte med någon sådan person.

Jag tänker på en person som dyker upp ca 50 sekunder in i det här klippet. Det finns en skrämmande likhet.



22) Vad ångrar du djupast?
Vissa relationer till vänner och familj har förlorats eftersom tiden inte alltid har funnits där. Idag försöker jag återuppta dessa kontakter.

Visst låter det här rätt tragiskt? Frågan är dock om det är hans bristande tid eller andras bristande intresse det egentligen handlar om?

23) Hur skulle du vilja dö?
Skulle nog vilja samla familj och vänner för en sista lugn och lycklig tid i livet och sedan ta mina sista andetag i sällskap med dem.

Shit. Vore det inte bättre om du blev "ett offer för gatuvåldet" så du kunde bli en martyr?

24) Vilket är ditt motto?
"Den som vågar vinner."

Suck...

Kukrelaterade sökord

Det här är några av de sökord som folk använt sig av och sedan hamnat på min blogg.

kuk
lång kuk
28 cm kuk
31 cm kuk
10 cm cock
14 cm cock
1993 02 28 kuk
28 centimeter kuk
28 cm
5 cm kuk
50 cm kuk
50 cm penis
8 cm lång kuk
hur lång kuk har du
hur lång kuk msn
kuk blogspot
stora kukar
suga kuk
tatuerade kuk på fyllan
tatuering kuk

Tankeväckande - eller hur?

Tionde december

Jag vet inte hur ni känner, men jag funderar på att sitta fastklistrad vid dn.se på morgonen/förmiddagen den tionde december och skåla i champagne när Dawit Isaaks fängelsetid passerar 3000 dagar. Alltså, inte för att jag har något emot honom eller att jag vill att han ska sitta i fängelse eller så, men alltså... det är ju 3000! Hur stort är inte det? Jag är säker på att folk kommer snacka om att "åh, jag befann mig där och där när det blev 3000". Så gör som jag, planera i förväg. Bara ett tips.

Läckage

Kan den person som glömt en påse bajs i min hjärna komma till receptionen. Det har börjat läcka.

079. Malawi Rocks feat. Dihanne Moore - Something To Smile About (François K Dub)

I LCD Soundsystems "Losing My Edge" försöker James Murphy visa att han varit först med allting, så han drar till med att han stod där i dj-båset med Larry Levan på Paradise Garage. Det blir inte så värst mycket coolare än så. Grejen är naturligtvis att det gjorde han ju inte. En som däremot gjorde det var François Kevorkian som verkligen varit med från dag ett. Han är en av de där som alltid glöms bort när housemusikens historia skrivs trots att han var med before house was house. Kanske handlar det om att han inte passar in i housemusikens officiella historieskrivning som svart gaymusik. Kanske handlar det om att han fortfarande vid 55 års ålder levererar, till skillnad från de övriga från den tiden som inte gjort något vettigt sen mittenn av 80-talet.

Sedan ganska många år tillbaka driver han varje måndag en klubb som heter Deep Space på Cielo i New York. Min kusin drog mig dit en kväll förra hösten och jag blev kvar där. Varje måndag gick vi dit. Det finns ingen annan klubb jag älskat lika helhjärtat som Deep Space. För det mesta var det François Kevorkian som spelade, men ibland var det andra likasinnade. Där spelades house, afrikanskt, disco, r'n'b, samba, hiphop, reggae, techno, salsa, drum'n'bass - ja allt möjligt. Dock lyckades han få allting att låta som dub. Fantastisk, pulserande, dansant dub.

Om du någonsin är i New York en måndag så rekommenderar jag att du tar dig till den ärligt talat skitsnygga klubben Cielo där Deep Space äger rum, för en upplevelse du aldrig kommer att glömma. Vem vet, om du ber snällt kanske spelar han sin remix på "Something To Smile About" för dig. Det gjorde han för mig.

080. Benny Benassi - Satisfaction

Min musikaliska ömma punkt är mörka elektroniska låtar som funkar när man är ensam hemma och ligger i sängen och egentligen borde sova. Men det är klart, jag gillar ju riktigt cp-störd fyllebröldunkadunka också. Ni vet när man hoppar, skriker, dansar och till och med ser det bra i "Boten Anna". När kåtheten dessutom slår till - då finns det ingen bättre låt än "Satisfaction". Det finns ingen låt jag hellre dansar till strax innan stängningsdags. Visst kan man hålla på och köra popping och locking och bootyåttor och annat även till den här, men framför allt handlar det om att hoppa och skrika rakt in i högtalaren, skrika till djn att man vill suga av honom för att han är bäst i världen och bara bete sig som om man var tolv år och full för första gången igen.

081. Markus Krunegård - Jag Är En Vampyr

Det är lätt att glömma bort det efter den halvrisiga filmatiseringen, men boken "Låt den rätte komma in" var och är faktiskt en fantastiskt bra svensk rysare. Inte på något sätt skrämmande, bara en väldigt stämningsfull hybrid mellan socialrealistisk barndomsskildring och vampyrhistoria.

En av de bästa sakerna med den är att den inspirerade Markus Krunegård att skriva texten till "Jag Är En Vampyr". Få protesterar nog när jag hävdar att "vem blir inte ful i 60 watts ljus" är en av 00-talets mest briljanta textrader.

Men det är intensiteten som är grejen. Drivet. Tempot. Att han dissar de förväntade gitarrerna och faktiskt gör en elektronisk och rytmdriven låt. Och att man kan skråla med till den när man är full eller duschar.

Det finns något fantastiskt med indiepopkillar som bestämmer sig för att öka tempot, låta en ensam dunk-dunk-dunk-rytm få härja fritt. Det blir ofta väldigt bra. Som Håkan Hellströms "Ramlar", Jakob Hellmans "Stora Havet" eller introt till Pulps "My Legendary Girlfriend". Men "Jag Är En Vampyr" är nog den bästa i genren. Sättet den bara ökar och ökar och ökar på ett sätt som aldrig görs inom pop utan är förbehållet episk house och trance. Det är pop enligt houseformulan. Fler borde följa exemplet.

Överkorsad geting

Väldigt många människor ser föraktfullt på onenightstands. Som att det är smutsigt och opersonligt och vidrigt att ha sex "utan känslor". Excuse me, men när slutade kåthet att vara en känsla? När slutade impulser och spontanitet vara känslor? När slutade nyfikenhet att vara en känsla? Onenightstands kan vara det bästa sexet som finns. Vetskapen om att den andra inte har en massa förutfattade meningar om hur man är och vetskapen om att man inte kommer ses mer kan släppa ut känslor och beteenden som man knappt ens visste fanns där. Sexet kan bli totalt förutsättningslöst och därmed ibland helt fantastiskt.

Men det betyder tyvärr inte att det alltid blir så. Alltså, det sägs ju alltid att sex handlar om samarbete, om empati, om connection, om ömsesidighet osv... Visst finns det poänger i det, men ärligt talat - ibland är det lika mycket bullshit som när vuxna alltid sa "det är inte en persons fel att två bråkar" när man var liten. Killen som fick äran att följa med mig hem inatt var riktigt RIKTIGT dålig. Han var rolig, charmig och rätt snygg. Jag hade inte druckit bort mitt omdöme utan visste vad jag gjorde.

Men jävlar. Alltså, ibland när man pratar om att sex- och samlevnadsundervisningen i skolan är dålig, då kan jag hålla med. Någon borde fan lära alla killar hur man slickar fitta. Jag förväntar mig inte att alla ska vara fantastiska, men det måste ju finnas en miniminivå. Och ärligt talat, jag är rätt trött på att behöva förklara för killar hur de ska göra. Är det så jälva svårt att fatta att poängen inte är att kittlas eller att försöka sprida ut maximal salivmängd över maximal yta? Två ledord: intensitet och fokus.

Tyvärr slutade inte katastrofen där. Jag började suga honom och visst, han blev riktigt hård, men det var som att den inte blev större av det. Lite tjockare kanske, men inte det minsta längre. What's up with that liksom? Den slutgiltiga katastrofen var dock när han fumlar på en kondom, samtidigt som jag smeker hans kulor. Vad gör snubben då? Jo, han kommer. Han kommer i en halvpåsatt kondom.

Där och då ville jag bara sparka ut honom och ringa knullakuten men han erbjöd sig att massera mig i väntan på ny erektion. Tidigare på dagen hade jag varit på massage, men då var det sån där helvetesmassage som gör ont som fan tills det är klart, sen är man i himmelriket. Nu fick jag en underbar massage. Otippat är bara förnamnet. Jag låg där och bara stönade och hoppades att han inte skulle få stånd igen så massagen tog slut. Hur kan en kille som är så bortkommen när det gäller sex vara så duktig på massage? Obegripligt.

Iaf så lyckades jag avstyra hans försök till mer sex och eftersom han inte verkade vara intresserad av att gå så fick jag honom till att skeda mig till sömns. Det var helt ok faktiskt.

På morgonen så hade vi sen faktiskt sex. Inte lika katastrofalt som hans tungäventyr, men verkligen otillräckligt. Tänk dig typ att du varit hungrig en hel dag. På kvällen skriker magen och någon håller fram en tallrik sushi och sen kastar bort den. På morgonen därefter är du så hungrig att du håller på att gå under. Då får du ett litet kex till frukost. Så kändes det.

Följaktligen ringde jag knullakuten så fort jag fått ut honom ur lägenheten. Nu känns allting bra igen. Och få saker kan få mig att känna mig lika nasty som att he legat med två olika killar samma dag. Och klockan är bara halv två på eftermiddagen. Kanske dags för personligt rekord?



Tack Parisa för bilden.

Vad har det med homosexualitet att göra?

Hittade överraskande nog en väldigt konstig text i Aftonbladet:

I gaytidningen QX nya nummer är Nystrand en av flera kändisar som tar av sig kläderna. Samtidigt får han flera frågor om vad han har för kopplingar till homosexualitet.
Han berättar att han kysst en kille i samband med att han lekt sanning eller konsekvens och att han rakar bort allt sitt kroppshår, allt!

Kan någon förklara vad raka bort allt kroppshår har med homosexualitet att göra? Handlar inte bara det om att inte vara äcklig?

00-talets bästa album

Så här ser min lista över de 20 bästa albumen på 00-talet.

1) Aphex Twin - "26 Mixes For Cash"
2) Aril Brikha - "Ex Machina"
3) Boards Of Canada - "Geogaddi"
4) Isolée - "Rest"
5) Lindstrom & Prins Thomas - "Lindstrom & Prins Thomas LP"
6) M.I.A. & Diplo - "Piracy Funds Terrorism"
7) Björk - "Vespertine"
8) Four Tet - "Rounds"
9) Fennesz - "Endless Summer"
10) Metro Area - "Metro Area LP"
11) Plaid - "Double Figure"
12) Michael Mayer - "Fabric Live 13"
13) Aphex Twin - "Chosen Lords"
14) Burial - "Untrue"
15) Studio - "Yearbook 1"
16) Nas - "God's Son"
17) Richard Davis - "Details"
18) The Rapture - "Echoes"
19) Junior Boys - "Last Exit"
20) Boards Of Canada - "The Campfire Headphase"

Precis utanför: DJ Shadow - "Live! In Tune & On Time", Eminem - "Marshall Mathers LP", The Knife - "Silent Shout", Fennesz - "Venice", Jay-Z - "The Blueprint" & The Avalanches - "Since I Left You".

Hur ser din lista ut?

Håll käften jävla fetto!

Något som jag irriterar mig fruktansvärt på är all hyckleri kring vikt. När någon är fet är det en massa hyschhysch - man ska inte säga något, för personen kan ju bli sårad. Men när någon är smal - då är det plötsligt fritt fram att kritisera.

Inte nog med det, att modeller är smala ses alltid som ett problem - att det skulle vara ett osunt ideal. Och så fort en fet modell visas upp, då är det en massa hyllanden. Inte ett ord om att det skulle vara ett osunt ideal.

Varför är det sunt med en plufsig mage men osunt med en platt mage?

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag tycker fett är äckligt. Inte fett som i fet mat utan fett som i feta människor. Jag tycker det är fult. Smalhet är snyggt. Muskler är snyggt. Sen gäller det bara att hitta den rätta proportionen.

Jag äter i normala fall en ordentlig frukost, en rätt lätt lunch och sen en ordentlig middag. Jag äter sällan mellanmål, gör jag det så blir det i regel någon frukt. På kvällen äter jag i stort sett aldrig om det inte är i nåt socialt sammanhang. Jag undviker socker, fett och snabba kolhydrater så gott det går. Jag har inga problem med att dricka alkohol, även om jag inte behöver speciellt mycket för att bli full. Jag räknar inte kalorier eller points eller något annat. Är det något jag är sugen på så äter jag det. Jag spyr inte upp maten. Jag har inga problem med att äta i andras sällskap.

Låter det här fel?

Sen tränar jag. Förut tränade jag varje dag, nu blir det nog 5-6 gånger i veckan. Mest handlar det om löpning och crosstrainer, men också en hel del simning. Jag försöker variera mig så mycket det går eftersom jag lätt blir uttråkad. På sommarhalvåret däremot försöker jag springa varje morgon eftersom det är ett underbart skönt sätt att starta dagen på.

Låter det här fel?

Personligen tycker jag att det låter bra. Då är frågan - varför stör sig då folk på min vikt? Jag har just nu ett BMI omkring 18. Med precis samma livsstil hade jag i högstadiet och början av gymnasiet ett BMI på omkring 17. Jag har varken då eller nu haft några negativa konsekvenser av att vara smal. Jag har inte haft några problem med att orka saker. Jag är energisk av mig. Jag har inte haft några smärtor eller annat. Min mens har varit väldigt oregelbunden och ja, min vikt kan vara en del i detta. Men ärligt talat så tror jag inte jag är ensam om att inte se en frånvarande mens som ett problem.

Jag går inte runt och kritiserar feta människor till höger och vänster. Ändå så måste en massa feta och "normalviktiga" människor kommentera mig. Handlar det (som vanligt) om att rättfärdiga sitt eget svullande och slappande? Eller vad handlar det om.

För övrigt - är det något jag verkligen föraktar med Sverige och svenskar så är det denna sjuka dyrkan av normalitet.

Ställningen

Om man skulle säga att missionären är ens favoritställning uppfattas man av många som tråkig, förutsägbar och väldigt Svensson. Personligen tycker jag det är väldigt konstigt eftersom åtminstone 80% av alla jag frågat sagt att bakifrån är favoritställningen. Jag har hittills aldrig haft sex med en kille som inte tagit initiativ till doggystyle redan första gången. Missionären däremot har varit mer sparsam. Jag tror aldrig någon kille ens har fört det på tal, typ sagt "kan du inte vända dig så kör vi missionären". Och endast en handfull killar har kommit medan vi kört missionären, medan betydligt fler har stått på knä bakom min rumpa, hållit hårt om min midja och frustande tömt sig.

Min favoritställning just nu är en variant av missionären. Jag ligger på rygg och har benen högt. Gärna en kudde under rumpan. Sen sitter killen nedanför mig och knullar mig. Det blir en suverän vinkel, kuken träffar g-punkten hela tiden och både han och jag kan använda fingrarna. Det går även att svanka och gå upp i brygga om det skulle bli för skönt. Dessutom kan man faktiskt ligga och flörta med varandra under tiden och det är sjukt underskattat. Den här ställningen är faktiskt också den absolut bästa för analsex tycker jag.

Doggystyle däremot känns dels väldigt uttjatat. Been there, done that, bought the t-shirt typ.

Men framför allt känns det som en ställning där man på gott och ont är fruktansvärt utlämnad till killen. Visst, är han duktig och empatisk så kan det vara fantastisk, men är han inte det...

082. Alizée - Moi... Lolita

Om jag ska ligga med en tjej så ska jag göra det med Alizée.

Min första kontakt med Alizée var när en kille angav henne som svar på frågan "vilken kändis skulle du helst vilja ligga med". Själv fattade jag ingenting, men en bildgoogling senare var jag nästan lesbisk.

Det går inte att komma ifrån att Alizée inte bara har ett fruktansvärt snyggt namn utan att hon också utan större konkurrens är 00-talets snyggaste kvinnliga artist. I spelningen från Top Of The Pops längst ner i det här inlägget glänser hon till och med i kläder som skulle kunnat komma från en vårrea på Indiska.

Nåja, den här listan handlar om 00-talets hundra bästa låtar - inte om hur snygg någon är. Följaktligen är inte Pharrell Williams med på listan. Men Alizée är där. Och det har hon "Moi... Lolita" att tacka för.

Det här är en fantastisk poplåt. Jag kan inte mer franska än att jag förstår att titeln betyder "Jag... lolita" (eller betyder den rentav "Mig... lolita"?), men det behövs inte mer. Och visst - 99,99% av alla artister skulle aldrig klara av att sjunga en låt som "Moi... Lolita" utan att det skulle bli konstigt och obehagligt eller mest bara löjligt, på samma sätt som det kändes löjligt redan från början när Britney kom och skulle vara oskuldsfull.

Men Alizée har de där rådjursögonen. Hon har världens finaste ansikte. Och hon ser verkligen både å ena sidan fullständigt oskyldig ut, samtidigt som hon ser ut precis som att hon vet vad hon gör.

Det är som sagt svårt att skriva om låten "Moi... Lolita" utan att haka upp sig på Alizées utseende. Det är trallig pop, med en fantastisk vers och en briljant refräng. Den förmedlar glädje och renhet, enkelhet och kärlek. När livet är som bäst är det som "Moi... Lolita". Obegripligt, men underbart.

Videon


Live på Top Of The Pops

Gårdagens bästa skratta-så-det-sprutar-vin-genom-näsan-replik

"Snälla, kan inte du sluta gnälla om att jag röker? Klagar jag på att du bara knullar fula killar? Sköt ditt liv så sköter jag mitt."

Att ha och att inte ha "det"

Först två saker...

1. Blop-bodi-blop-bodi-blop-slingan i versen är lysande till skillnad från den aptrista dööh-dööh-dööh-slingan i refrängen.

2. Massor av människor har säkert redan tänkt tanken, men textraden "I'm tryin to find the words to describe this girl without being disrespectful... damn girl... damn you's a sexy bitch..." är utan tvekan årets bästa dumkåtline. Han verkligen försöker...

Sen kommer vi till videon. Ett möte mellan ibizahouse och knull-r'n'b innebär naturligtvis att det ska vara en massa lättklädda tjejer i videon. Inget konstigt där. Det som däremot är rätt fascinerande är att såväl Akon och David Guetta trots försök till förbrödring ändå ser ut som de pojkar av två totalt olika världar som de trots allt är.

Titta på hur Akon beter sig. Visst ser han glad ut, men han rör sig naturligt bland alla tjejerna. Oavsett om det stämmer eller inte så ger han sken av att förmodligen fått ligga med fler vita tjejer än någon annan före honom. Han vet om sitt värde och är förmodligen övertygad om att alla där vill ligga med honom och han bryr sig inte om det beror på hans leende, hans charm, hans kropp eller hans pengar. Inget konstigt, det kommer med territoriet.

Sen tittar ni på David Guetta. Jag kan tänka mig att någon tänkt tanken "fulsnygg á la Owen Wilson" inför den här videon, men det är önsketänkande. Han är fulful. Titta på hur han går, hur han rör sig och framför allt hur han ler. Det handlar inte om att han trivs i situationen. Det gör ju även Akon. Skillnaden är att David Guetta ser ut som ett barn på Disneyland. Där Akon utstrålar "jävlar vad jag fortfarande gillar det här..." utstrålar David Guetta "oh mamma... jag kommer få ligga!". Det är först när han hamnar bakom skivspelarna som han får lite pondus.

Vad är hela grejen med house/technokillar och deras avsaknad av sexuell magnetism? Det här är ingen unik video, tvärtom innehåller var och varannan housevideo ett antal skitsnygga tjejer samt artisten i fråga som alltid ser ut som att "ja ja, jag kommer ändå inte att få ligga med någon här, jag står stilla och försöker så cool ut trots att jag är och förblir en tönt tills inspelningen är klar, sen kan jag åka hem till studion."

Jag vill också ha något att kolla på!

083. Justice - Waters Of Nazareth

Att säga att jag hatar Kanye West känns både fjortisaktigt och fel. Fjortisaktigt eftersom uttalat hat är väldigt töntigt (man ska liksom smida sina hämndplaner i det dolda och sen sätta dem i verket, inte snacka en massa). Fel eftersom det inte är hat jag känner. Däremot känner jag förakt för honom och det han symboliserar. Visst har han gjort bra låtar. Jag älskade "Through The Wire" när den kom. "Heartless" var ytterst nära att komma med på min lista och hade nog gjort det om det inte vore för den här händelsen. Och "George Bush doesn't care about black people" är legendariskt.

Idioten

Idioti kan vara charmigt ibland, men oftast blir man bara sur. Justice och hela Ed Bangergrejen var så fruktansvärt rätt och coolt där och då. Att "We Are Your Friends" hade vunnit en European Music Award för bästa video kändes som en seger för något som jag propagerat för i åratal. Beviset för att jag hade rätt. Och så kommer fyllot upp på scenen och snackar en massa skit om hur mycket bättre hans idag bortglömda video med Pamela Anderson är. Detta trots att han inte ens sett "We Are Your Friends".

Det mest patetiska är dock inte detta. Det mest patetiska är att han efter att ha betett sig så vidrigt gentemot Justice går och baserar en låt på Daft Punk. Jag kan inte komma på någonting som har känts så falskt under hela 2000-talet som detta. Det här får uppgifterna om irakiska massförstörelsevapen att framstå som ärligt. Det är så uppenbart att Kanye West aldrig skulle ha dissat Justice på det där sättet om han bara hade haft lite koll och inte levt i sin amerikanska hiphopbubbla. Att dissa Justice och sedan sampla deras andliga föregångare (vars Rollin & Scratchin helt klart kan ses som en föregångare).

Men nog om idioten. "We Are Your Friends" kommer jag avhandla senare (läs: högre upp). Nu handlar det om en annan Justicelåt, nämligen "Waters Of Nazareth". Förutom att titeln låter fantastiskt tuff är det här något av det hårdaste man kan ha i hörlurarna. Distad fransk mangeldisco var någonstans där 05-07 verkligen the shit och ingen låt var bättre än "Waters Of Nazareth". Jag har aldrig varit någonstans där jag hört den ute och när jag varit på hemmafester och plockat fram den har alla mest bara gnällt. Men i hörlurarna har den gjort underverk. Jag blir lite tuffare, lite hårdare, lite mer aggressiv. Som träningsmusik är den fantastisk.

084. Tiga & Zyntherius - Sunglasses At Night

Jag vet inte om det är en spegling av madonna/hora-grejen men om jag ska hårddra det så faller jag för två typer av killar. Den ena är den hårda, tuffa killen - rebellen, ofta halv- eller helkriminell. Det finns en lockelse i det farliga och ja, jag är medveten om det självdestruktiva i att falla för såna killar. Utseendemässigt snackar vi mycket muskler.

Den andra typen är den metrosexuelle killen. Modemedveten, stilren, lugn, cool, ofta nördig utan att vara töntig. Han är alltid smal. Alltid.

Idealmänniskan i den sistnämnda gruppen är Tiga. Sedan jag för första gången hörde hans och Zyntherius (Jori Hulkkonen) fantastiska cover av "Sunglasses At Night" har jag varit besatt av honom. Eller ok, de senaste åren har väl besattheten avtagit något i takt med att hans musikaliska kvalitet sjunkit något. Men under mitten av 00-talet var han fantastisk.

Sunglasses At Night är en cover på en rätt typisk 80-talsdiscolåt med Corey Hart som även han verkar ha varit en snygging på sin tid. Dock är Tigas och Zyntherius version fruktansvärt överlägsen.

Genom hela 00-talet har Tiga levererat fantastiska covers och remixer. De egna originallåtarna däremot har inte hållit samma kvalitet. Det här är en förmåga som sällan upphöjs. Många artister prisas för sin originalitet, men ärligt talat, förmågan att kunna förgylla någonting som redan är mycket bra till att bli perfekt är värd minst lika mycket beröm.

Tigas röst är en av mina absoluta favoritröster. Jag är fullt övertygad om att han skulle kunna sjunga vilken sång som helst och det skulle fortfarande låta ypperligt. I synnerhet när han har producenter som Jori Hulkkonen eller Jesper Dahlbäck i ryggen.

RATEYOURDATE.COM

Ibland beskriver man människor med siffror. "Han är en riktig tiopoängare". Typ så. Personligen gillar jag det, men det blir lite för otydligt. Jag har utarbetat en metod för att beskriva kvaliteten på killar. Det handlar om tjugo egenskaper, som var och en ger en summa mellan 0 och 10. Totalt kan man alltså hamna mellan 0 och 200. Nu är sannolikheten att någon hamnar över 150 rent försvinnande låg, och de som hamnar under 50 finns förvisso, men ingen bryr sig om dem. Så i praktiken hamnar alla mellan 50 och 150. En kille som kommer upp i 150 (eller högre) är alltså i det närmaste perfekt och en sådan jag skulle vilja kalla för en 100-procentare. Det jag gör rent matematiskt är att dra av 50 från summan - då får man en summa som med största sannolikhet hamnar mellan 0 och 100. Sen sätter vi dit ett %-tecken.

Klart?

Ok, då börjar vi.

1) ANSIKTE
Ansiktet är naturligtvis viktigt. Det här handlar om ren estetik. Huruvida någon har bra eller dålig syn, luktsinne etc är irrelevant. Det handlar både om beständiga värden (typ fina kindben) och om mer dagsaktuella värden (t ex snyggt trimmat skägg).

2) KROPP
Samma sak här - vi pratar ren estetik. Hur snygg är kroppen. Om musklerna går att använda till att lyfta en massa saker eller bara finns där och ser snygga ut spelar ingen roll för mig. Kroppsbehåring ger minus, liksom 99% av alla tatueringar. Hudfärg kan också påverka, liksom längd.

3) KUK
Det här handlar om både estetik och bruksvärde. Idealiskt sett är den lång, kraftig, rak, har fin form, lagom mycket ådring och fin färg. Samt naturligtvis inget hår.

4) STIL/KLÄDER
Kläder, skor, frisyr, doft - känslan som allt sådant inger. Idealet för mig är en kille som utstrålar ledig elegans.

5) KÅTHET
Här handlar det om 100% tjugofyrasju för att komma upp i en tia. Inte att vara jättekåt hemma vid sin dator utan även när man är lite krasslig, när det finns yttre omständigheter som stör, två-tre timmar in i sexet, fem sekunder efter att han kommit och efter att nyhetens behag försvunnit. Min erfarenhet är att väldigt få killar är speciellt kåta när det verkligen gäller.

6) SEXUELL NYFIKENHET/EXPERIMENTLUSTA
Viljan att testa nya saker och att inte vara fast i normer om hur saker och ting ska vara eller göras när det gäller sex. Rynkar han på näsan när jag ber honom slicka mig i stjärten så får han inte så höga poäng här. Om han fixar att ha en trekant med mig och hans något mer välutrustade bästa kompis och inte är rädd för lite kroppskontakt med honom, då blir det högre.

7) SEXUELL EMPATI & LYHÖRDHET
Visst - kommunikation är viktigt när det gäller sex, men det finns få saker som är mer avtändande än att behöva ge upprepade instruktionener ungefär som om man vore mellanstadiefröken med en adhd-unge. Tankeläsning uppskattas.

8) SEXUELL SKICKLIGHET
Här gäller det att få till det. Att kunna hantera sina verktyg och sina egenskaper rent praktiskt. Att kunna få mig att komma gång på gång på olika sätt. Att kunna överrumpla mig. Överraska mig. Få mig att slappna av. Få mig att älska livet.

9) INTELLIGENS
Jag älskar smarta människor. Folk som drar (korrekta) slutsatser. Folk som kan se igenom dimridåer. Intelligens är sexigt.

10) BILDNING/ALLMÄNBILDNING/SAMHÄLLSKOLL
Viktigt för att man ska kunna prata om allt möjligt och inte bara på en ytlig nivå utan kunna fördjupa sig.

11) MUSIKSMAK/INTRESSE FÖR MUSIK
Att verkligen passionerat älska musik ger pluspoäng. Sen blir det naturligtvis inte så höga poäng om passionen handlar om dansband och hårdrock. Ju mer man synkar med mig desto bättre.

12) ÖVRIG POPKULTURELL SMAK/INTRESSE FÖR POPKULTUR
Samma här som med musiken. Alternativa "festivalfilmer", halvkassa fantasyböcker, pyssliga äventyrsspel eller plattformsspel är sånt som ger bonus.

13) HUMOR
Dels naturligtvis att dela min humor - att tycka liknande saker är roliga, men framför allt att kunna göra mig glad, få mig att skratta.

14) HUMÖR
En tia till en person som alltid är glad och positiv även om det kan döljas bakom en cynisk fasad ibland.

15) SPONTANITET/GALENSKAP
Högt betyg för folk som av avslappnade och vågar göra annorlunda saker och som gör det spontant. Därmed inte sagt att psykopater får tior. Men ni fattar nog vad jag menar.

16) TRYGGHET/FÖRTROENDE/PÅLITLIGHET
Stabilt psyke och självförtroende är viktigt. Jag vill inte behöva vara någon mamma åt någon. Viktigt att han är förtroendeingivande och att det verkligen går att anförtro sig åt honom.

17) SOCIAL KOMPETENS
Socialt inkompetenta människor är bland det värsta som finns. Enough about that.

18) EKONOMI/OBEROENDE
Jag har inget behov av en rik kille som ska bjuda mig på saker. Jag har så jag klarar mig. Problemet är snarare om killen inte har råd eller tid med saker. Det blir rätt snett om jag ska bjuda hela tiden. Den här punkten handlar i grund och botten om frihet att kunna göra det man vill göra. Och där kan ekonomin stå i vägen.

19) SJÄLVDISCIPLIN
Handlingskraft uppskattas. Jag har själv bra självdisciplin och jag har svårt för killar som inte har det.

20) CHARM/UTSTRÅLNING
Eller "det". Det här är väl den där bonusgrejen. Det som kan väga upp för andra saker.


Så där... det där var mina 20 punkter. Det finns några problem med den här metoden. Den första är att de här 20 punkterna naturligtvis inte är lika betydelsefulla. Vissa är viktigare än andra. Så egentligen borde man ha ett system för att vikta de här (vilket jag kommer göra när jag lanserar min sida rateyourdate.com) punkterna.

Det andra problemet är att slutsumman inte säger någonting i sig själv. Det är först i relation till andra som den blir relevant.

Nu ska jag jämföra min bfbf-kandidat med en kk som jag träffade en del förra våren och sen träffade strax efter att jag kom hem till Sverige igen, men som jag bestämt mig för att inte träffa mer. Förhoppningsvis får bfbf-kandidaten högre poäng, annars är min metod helt åt helvete.

1) Ansikte
BFBF - 9
Fd KK - 6
Här vinner BFBF klart. Modellsnyggt ansikte mot ett mer alldagligt och hårdare ansikte.

2) Kropp
BFBF - 7
Fd KK - 10
Inte så mycket att säga om. BFBF har en schysst kropp, fd KK ser ut som en grekisk gud.

3) Kuk
BFBF - 8
Fd KK - 9
Fantastiskt bra kukar bägge två. Långa, kraftiga och snygga. BFBF får poängavdrag för att hans inte är helrakad.

4) Stil/kläder
BFBF - 7
Fd KK - 4
BFBF klär sig snyggt och medvetet, men lite trist. Fd KK klär sig rätt oinspirerat.

5) Kåthet
BFBF - 7
Fd KK - 9
BFBF är helt klart en kåtbock, men fd KK är ett monster.

6) Sexuell nyfikenhet/experimentlusta
BFBF - 6
Fd KK - 8
Den här är svår att bedöma. Det är möjligt att BFBF ska ha högre poäng, men just nu har han inte visat mer än så. Fd KK är överlag väldigt experimentell, men har samtidigt några riktiga no-no's.

7) Sexuell empati/lyhördhet
BFBF - 7
Fd KK - 3
BFBF har bra empati överhuvudtaget. Fd KK kör sitt race.

8) Sexuell skicklighet
BFBF - 5
Fd KK - 8
Bara att konstatera att fd KK's egna race dock funkar väldigt bra. BFBF är lite för försiktig. Förhoppningsvis lossnar det.

9) Intelligens
BFBF - 8
Fd KK - 4
BFBF är en smart kille. Fd KK är visserligen rätt street-smart, men intelligent? Nej.

10) Bildning/allmänbildning/samhällskoll
BFBF - 8
Fd KK - 3
Högskoleexamen vs hoppa av gymnasiet.

11) Musiksmak/intresse för musik
BFBF - 6
Fd KK - 6
BFBF älskar musik passionerat, dock handlar det mest om klassisk musik, jazz, indiepop och gammal soul. Fd KK gillar techno och hiphop, dock sällan samma som jag gillar.

12) Övrig popkulturell smak/intresse för popkultur
BFBF - 8
Fd KK - 3
BFBF har tokbra koll på film och litteratur, samt en imponerande tv-spelssamling. Fd KK är mer mainstream och har nog inte läst en bok i hela sitt liv.

13) Humor
BFBF - 8
Fd KK - 6
BFBF har en underbar torr humor med mycket cynismer och ironier. Me like. Fd KK kan vara helt sanslöst kul med grova grejer, men överlag är han tråkigare.

14) Humör
BFBF - 7
Fd KK - 3
Jag har aldrig sett BFBF annat än pigg och inspirerad. Fd KK har verkligen humörsvängningar.

15) Spontanitet/galenskap
BFBF - 4
Fd KK - 8
Är det något som är lite av en nackdel med BFBF så är det att han kanske är lite för "normal". Fd KK är å andra sidan för mycket vilket oftast är bättre.

16) Trygghet/förtroende/pålitlighet
BFBF - 8
Fd KK - 2
BFBF känns instinktivt som en bra kille. Fd KK är ingen bra kille. Så enkelt är det.

17) Social kompetens
BFBF - 6
Fd KK - 5
BFBF är supertrevlig och vet hur han ska bete sig i alla situationer, men kan vara lite försiktig. Fd KK däremot är en ångvält. Ibland funkar han perfekt, ibland blir det pinsamt.

18) Ekonomi/oberoende
BFBF - 3
Fd KK - 8
BFBF är student. Enough said. Fd KK har en helt annan ekonomisk situation.

19) Självdisciplin
BFBF - 7
Fd KK - 2
BFBF är disciplinerad och plikttrogen. Fd KK är en impulsmänniska.

20) Charm/utstrålning
BFBF - 8
Fd KK - 9
BFBF är verkligen charmig, han har något mystiskt över sig som man vill tränga in i. Fd KK däremot har en snarast djuriskt aggressiv utstrålning som det är svårt att motstå.

Totalsumma:
BFBF: 137 (137-50 = 87-poängare...)
Fd KK: 116 (116-50 = 66-poängare...)

Slutsats: 21 poängs skillnad. Jag gör helt rätt som undviker fd KK och träffar BFBF. Metoden har klarat ett första försök till falsifiering.

085. Dead Prez - Hip Hop

Politisk hiphop. Smaka på uttrycket. Få subgenrer känns instinktivt lika tråkiga som politisk hiphop. En normal politisk hiphoplåt går antingen in på någon form av galen konspirationsteori eller pinsam politisk korrekthet. Vidare håller den politiska hiphopen sällan någon högre nivå. Ytters få låtar kommer upp i behöva-läsa-en-bok-för-att-förstå-nivån eller ens inspireras-till-att-läsa-en-bok-nivån. Dock hamnar en hel del på jag-skulle-vilja-rekommendera-en-bok-att-läsa-till-er-nivån och tyvärr är boken allt för ofta hämtad från gymnasiets Samhällskunskap A.

Ett annat problem med politisk hiphop är att man i regel har tråkigast tänkbara beat för att lyfta fram texten. Men lyckligtvis finns det undantag.

Det bästa undantaget heter "Hip Hop" och kom 2000. Jag hade aldrig hört talas om Dead Prez förrän jag läste Fredrik Strages "Mikrofonkåt" och besatt av Fattaru som jag var då insåg jag att en låt som de älskade måste naturligtvis jag också älska.

Rappen i "Hip Hop" är helt ok. Inte briljant men inte heller dålig. Den duger. Grejen med låten är det studsiga beatet och den minimalistiskt acidknorrande basen. Mötet mellan å ena sidan hård hiphop och å andra sidan hård electronica är i teorin helt fantastiskt och i det här fallet blev det även så i praktiken. På samma sätt som jag inte kunde sluta lyssna på Aaliyahs "Try Again", Timbalands "The Way I Are" eller för att ta två mer aktuella exempel - Beyonces "Sweet Dreams" och Ontarios "Ey Shuno" så går det inte att sluta lyssna på Dead Prez "Hip Hop". Och så fort den kommer igång börjar jag att dansa.



Som bonus kommer här "Pop", M.I.A.s egen version av "Hip Hop" från Piracy Funds Terrorism.

Fittklåda

I natt vaknade jag med en kliande fitta. Inte på det där retsamt sköna ge-mig-kuk-annars-dör-jag-sättet. Eller jo, så också. Men den känslan var helt klart underlägsen känslan av men-trä-på-en-kondom-gjord-av-sandpapper-först-och-knulla-mig-hårt-djupt-långsamt-och-länge-känslan.

Svampinfektion är så vidrigt. Men det är inte det värsta. Nej, det värsta är att den jävla skit som finns på apoteket tar ett antal dagar på sig för att få bort den. Hur kul är det att ha svampinfektion till typ söndag?

Nu har jag äntligen fått tag i min husläkare och har en tid där i eftermiddag. Och om hon inte skriver ut diflucan till mig kommer jag strypa hennes barn.

Helt seriöst tycker jag det är sjukt att man ska behöva boka tid hos läkare, gå och göra en undersökning och sen vara utlämnad till läkarens godtycke när man av erfarenhet redan vet exakt vad problemet är och exakt vad som hjälper bäst.

Sen kommer nästa grej. Jag och bfbf-kandidaten skulle setts igår, men jag ställde in eftersom jag inte var klar med min inlämningsgrej. Vi sa att vi skulle ses idag istället. Vad fan ska jag säga? Och hur?

"Hej. Du har gjort mig så kåt så mina trosor blev så våta att jag fick svampinfektion. Så du får nöja dig med avsugning och analsex."

Jag har aldrig berättat för någon kille att jag haft svampinfektion så jag vet inte hur killar uppfattar det. Mina fördomar om de flesta killar säger mig att reaktionen blir ungefär densamma som om jag skulle säga att jag har rabies eller ebola.

086. Aril Brikha - Winter

Det finns inte ord för att beskriva min kärlek till Aril Brikhas musik. Även om det finns ett par artister jag älskar innerligare och mer okritiskt (läs: Aphex Twin och Björk) så lyckas han ändå gång på gång pricka in exakt hur jag vill att musik ska låta. En ny Aril Brikhalåt är som att ha varit bortrest ett tag och sen komma hem. Allt är lite ovant men ändå så väldigt välbekant. Några små förändringar har hänt, lite justeringar men annars är allt som det ska.

Jag har (tror jag iaf) lyssnat på allt som det går att komma över från Aril Brikha och jag har hittills aldrig hört en enda grej som inte är bra eller ännu bättre. Winter tillhör hans kanske fem-sex bästa låtar. Bland det bästa med den (och i ärlighetens namn med all Aril Brikhas musik) är att den går att använda till precis allting. Hård och tung så att man ska kunna skaka rumpan tills den är alldeles svettig. Hypnotiserande så att man kan försvinna in i en annan värld när man går på stan eller sitter på bussen med den i hörlurarna. Pulserande och stötigt erotisk så att man kan ha sex till den. Lugn och avslappnad så att man kan ligga och läsa till den.

I min bok är Aril Brikha Sveriges bästa artist genom tiderna. Om det land i gränstrakterna mellan minimal och trance som han har mutat in skulle ta en fysisk manifestation skulle jag vara den första som sökte asyl där.

00-talets bästa filmer

Helt omotiverat kommer här nu min lista på de tio bästa filmerna från 00-talet.

(reviderad efter att jag kom på att jag glömt Irréversible)
1) Ghost World
2) Eternal Sunshine Of The Spotless Mind
3) Irréversible
4) The Squid & The Whale
5) Kill Bill, vol 1
6) Spirited Away
7) Donnie Darko
8) Crouching Tiger, Hidden Dragon
9) Pans Labyrint
10) Lost In Translation

Precis utanför: Death Proof

Hur ser din lista ut?

If I Was A Boy, pt 2

Fortsättning på ett tidigare inlägg. Ni får gärna kommentera hur det känns att göra såna här saker och vad det är som gör att ni gör dem. Tack.

8) Dra mammaskämt och få andra att tycka att man är rolig. Pappaskämt har inte fungerat lika bra.

9) Ha en tjejkompis, umgås mycket med henne, vinna hennes förtroende, bli ihop med en annan tjej, fullständigt ignorera tjejkompisen eftersom hon bara betydde någonting när jag var singel.

10) Ha sex med en tjej, intala mig att "den samtidiga orgasmen" är själva definitionen av perfekt sex, utbrista "fan vad skönt!" när den inträffar, rulla av med ett förnöjt leende och fullständigt missa det faktum att tjejen tycker att du slutade just när det roliga började och hon hade velat hålla på i timmar till. Känna mig som kungen av sex.

087. Fronda feat Käp - Rullar Fram

Då kommer vi till listans första guilty pleasure. Det här är ingenting jag är stolt över att jag gillar, men när jag ska sammanställa 00-talet så går det inte att komma ifrån högstadietidens absolut största och bästa festlåt.

Texten är egentligen pinsamt dålig och den framförs av två usla vokalister. Men när man är full med andra 14- och 15-åringar och sitter där i en soffa och flörtar med en 18-årig kille (vad fan gjorde han på våra fester egentligen, varför var han inte på krogen?) så funkar den utmärkt. Som obligatorisk allsång var den bäst.

Och beatet. Jävlar. I händerna på någon mer framstående MC hade det här kunnat blivit riktigt stort.

Jag nöjer mig med en kort text och låter istället musiken tala. Martin - dags för första femman?

If I Was A Boy

Om jag vore en kille skulle jag...

1) Moona. Fatta vad häftigt att kunna visa röven för folk som en förolämpning eller som humor och inte som en sexuell inbjudan. Egentligen är det så sjukt hur sexualiserad kvinnokroppen är jämfört med manskroppen. Föreställ dig en naken man i en trappuppgång. Det är pinsamt för honom. Folk skrattar. En naken kvinna istället - då är det synd om henne. Hon kanske blir våldtagen. Vilket för oss in på nästa punkt.

2) Gå kvällspromenader utan att oroa mig för att bli våldtagen. Det känns som en häftig grej.

3) Jag skulle olla allting. Typ ditt ölglas. Sen när du ska dricka så säger jag "jag har ollat ditt glas". Alla fattar att det är humor. Alla tycker att det är äckligt men också roligt. Alla fattar att det inte har med sex att göra. Det är en sak som tyvärr inte funkar att göra som tjej. Om jag skulle säga till någon att "jag har klittat ditt glas" eller "jag har blygdat ditt glas" så skulle de flesta inte ens förstå vad jag syftade på. Dessutom är jag fullt övertygad om att om jag avslöjade för en kille att jag kört upp hans ölflaska i fittan så skulle han med stolthet i blicken dricka upp den.

4) Jag skulle (ivrigt uppbackad av mina polare) börja ragga på en 19-årig tjej på tunnelbanan, trots att hon har musik i hörlurarna, blicken fokuserad på sin Nintendo DS och med hela kroppen visar att hon inte är intresserad av någon annan människa än sig själv. När hon dissar mig ska jag kalla henne för jävla hora. Bara för att känna hur det känns. Och för att jag kan.

5) Börja dejta en tjej. Höra henne säga att hon inte orkar med ett seriöst förhållande men tycker att det vore kul med en kk, men vara totalt oförmögen att ta in den informationen och istället tolka precis allting som att hon i själva verket vill skaffa barn och gifta sig med mig. Därefter skulle jag freaka ut och inte klara av att träffa henne mer eftersom hon kväver mig.

6) Vakna fem minuter innan jag måste sticka, turkduscha, slänga på mig kläderna och rusa iväg och sen sitta och snacka skit om en tjej som är ostylad.

7) Vara ärlig om hur många jag har haft sex med och mötas av beundran, avundsjuka och/eller respekt istället för förakt och frågan "varför?".

Jag skulle vilja förstå hur allt sånt här känns för killar. Vilka mekanismer det är som får er att känna/tänka/göra såna här saker. Och snälla, ni killar som läser det här - hoppa över "dra inte alla killar över en kam"-kommentarer. Förklara istället för mig hur ni funkar.

En sång för Martin

Inanna's MY NEW BFBF (s01e04)

Vi hördes inatt. Han var full, jag var full. Vi möttes nere vid porten eftersom koden inte funkar mitt i natten. Sexet som skedde strax därefter går kanske inte in i historieböckerna, men däremot kändes det skönt att vakna upp intill honom. Tävlingen "vem kan ligga kvar i sängen längst" är helt klart en kul bakislek - tyvärr förlorade jag eftersom min blåsa var sämre än hans så jag var tvungen att suga av honom. Om det någonsin funnits en tävling som jag stått ut med att förlora så var det nog den.

Att suga av någon när man är bakfull är egentligen rätt sjukt. Man vill så gärna, men kan så lite. Jag brukar vara rätt stolt över min sugförmåga, men när jag är illamående så finns det helt klart begränsningar. Å andra sidan är det kul att tvingas experimentera lite. Kan man inte gå ner till roten av problemet får man ju ta genvägar. Han verkade trivas i alla fall.

På lördagkvällen diskuterade jag och en kompis kuksugning. Hon sa att hon var väldigt bra på det och att alla killar hon sugit av sagt att hon var den bästa de haft. Jag måste säga att jag tror aldrig jag hört en tjej säga att hon inte är väldigt bra på att suga kuk. Då undrar jag - är det så? Eller är det något som alla killar säger till varenda tjej som tar hans kul i munnen utan att tugga sönder den?

(Förmodligen är det väl ungefär som med alla killar som tror att de är så fantastiskt duktiga på att slicka men som knappt hittar klittan trots att man ger dem kompass och karta. Eller såna som man önskar att de inte hittat klittan eftersom de uppenbarligen inte vet hur de ska hantera den. Det sjukaste är nog alla killar som läst att ett bra knep är att gå igenom alfabetet med tungan. Den som gav det rådet är det skottpengar på.)

Kanske är jag i själva verket dålig på att suga kuk? Det tror jag iofs inte, jag är ändå en av dem som suttit med heatherideepthroat på datorn och övat med en banan i åratal. Men jag kan inte veta och det känns som att jag inte har några avsikter att ställa upp i en komparativ vetenskaplig studie den närmaste tiden.

Det skedde naturligtvis en hel del vaginal penetration också. Han kan sina grejer helt klart. Fast den största positiva överraskningen var ändå att det var så kul att ligga i sängen utan att ha sex med honom. Vi tillbringade flera timmar från det att vi vaknade till att jag gick upp utan något sex (annat än att massera varandra för att trycka till den andras urinblåsa och sådant). Mestadels bara låg vi och snackade, hånglade, brottades (han misslyckades med att kasta ut mig från sängen) och hade allmänt kul.

Jag hoppas att jag längtar till morgondagens seminarium för att det är kul att sitta och dryga sig med honom och inte för att något annat håller på att hända.

Inanna säger:
jag har börjat kk:a med en kille i min klass... än så länge har han inga sidor jag stör mig på... det är lite otippat

Parisa säger:
nice
inget mer än kk?

Inanna säger:
förmodligen kommer jag tycka att han är tråkig inom några veckor
alltså, jag är för skadad emotionellt just nu för att vilja ha ett förhållande... jag går hos psykolog regelbundet... det vore inte schysst mot killen

Parisa säger:
nej okej

Inanna säger:
men alltså... kompis och kk på samma gång vore idealet just nu

Parisa säger:
känns svårt

Inanna säger:
ja, det känns lite som att leta efter drömkillen utan att man blir kär i honom...

Parisa säger:
exakt

Inanna säger:
å andra sidan är det bättre att leta efter en sån kille för då blir man inte sårad... blir man kär så blir det typ en bonus... letar man efter kärleken så blir man mest besviken och sårad

Parisa säger:
det är en sjuk smärta verkligen

Inanna säger:
ja... och det värsta är känslan av att det är man själv som orsakat det hela...
oavsett om man råkat ut för värsta playern så är det jag som har släppt in honom i hjärtat

Parisa säger:
verkligen
man klandrar sig själv i slutändan

Inanna säger:
jag har inte vågat riskera något sånt på flera år
senast jag var ihop med en kille var sommaren 07

088. Fennesz - Caecilia

Min pappa dog i december 2007. Under det följande halvåret levde jag som i en bubbla. Jag skötte skolan exemplariskt, jag slutade att vara en bitch, och jag höll upp en stenhård fasad av att jag hade kontroll över allting.

Det hade jag naturligtvis inte. Jag slutade äta, jag tappade vikt, jag söp mig asfull varje fredag och varje lördag och jag knullade med fler personer under det halvåret än du förmodligen gjort under hela ditt liv. Om någon människa kan beskrivas som trasig så var jag det där och då.

Jag var redan i vecka 16 när jag insåg att jag var gravid. Du som läsare undrar nog hur jävla dum man är om man inte märker något och så tänkte jag också då. Men egentligen var det inte så konstigt. Min mens har alltid varit galet oregelbunden och under långa perioder varit frånvarande. Jag sprang varje vardagmorgon precis som alltid och visst, jag spydde kanske något oftare då, men det var ingenting ovanligt. Säkert fanns det lite ömhet och smärtor och sånt som jag kanske borde reagerat på, men jag det jag vet var att jag tolkade alla fysiska smärtor som fysiska manifestationer av min psykiska smärta. Så jag försökte ignorera dem.

Till sist frågade min syster mig om jag var gravid. När jag pratade med henne ikväll frågade jag henne vad det var som fick henne att undra, men hon visste inte. Det var bara en känsla. Min reaktion när hon hade frågat var "jag vet inte, jo, kanske det." Det var som att jag undermedvetet visste det.

Aborten var inget svårt beslut. Jag tog inte till mig vad kuratorn sa på det obligatoriska samtalet. Det var först när jag åkte in och förbereddes som jag började må dåligt. Jag hade föreställt mig en abort ungefär som att man tar en tablett och sen dör fostret och så blir det som en ovanligt kraftig blödning bara. En tvåstegsabort är dock någonting helt annat.

Tvåstegsabort är i värsta fall (och i mitt fall) ungefär som en förlossning. Skillnaderna är egentligen två. Den ena skillnaden är att det är ett väldigt litet barn som kommer ut. Det gör att smärtan inte är lika kraftig. I mitt fall var den dock tillräckligt kraftig för att det skulle krävas ordentligt med smärtstillande. Den andra skillnaden mot en vanlig förlossning är att man inte föder ut ett levande barn som man längtat efter och drömt om utan att man föder ut ett dött barn som man själv har gett dödsdomen.

Fostrets utveckling - gravid vecka 17
Skrivet för Sverige
Godkänt av BabyCenters medicinska rådgivare

Nu är bebisen ungefär 13 centimeter lång från hjässa till rumpa och väger cirka 140 gram. Skelettet består mest att ännu mjukt och böjligt brosk, men det kommer att hårdna senare. En skyddande substans som kallas myelin börjar nu omsluta ryggmärgen.

Med hjälp av ett speciellt stetoskop är det nu möjligt att höra bebisens hjärtslag. Det är både spännande och lugnande att höra det lilla hjärtat galoppera på. Om du är orolig för hur bebisen mår och utvecklas, kan det vara skönt att höra. Och om det börjar kännas som att graviditeten pågår för evigt, kan det vara kul att påminnas om vad som väntar efter 40 långa veckor.

Din växande livmoder påverkar din balans och det kan kännas lite ostadigt. Var lite försiktig och ha gärna stadiga, lågklackade skor. Är det svårt att komma till ro i sängen? Läs våra sömntips för andra trimestern.
http://se.babycenter.com/pregnancy/fetaldevelopment/17weeks/

Jag vägrade att se fostret. I mina drömmar har jag naturligtvis sett henne många gånger. Hon tittar på mig, anklagande och skuldbeläggande med sina små ögon. Det händer att hon väcker mig och ofta får hon mig att gråta. Ibland tar hennes hjärtljud över musiken i mina hörlurar. Bastrummorna byts ut mot knappt hörbara hjärtslag som sedan avstannar. Jag antar att det hon gör mot mig inte är någonting jämfört med det jag har gjort mot henne. Jag tryckte på pause. Jag valde delete.

Jag brukar kalla henne för Caecilia, efter Fennesz vackraste och bästa låt.

089. Lil Wayne - Lollipop (Ryan Leslie Live On The Invasion Radio Show)

Det blev ett litet tema nu. Två låtar i rad som råkar vara covers eller bearbetningar av Lil Waynelåtar. Det här är dock något helt annorlunda en Marie Digby nedanför.

Flera år av hype och fantastiska prestationer på dussintals mixtapes hade gjort Lil Wayne till världens största rappare som ingen utanför hiphopvärlden hade hört 2007. Världen sämst bevarade hemlighet, alla bara väntade på att han skulle knocka även mainstreampubliken. Och på våren 2008 slog han igenom stort. Din farmor och systerdotter har båda hört Lollipop. Det var en låt som var för bra för att kunna stanna underground.

Ryan Leslie är en av mina absoluta favoritproducenter inom r'n'b. "Me And You" som han gjorde åt Cassie var exempelvis väldigt nära att komma med på den här listan. Men det här är något magiskt, något som inte liknar någonting annat på den här listan.

Bakgrunden är alltså denna. Det är våren 2008, "Lollipop" är det hetaste som finns just då. Ryan Leslie som inte har någonting med den låten att göra kommer till en radiostudio för en intervju. Där utmanas han att visa upp sina musikskills. De spelar en låt för honom som han ska kompa. Ingen förvarning. "Lollipop" börjar spelas. Och Ryan Leslie sätter igång.

I början märks det hur han känner på låten, hur han försöker ta ut ackorden. Sen börjar magin.

Jag har sett det här klippet säkert hundratals gånger, men det ger mig fortfarande rysningar av välbehag. Ögonblicket som inträffar 1:42 in i videon när han bryter ner ackorden och börjar spela arpeggio får inte bara DJ Green Lantern att le ofrivilligt, det gör mig glad ända in i själen, det får mig att småfnissa, det gör mig varm i hela kroppen och det får mig att önska att jag inte slutade spela piano i fyran.

090. Marie Digby - My Life

Man kan snacka om punkfunkrevivals, crunk, electroclash, electrohouse, nuitalo och allt möjligt när det gäller typiska 00-talsgenrer. Personligen håller jag mashupen som 00-talets viktigaste genre. Men ingen har fått samma kommersiella genomslag som "den akustiska oväntade covern". Tänk Jose Gonzalez version "Heartbeat", Anna Ternheims version av "Shoreline", Obadiah Parkers version av "Hey Ya", Milows version av "Ayo Technology"... osv... Kanske var det Johnny Cashs comeback innan han dog som var starten för den här genren. Vad vet jag?

Marie Digby är en typisk youtubeartist. Hon sitter bakom pianot, ser skitsnygg ut och sjunger just oväntade covers. I originalversionen av My Life vill man inte ens lyssna på texten eftersom The Game är typ världens tråkigaste rappare och låten inte alls passar Lil Waynes stämma och inneboende tempo. Men när Marie Digby börjar sjunga slår refrängen fruktansvärt hårt:

Dear Lord, you've done took so many of my people
But I'm just wonderin' why you haven't taken my life
Like what the hell am I doing right?

Aldrig någonsin har den i mina ögon absurda hiphopska synen på Gud och religion framställts mer klockrent.

Marie Digby lyckas makalöst nog förmedla den känslan starkare än någon annan. Hon gör sig till ett språkrör för The Game och Lil Wayne. Det är uppenbart att det är deras känslor hon uttrycker. Och som hon gör det. Det här är fruktansvärt bra.

Inanna's MY NEW BFBF (s01e03)

Jag fick ligga natten till idag. Och i morse. Jag vet inte om liggandet var så fantastiskt, men det var helt klart skönt och det gjorde underverk i alla fall. Och gav mersmak.

Jag kanske är orättvis nu mot vissa läsare, men halvtaskiga hantverkare med slagborr känns alltid bättre än fantastiska konsthantverkare med stjärnmejsel. Han tillhörde helt klart den första kategorin. Med lite träning kan han nog bli precis vad mina kroppsöppningar behöver.

091. Le Tigre - Deceptacon (The DFA Remix)

Helt plötsligt var det som att en bomb sprängdes. The DFA - James Murphy och Tim Goldsworthy - kom till synes från ingenstans och hade plötsligt fyra fantastiska låtar ute som förändrade precis allting. Dels producerade de "House Of Jealous Lovers" med The Rapture som var ett fantastiskt möte mellan indierock och house, dels släppte de musikrecensentfavoriten "Losing My Edge" under aliaset LCD Soundsystem och dels en tredje låt som kommer omnämnas högre upp på de här listan.

Och så Deceptacon-remixen. Jag hade inte hört originalet när jag plötsligt fick den här remixen skickad till mig. Den träffade mig som en käftsmäll. Feministpunk var definitivt inte min grej, huvudsakligen pga det illaluktande suffixet men feministhouse - absolut.

"Wanna disco?
Wanna see me disco?
Let me hear you depoliticise my rhyme."

Det knäckande är inte den lilla textsnutten. Det knäckande är att The DFA gör precis detta. Den explosiva texten blir bara en musprutt när den draperas av The DFA's numera patenterade remixformula. Den känns lika irrelevant som texten till vilken dansant hiphoplåt som helst. Den bara finns där. "If the beat's alright she will dance all night" som Chris Rock sa.



(Seriöst, alla som gillar eller inte gillar hiphop måste se klippet ovan. Ni får alla vatten på er kvarn.)

DFA's formula var vid den här tiden helt ny och fräsch och passade perfekt på Le Tigres gapiga trallpunk (eller vad man nu kallar sånt för?). Deras housetrummor kändes på något sätt lite mer live än andras. Jag kan föreställa mig att det här var en av låtarna som fick indiemänniskor att börja lyssna på house. Eftersom jag kommer från andra hållet så kan jag inte riktigt påstå att det här fick mig att börja lyssna på indiepop och punk och annat gitarrigt, men jag fattade poängen åtminstone.

Men för mig var det här ändå The DFA's låt. I min värld är det här The DFA featuring Kathleen Hanna. Och som introduktion till 00-talets kanske viktigaste och bästa duo kunde det inte bli bättre. Var förvissade om att de återkommer.



Ps. Fredrik Strage fick svårigheter med sin placering av Deceptacon på sin 100-lista eftersom den kom ut 1999. Den här remixen kom dock ut nåt år senare så jag klarar mig.

Inanna's MY NEW BFBF (s01e02)

Snart dags att träffa snygga killen i klassen för öldrickning på lokal och förhoppningsvis mer.

Wish me fuck.

092. Non Phixion - Black Helicopters

Jag kan inte bestämma mig för om Non Phixion är ett tufft namn eller om det bara känns studentikost. Hade alla medlemmarna haft namn som Sabac Red och DJ Eclipse så hade det lutat åt det första, men nu kallar sig de två andra medlemmarna för Ill Bill och Goretex. Töntigare namn är svårt att hitta.

Musikaliskt var de dock klockrena. Genombrottet kom med tolvan "I shot Reagan" som Loop Troop och PST-Q sedan gjorde en (ännu bättre) svensk cover på. På skivan "The Future Is Now" finns andra starka låtar som "Drug Music", "The CIA Is Trying To Kill Me" och "Futurama".

Men deras mästerverk heter ändå "Black Helicopters". Bara titeln är briljant. Finns det någonting som är tuffare än svarta helikoptrar?

"Black Helicopters" har ett av hiphophistoriens snyggaste beats. Över fyra takter spelas en melodi som är helt förhäxande. Sen loopas det. Om och om och om och om igen. Det blir liksom inte mer än så. Men har man ett så fantastiskt beat som grund så behövs det inget mer. Det räcker med lite snygga formuleringar.

Texten rör sig kring någon sorts storpolitiska konspirationsteorier och om man ska analysera den lite djupare så känns den ungefär som att de suttit en natt och rökt på till Metal Gear Solid och sedan plockat de bästa fraserna ur nattens dialog. Men man ska inte analysera djupare än så utan bara istället plocka fram den när man själv är på efterfesten och världspolitiken ska diskuteras. Där och då säger den allting.

093. Electrelane - The Valleys

Artistnamn är någonting fruktansvärt viktigt. Ett bra artistnamn signalerar inte bara genretillhörighet och kvalitet utan kan också skapa en enorm goodwill som gör att man ger artisten fler chanser än den kanske förtjänar. Ta exempelvis DJ Shadow. Hur kan man INTE vara fantastisk om man kallar sig för DJ Shadow? Sen finns det praktexempel på motsatsen också. Jag upptäckte Gui Borattos storhet flera år försent då jag associerade hans namn till usel spansk nonsenshouse. Samma sak med The Black Dog som jag inte riktigt kunde ta på allvar. Nåja, längre upp på listan kommer ni se att jag har ändrat uppfattning, men hur mycket fantastisk musik har man inte missat pga oinspirerade och oinspirerande artistnamn?

En morgon för många år sedan läste jag en krönika av Andres Lokko. Egentligen brydde jag mig inte så mycket om vad han skrev i krönikan, det som var intressantast var den lilla rutan intill där han rekommenderade saker. Där stod det:

Electrelane - The Valleys (låt)

Jag bara stirrade. Flämtade. Det var som att en orgasm sköljt över mig. Där vid frukostbordet satt jag och red ut efterskalven. Jag fick inte i mig någon mer frukost utan rusade upp till mitt rum, slängde mig på datorn, ut på närmsta nedladdningstjänst (Kazaa? DC++?) men förgäves. Den gick inte att hitta. Jag gick in på lunar och ändrade om i bäst-just-nu-listan jag knåpat ihop i mitt kryp-in.

1. Electrelane - The Valleys (låt)

Framför mig såg jag två ascoola amerikanska tjejer som gjorde porrig cheerleaderdoftande electrohouse. Det var vad jag associerade till. Electrelane var och är fortfarande det absolut snyggaste artist/gruppnamn jag någonsin hört och The Valleys låter även det skitsnyggt.

Men där och då hade jag alltså fortfarande inte hört låten. Jag skolkade några morgonlektioner vilket absolut inte var typiskt mig på den tiden. Men jag var tvungen att leta igenom hela internet efter electrelane_thevalleys.mp3. Någonstans måste den ju finnas. Men det gick inte. Jag lyckades dock ta reda på att två av medlemmarna hette Verity Susman och Emma Gaze och min hjärna spann vidare. Visst lät det som två trashiga strippor med elektroder kopplade direkt till fittan? Visst handlade The Valleys om fittor? Visst var det här Fuck The Pain Away gånger hundra? Bedrövad över alla frågor som inte hade några svar gick jag till skolan.

Efter skolan åkte jag in till stan. Där gick jag in i varenda skivaffär jag kände till men nej nej. Inte där heller.

Hemma vid datorn på kvällen frågade en lunarkompis om jag hade den på mp3. Såklart, svarade jag. Men jag har den på datorn hemma hos pappa och nu är jag hos mamma. Nu började det bli riktigt jobbigt. Jag fick ont i magen. Någonstans därute fanns världens bästa låt genom tiderna men den vägrade att säga hej till mig. Och jag kunde ju inte fråga runt efter den eftersom då skulle jag ju avslöja att jag inte hade den. Jag valde att hålla låg profil. Jag gick knappt in på msn på en vecka.

Så plötsligt en dag såg jag skivan i en affär. "The Power Out". Namnet var som en silkeslen tunga mellan mina blygdläppar. Jag köpte den och småsprang hem till mamma, trots att jag hade bråkat med henne dagen innan och verkligen inte hade för avsikt att bli sams. Men nu snackade vi Electrelane. The Valleys. Världens bästa låt.

Jag sprang in i lägenheten, trots att mamma hade städat sprang jag rakt in med skorna på. Jag tror aldrig jag gjort det vare sig förr eller senare. Men nu sprang jag in i mitt rum, slog på stereon, på med hörlurarna och tryckte fram låt nr 3. The Valleys. Världens bästa låt.

De där sekunderna innan musiken började var bland de mest intensiva i mitt liv. Det var som de där sekunderna när man ska förlora oskulden och kuken närmar sig och man tror att man vet hur det ska kännas, men man vet egentligen ingenting. Hur skulle den börja? Med ett stenhårt breakbeat? Med en helvetesdjup bas? Eller ett himlastormande syntriff?

Det blev en orgel. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig blivit så besviken på musik som den gången. Redan efter två sekunder började jag ana oråd. Efter tio sekunder började jag gråta. Och när stämsången kom igång efter ungefär 45 sekunder ville jag dö. Det här var SÅ dåligt. Och värst av allt var inte att jag hade byggt upp såna förväntningar. Värst av allt var att jag hade utlovat till andra musiknördar i omgivningen att det här var så bra. Och så var det inte det.

Jag skummade igenom resten av skivan. Värdelöst var mitt omdöme. Inte för att resten av skivan liknade The Valleys, men det var bara olika nyanser av uselhet. Hur skulle jag hantera det här?

Jag började göra upp en plan. Jag skulle hålla masken. Jag skulle hävda att det här var en fantastisk låt. Jag lyssnade på den några gånger till för att lära mig den. Basen. Stämsången. Shit, vad hade jag gett mig in på?

Jag lyckades också. Jag höll masken. The Valleys blev min uddalåt, den där som jag använde för att legitimera min musiksmak, bekräfta mig själv som bred i min musiksmak och inte alls så insnöad på elektronisk musik som jag var. Men inte fan gillade jag den.

Allt eftersom tiden gick så gled The Valleys ur mitt minne. Den försvann från min bäst-just-nu-lista och skivan hamnade längst ner i skivstället. Det kunde slutat där.

Men så en dag förra hösten, på en förfest i New York, så hördes plötsligt välbekanta toner. Jag hoppade upp ur soffan och utbrast "Oh, it's Electrelane! I love this song!". Det kom helt spontant, så spontant att jag själv blev överraskad av min reaktion. Men medan låten spelades märkte jag att någonting hade hänt. Där jag tidigare bara hört ren koncentrerad skit hörde jag nu någonting fruktansvärt vackert. Jag vet inte vad det berodde på, om det handlade om att den där musiknördiga skitnödigheten var ett passerat kapitel i mitt liv eller något annat, men The Valleys triggade den där kvällen igång glädjetårar.

Sedan dess har The Valleys haft en plats i mitt hjärta. En liten, mörk och väldigt unik plats. Jag lyssnar inte ofta på den, men påfallande ofta nynnar jag med i orgeln och jag kan nog erkänna att det är en av de tre-fyra låtar jag oftast sjunger i duschen. Och kombinationen av stämsång och ett förstavärldskrigspoem gör nog detta till den mest udda låten på min 00-talslista. Men den är där för att den är fruktansvärt bra. Det tog bara lite tid för mig att inse det.

Vuxenpoäng

Jag har samlat vuxenpoäng idag. Det började med att jag skulle till tvättstugan. Jag hade bokat tid (+1 VP) från kl 11:00 och reglerna är såna att om man inte har börjat tvätta 30 minuter in på sitt pass så får någon annan ta maskinerna. Jag kommer ner ca 11:20 och någon har redan börjat tvätta i mina maskiner. Där och då skrev jag "en arg lapp" (+5 VP). Resultatet dröjde inte länge. Kanske en tjugo minuter senare kommer en granne och ber jättemycket om ursäkt och förklarar att hon hade tagit fel på datumen när hon bokade. Jag skäller inte ut henne, jag är inte grinig utan jag mesar ut och säger att det är ok (+2 VP).

Lite senare träffar jag en kompis som har sambo och gravidmage. Enbart att umgås med en sån person går en del av vuxenauran över till mig (+1 VP). Men det slutade inte där. Nej, först åkte vi till IKEA (+1 VP) och sen storhandlade vi (+3 VP).

Totalt: +13 VP.

Nu ska jag lägga mig och spela tv-spel innan jag hamnar i soffan med kaffe, kaka och korsord framför en brittisk deckarserie.

Inanna's MY NEW BFBF (s01e01)

BFBF är en förkortning för Best Fuck Buddies Forever. Om jag ska uttrycka det kort så är jag ute efter en person som kan vara både en bästis och en fantastisk kk på samma gång. Jag är dock INTE ute efter en pojkvän.

Jag saknar att ha någon att ligga med precis när som helst. En kuk, en tunga och några fingrar som bara är ett sms bort. Så visst, jag vill ha en kk. En kk kan vara lite hursomhelst. Han behöver inte vara gudomligt snygg men jag måste tända på honom. Och han måste ha en hel del kunskap, initiativförmåga, uthållighet, lekfullhet och nyfikenhet när det gäller sex.

Sen söker jag en bästis också. En killbästis. Han måste vara intelligent, han får inte vara en sån jag skäms över att bli sedd med på stan, han måste ha humor, han måste vara cynisk, han måste ha distans till sig själv så det går att driva med varandra, han måste vara allmänbildad och han måste åtminstone delvis dela musik-, film-, spel- och/eller litteratursmak med mig.

En tänkbar BFBF måste alltså kombinera de här två sidorna. Samtidigt måste han vara en sån som inte blir kär i mig eller som jag blir kär i. Att hitta en sådan kille är min målsättning för hösten.

Katharsis

När jag har kollat runt bland bloggar hittade jag en hel del tankar om prostitution och porr som fått mig att börja tänka. Som det här påståendet:

"...eftersom porr ofta är en utlösande faktor både till att någon köper sex och till sexuellt våld. Därifrån kommer mycket inspiration och omfattande porrsurfande har en klart avtrubbande effekt på många. Jag har i en tidigare blogg skrivit om att många former av vuxenporr borde förbjudas utöver barnporr. Såna som skildrar sexuellt våld, våldtäkt, incestlekar, det som är förbjudet att göra ska inte vara tillåtet ens som onanistimulans eftersom det just är avtrubbande och kan leda till att man omsätter fantasin i verklighet."

Jag har väldigt svårt för folk som bestämmer sig för vad jag ska få titta på eller inte titta på. Precis som de flesta andra människor konsumerar jag porr och om jag ska sammanfatta mina kriterier för porr som får igång mig totalt så blir det ungefär så här:

En eller helst flera män, stora och vältränade med stora kukar som sätter på en ung, smal tjej. Sexet är hårt och brutalt, utan tendenser till ömhet, gärna kombinerat med förolämpande tal och utstuderad förnedring. Munknull och hård analsex är måsten. Det får gärna framstå som att hon egentligen inte vill ha sex utan tvingas till det.

MEN... det betyder INTE att jag vill tvingas till sex. Det betyder inte att jag vill bli våldtagen. Det betyder inte att jag vill ha sån sex i verkligheten. Att bli munknullad är bara obehagligt tycker jag. Jag kan suga djupt, absolut, men då ska det vara jag som har kommandot. Munknull är för mig bara äckligt eftersom jag då inte kan kontrollera kräkreflexerna. Och analsex kan vara skithäftigt, absolut, men det är ändå bara en krydda. Jag vill dessutom inte alls ha lika "spontant" och abrupt analsex i verkligheten som jag vill se på skärmen. Och jag har ännu inte träffat en kille som i den sexuella situationen har lyckats knäcka mig verbalt.

En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier är Bret Easton Ellis "American Psycho". Dels för den absolut tidlösa skildringen av märkeshysteri och ytlighet, men framför allt för de totalt skoningslösa och galet perverterade våld- och våldtäktsscenerna. Jag blev verkligen alldeles varm i kroppen när jag läste den första gången och jag kan fortfarande bli det.

MEN... det betyder INTE att jag på något sätt gillar våld. Jag tycker våld i verkligheten är fruktansvärt obehagligt, jag får en klump i bröstet och mår fysiskt illa när några börjar slåss.

Jag lever ett ganska lugnt liv. Jag sitter hemma och läser och skriver, jag lyssnar på musik, jag umgås med vänner, jag pluggar, jag tränar. Med undantag att jag på sistone haft alldeles för lite sex så är jag någorlunda nöjd med hur jag lever mitt liv. Och all porr, all sexistisk hiphop, all våldslitteratur, alla blodiga tv-spel - den finns där och kryddar mitt lugna liv så jag inte behöver jaga en massa extremkickar.

Faktum

Insikt: Personer som säger att de läser mycket "faktaböcker" brukar i regel komma med de mest galna slutsatserna.

Idol eller hora?

Jag har en granne som är kanske 30-40 år gammal. Jag har bara sett henne två gånger. Hon ser väl helt ok ut för sin ålder. Kanske till och med rätt bra.

Vad jag däremot har sett hur många gånger som helst är alla killar som ringer på (eller kommer ut genom) hennes dörr. Unga killar, medelålders killar, svenska killar, utländska killar, stora killar, små killar. Några gånger har jag delat hiss med hennes besökare. De är alltid ensamma, är alltid tysta och påfallande ofta har de en ensam liten svettpärla på pannan.

Min första tanke när jag väl lagt ihop ett och ett var att antingen är hon hora eller så är hon min idol. Sen började jag fundera. Varför kan hon inte vara bäggedera?

Vi tänker oss att det inte är pengar inblandat. Hon får besök av en massa olika killar. Hon knullar med dem. Hon gillar det. Är det orimligt? Jag kan en dag som denna absolut tänka mig att göra precis likadant. Ta en nummerlapp och kom och knulla mig. Typ så.

En gång har jag legat med två killar på samma dag, den ena på eftermiddagen, den andra några timmar senare. Och absolut, jag kände mig som jordens jävla slampa den kvällen. Mestadels på ett positivt sätt. Visst kan jag tänka mig att göra det igen. Men kanske inte dag efter dag efter dag.

Fast är det orimligt att någon annan med starkare sexdrift än jag gör det? Dag efter dag? Och om hon då gör det - är det fel av henne? Och vem har rätt att sätta sig till doms över hennes val?

Och OM hon tar betalt - varför är det då fel? Vad är det som gör att hon i såna fall måste räddas, medan hon inte behöver räddas om hon inte tar betalt?

Överlag har jag svårt för människor som vet bäst om andra människors liv. Jag är nog liberal i grund och botten och därmed tycker jag att alla borde ha rätt att sälja och köpa det de vill, så länge det görs av fri vilja. Sen är inte jag så naiv att jag inte fattar att väldigt många som prostituerar sig mår väldigt dåligt och gör det av fel orsaker. Men det gäller rätt många lokalvårdare, personliga assistenter och restaurangbiträden också.

Jag tycker det finns ett feltänk i hela sexköpsförbudet, nämligen att det förutsätts vara män som köper sex av kvinnor. Låt vara att en överväldigande majoritet av all prostitution är just män som köper sex av kvinnor. Men det betyder inte att all prostitution är sådan. Och då är frågan vad det är man lagstiftar om. Är en kvinna som köper sex av en man mansförtryckande? Är en man som köper sex av en man mansförtryckande? Är en kvinna som köper sex av en annan kvinna kvinnoförtryckande?

Sexköpsförbudet cementerar en ganska sjuk syn på sex, nämligen den att det bara är män som är beredda att ta till tämligen desperata åtgärder för att få sex. Det känns följaktligen som att feminismen biter sig själv i svansen.

Jag har själv (beroende på hur man definierer det) köpt sex. Jag och min kusin var i Dominikanska Republiken för ett år sedan och på en klubb som visade sig vara en strippklubb började såväl manliga som kvinnliga strippor att dansa. En kille visade sig inte bara ha en galet snygg kropp, han hade dessutom en kuk som var så galet stor att jag trodde det var nåt tricks. Jag var verkligen tvungen att känna på den. Men det krävdes ett antal dollarsedlar för att jag skulle få göra det.

Jag köpte tillträde till hans kropp. Var jag mansförtryckande? Var jag kanske rentav nykolonialistisk? Möjligt, det får andra avgöra.

Jag vet bara att jag efteråt ångrade att jag inte hade betalat honom fler dollarsedlar för att följa med till mitt hotellrum, för en sån kuk är jag helt övertygad om att jag aldrig kommer att se. Å andra sidan hade det känts väldigt konstigt att ha sex med någon som egentligen inte vill det utan bara gör det för pengarna. Fast det är klart, han kanske hade velat det ändå? Nåja, i ärlighetens namn gör han nog större nytta som onanifantasiobjekt. Det finns ändå gränser för hur stor en kuk kan vara och ändå funka praktiskt.

Fast det hade varit häftigt att testa...

Mer läsning - varsågod.

094. Metro Area - Atmosphrique

Många som sysslar med elektronisk musik drabbas efter ett tag av en kris. De känner att de inte blir tagna på samma allvar som artister som spelar gitarr, piano eller nyckelharpa. De börjar känna att deras musik inte är lika äkta. Lösningen för många är att börja fläta in "riktiga instrument", ta in wailande soulsångare och försöka gå över från "det kalla elektroniska" till "det varma organiska".

I 99% av fallen leder det här till ren skit. Men det finns undantag. Metro Area är ett sånt undantag.

Under hela 00-talet har New York-duon Morgan Geist och Darshan Jesrani levererat fantastisk house och varit en inspirationskälla för nu-discon med Justus Köhncke och Lindström & Prins Thomas i spetsen. De tillhör den där lilla minoriteten av elektroniska artister som kan ta in ickeelektroniska element och ändå få till det. Anledningen är att de ser till att det fortfarande låter elektroniskt. Det spelar ingen roll att de slänger in akustisk bas eller riktiga stråkar, det låter ändå elektroniskt.

Metro Area är dessutom en grupp som hittat ett väldigt eget och personligt sound, vilket är få förunnade. Deras hittills enda album - Metro Area LP - är tack vare det ett av 00-talets mest helgjutna album.

Bäst på skivan är Atmosphrique, en låt där deras funkiga basmelodier och tamburiner paras ihop med mer elektroniska toner. Resultatet är ljuvligt. Glatt och dansant, men ändå tillbakadraget och coolt.

Antirasism?

Bloggaren Tonårsmorsa uppmanar alla att lägga upp videon till Artister mot nazisters "Det här är ditt land".

Seriöst? Ok att jag är emot rasism, men herregud... lite kvalitet kan man väl ändå begära. Jag lägger upp den här istället.

Nobelpriset borde ha gått till den amerikanska väljarkåren

Barack Obama får fredspriset?


Det är intressant hur mycket det skiljer mellan litteraturpriset och fredspriset när det gäller synen på vad en vinnare förväntas ha presterat. När det gäller litteraturpriset så har man i regel en lång och gedigen karriär bakom sig och priset är något av ett "tack för trogen tjänst"-pris.

Men fredspriset? Här verkar det räcka med en avsikt, ett strävande, en målsättning.

Vad egentligen är det som Barack Obama har åstadkommit för freden i världen. Hmmm... det enda jag kan komma på är att han efter nio månader INTE har förklarat att han är ute på gudomligt uppdrag och gått i korståg mot 1 fantastiljon muslimer. Det är visserligen berömvärt, men är det fredspriskvalitet?

Skulle man översätta fredspriset till litteraturpriset så är det som om priset skulle gå till någon som klivit upp till Bonnier och sagt "jag har en skitbra idé till en bok" och sen i vaga ord presenterat sin idé. Inte en enda skriven rad.

Och ärligt talat - minskad militär närvaro i Irak är ju något alla ställer upp på såvida man inte som Bush hade målat in sig i ett hörn där. Och ökad militär närvaro i Afghanistan - vad gör det för freden?

Men om man nu tycker att Barack Obama är så fantastisk att han är värd ett fredspris - är det då HAN som ska få det? Jag tycker i såna fall att det borde delas ut till den amerikanska väljarkåren. Det är trots allt de som har presterat. Obama har bara utlovat saker. Ge priset till alla amerikaner som gick och röstade.

Nobelpriset

Först och främst, ett stort GRATTIS till Herta Müller.

Hittills har jag haft två irl-diskussioner och en msn-diskussion med idioter som "inte kan förstå" var Nobelpriset i litteratur "alltid går till någon som ingen hört talas om". Jag ska försöka sammanfatta min ståndpunkt i frågan.

Det är väldigt fascinerande att så många anser sig vara litteraturvetare. Bara en liten påminnelse: att du kan betala räkningar betyder inte automatiskt att du har stor insikt i nationalekonomi och att du kan göra en sås utan att den skär sig (seriöst, hur fan gör man???) betyder inte automatiskt att du har stor insikt i kemi. Jag tror de flesta är med på det resonemanget.

Hur kommer det sig då att så väldigt många tror sig vara litteraturvetare? Att deras uttalanden har något av värde beträffande Nobelprisvinnare? Nobelpriset är inget branschpris. Det är ingen Oscarsgala där döda knarkare får postuma pris för att de överspelat seriefigurer så till den milda grad att småflickor gråter pojkbandstårar och småpojkar styvnar som om de hade en actiongubbe i röven, så bolagen ska kunna casha in ännu mer på det. Nobelpriset utdelas av experter. Och ärligt talat - några deckare i hängmattan i somras gör inte dig till någon expert.

Personligen har jag inte läst Herta Müller trots flera års uppmaningar från min mor. Och så sent som i måndags sa hon att jag borde göra det så fort jag blev klar med Thomas Pynchons "Buden på nummer 49" eftersom (nu citerar jag) "det finns risk för att hon tar slut snabbt i bokhandeln om några dagar". Undrar om mamma har någon insiderkälla eller om det bara handlar om insikt? Nåja, jag har inte varit på läshumör de senaste dagarna så Pynchon ligger kvar i badrummet och Müller står kvar i mammas bokhylla.

Personligen hade jag önskat att Haruki Murakami hade vunnit, men jag utgår ifrån att Peter Englund o co vet vad de gör. Och ja... jag hade stått ut med en seger för Joyce Carol Oates också, trots min infantila inställning för två år sedan.

Grannar

Tänk dig att du har bott i en lägenhet i två månader. Din enda kontakt med grannarna är när du passerar dem och då säger du ett pliktskyldigt "hej". Du har inte engagerat dig på något sätt i bostadsrättsföreningen och du får ångest de gånger du måste dela hissen med någon. Tänk dig sedan att en uråldrig tant som alltid sett sur ut och som aldrig ens besvarat dina "hej" går och dör och någon i trappuppgången skramlar ihop till en blomsterkrans från grannarna - skulle du då bidra och i såna fall, hur mycket skulle du lägga?

095. Aphex Twin - Avril 14th

När folk frågar mig om vem som är min absoluta favoritartist brukar jag svara att det är Aphex Twin. I ärlighetens namn har Björk fler fantastiska låtar än Aphex Twin, men ingen artist har lika många bra låtar som herr Richard D James. Första gången jag hörde honom var när jag såg videon till Come To Daddy på MTV. Jag tyckte det var jättekonstigt och sjukt men jag blev jätteglad nästa gång jag såg den. Det fanns någonting där som jag gillade även om jag inte riktigt förstod vad det var. Den andra låten jag hörde med honom var Windowlicker - även den på MTV. Här insåg jag vilken underbar melodi det var, samtidigt som jag irriterade mig på att det inte gick att dansa till den.

(Jag hade naturligtvis fel, det går alldeles utmärkt att dansa till den. Man måste bara kapitulera för naturlagarna i Aphex Twins kaotiska universum.)

Sakta men säkert började han bli en artist jag blev mer och mer nyfiken på och när jag väl hade hittat Alberto Balsalm från skivan I care because you do var jag helt såld. Jag laddade ner allt han hade gjort vilket är väldigt, väldigt mycket. En hel del av det var bara konstigt, annat var förvirrande, men en hel del var direkt lysande.

Skivan Drukqs släpptes i den här vevan och i ärlighetens namn (såhär åtta år senare) så höll den inte samma kvalitet som hans 90-talsskivor. Han följde visserligen upp Drukqs med den helt briljanta 26 Mixes For Cash som får min röst som den bästa skivan som släppts under 00-talet. Problemet är att i stort sett alla låtarna på den är från 90-talet.

Ett tag var jag rädd att listan skulle bli helt utan Aphex Twin. Den dansanta Run Jeremyremixen på Windowlicker gav visserligen den låten en helt ny dimension, men det kändes som fusk. Inte heller Analord-serien levde upp till topphundranivån. Många bra låtar, absolut - men inte några topphundralåtar.

Så plötsligt tonade en pianomelodi upp i mitt huvud. Avril 14th är den bästa låten på Drukqs och den bästa låt Richard D James gjort på hela 00-talet. Här låter han sin obegränsade förmåga att skapa de vackraste melodierna någonsin få fritt spelrum. En del av charmen med mycket IDM-musik är ju att man gör en vacker melodi och sedan kamouflerar den. Problemet var att Aphex Twin kamouflerade sina melodier för bra, förutom just på Avril 14th.

Det är egentligen en bagatell, det kan säkert bara vara något som han improviserat fram på några minuter, spelat in och sedan inte gjort något av. Men det säger också något om hans storhet. Den tar inte över. Den väcker inga känslor, men den förstärker dem. Ungefär som alkohol.

096. M.I.A. & Diplo feat. Lil Vicious - Galang

Föregångaren till alla dessa decennielistorna är naturligtvis årsbästalistorna. Jag personligen älskar årsbästalistor. Människor som sammanställer långa listor över sina favoritlåtar är i regel väldigt sympatiska människor.

Problemet är när dessa människor möts. När de ska enas. Resultatet - i synnerhet när det handlar om album - blir i regel väldigt spretigt och väldigt konstigt. Det blir en genreblandning som ingen människa kan gilla. Seriöst - INGEN människa kan gilla alla skivor som ligger på de tio högsta placeringarna på någon tidnings årsbästalista.

Genreblandning ja. Topp fem brukar se ut ungefär så här.

5) En lite knepig elektronisk artist.
4) En singer/songwriter/gubbrockartist.
3) En svart artist, antingen en rappare eller en r'n'b-sångare. Alltid en man.
2) En indiepopartist.

Detta beror naturligtvis på att personerna som har röstat är väldigt oense och då blir det så här. Den inbördes ordningen kan variera beroende på musikrecensenternas inbördes status och respekt för varandra men det här är standardordningen. Indiepoprecensenten har högst status, därför är hans favorit kungen. Men som vi alla vet slår ju esset kungen och vad är det då som är esset? Jo, "den stora crossoverartisten".

"Den stora crossoverartisten" ägnar sig åt en genre som vi skulle kunna kalla för konsensuspop. Det finns två sätt att närma sig konsensuspopen. Den ena är den svarta artisten som börjat göra musik inspirerad av vit musik eller på vitt musikmanér. Rock eller soulinfluerad hiphop exempelvis (och för de som tror att soul är en svart musikstil så har ni fel, det är en vit medelklassmusikstil). Tänk nu inte någon rockrap a la Lil Wayne på sistone. Tänk NERD, tänk Outkast, tänk Gnarls Barkley.

Den andra är den vita artisten som börjat göra musik inspirerad av svart musik eller på svart musikmanér. Hiphopinfluerad singer/songwriterpop, indiepop med samplingar eller dansrytmer.

Resultatet blir förvånansvärt likartat oavsett vilken ingång man har. Konsensuspopen är oöverträffad när det gäller att toppa årsbästalistor. Alla tycker ju att den är riktigt bra, men få tycker den är mästerlig. Därför vinner den. Alla kan enas om den.

En rad artister faller in här. Förutom Redan nämnda artister kan vi väl lägga till årsbästalisttoppare såsom Avalanches, Hot Chip och Coldplay (som blev det först sedan hiphoparna började gilla dem). Till och med Justin Timberlake kan vi få in här sedan han blev svart.

(Ok, jag kan erkänna att även mina favoriter LCD Soundsystem kan kategoriseras in här sedan de begick albumdebut)

Kontentan är att indiepoparna och hiphoparna (alternativt electronicamänniskorna) kan dansa till samma låt. Eller tror att de kan det. Det bygger på att det finns en street cred där så hiphoparna stannar, samtidigt som det är tillräckligt ickegangsta för att indiemänniskorna ska känna att det är på deras hemmaplan också.

Drottningen av den här genren heter Maya Arulpragasam och är mer känd som M.I.A. Två gånger har hon vunnit kampen om årsbästalistorna, först 2005 med skivan Arular och sedan två år senare med skivan Kala och låten Paper Planes som med största sannolikhet ligger i topp på 00-talets lista. Detta är närmast unikt eftersom konsensuspopen bygger på att det inte går att upprepa succén. Men hon och producenten Diplo lyckades genom att blanda en refräng inspirerad av gammal snuskhiphop och ett beat från The Clash på Paper Planes. Lägg märke till ordningen. Det var inte ett hiphopbeat och en Clash-refräng - det hade bara blivit buskis. De gjorde tvärtom. Såna detaljer är viktiga. Det får indiemänniskorna att känna att The Clash minsann är funkiga och det får hiphopmänniskorna att känna att de minsann får röra sig i de fina salongerna.

Grejen med konsensuspopen är dock att den snabbt blir väldigt, väldigt tråkig. M.I.A. peakade redan 2004 när hon tillsammans med Diplo släppte den helt fantastiska mixskivan "Piracy Funds Terrorism" som inte bara tar hem silvret i kampen om 00-talets bästa albumtitel utan även var en av årtiondets tio bästa skivor om ni frågar mig. Visst fanns här genreblandning, en genreblandning som världen knappast sett maken till på den här sidan om 2ManyDJs. Men det var en intensiv, in-your-face-känsla som vida överträffade såväl Arular som Kala. Det faktum att i stort sett varenda låt på Arular fanns med redan på Piracy Funds Terrorism fast mixade över allt från baile funk till Salt'N'Pepa gör att det känns ännu mer orättvist att det var med Arular som genombrottet kom.

Den bästa låten på Piracy Funds Terrorism hette "Galang". Över beatet från "What Happened To That Boy" med Birdman och Clipse släppte Diplo loss M.I.A. och Li'l Vicious och resultatet blev fantastiskt. Att på det här sättet para ihop Neptunes kanske bästa beat med Li'l Vicious galna dancehallstämma och etnochica M.I.A. är inget annat än ett av (om än det bästa) alla otaliga exempel på vilket geni Diplo är. Det är bara att konstatera att det verkligen slog gnistor om drottningen av konsensuspop och kungen av bloggpop när de möttes.

097. The Strokes - New York City Cops

Bland det roligaste som finns med musik är hype. När plötsligt snacket börjar gå, någonting lyfts upp och "alla" börjar gilla det. När man själv dras med så kan det vara som en himlastormande förälskelse.

Men ibland står man utanför, som den lilla pojken som ser att kejsaren faktiskt är naken. Och under 00-talet har nog inga kejsare varit så nakna som The Strokes. Hyllade som rockens räddare och förnyare och allting - under ett halvår eller så ville alla musikjournalister suga deras kukar. Årets skiva, årets låt, årets konsert, årets allting. Sen kom backlashen och alla insåg att det här var nog inte riktigt grejen ändå. Och nu, hösten 2009 saknas de på i stort sett alla 00-talslistor.

Förutom min då. Min historia med The Strokes började med att jag var skitsur över att folk sa att de var så bra eftersom jag tyckte att det var så uppenbart att de inte var det. Dock sammanföll det här med att jag fick en New York-period. Jag bodde i New York två somrar i rad, jag förälskade mig i The DFA (vilka kommer dyka upp ett par gånger på den här listan senare så jag struntar i att vidareutveckla det) och det mjuknade väl upp mitt försvar lite grann.

När man inser att kejsaren är naken så har man två val. Det ena är att högljutt beklaga bristen på kläder. Det andra är att titta på vad man faktiskt har framför sig. Och även om det saknades såväl hjärna som muskler så hade kejsaren en fin liten kuk. Varken stor eller hård, men väldigt fin. Vi kan kalla den för New York City Cops.

New York City Cops fanns med på en samlingsskiva som hette Yes New York. Jag vet inte hur många såna skivor jag köpte eller laddade ner på den tiden. Allting som på något sätt kunde kopplas ihop med The DFA, LCD Soundsystem och The Rapture och på den här skivan fanns såväl The Rapture (Olio), LCD Soundsystem (Tired) och The DFA (Deceptacon-remixen) representerade. Ett givet köp med andra ord. Jag vet att jag lyssnade några gånger på skivan helt förutsättningslöst. Och gång på gång återvände jag till den där första låten på skivan.

Sen såg jag att det var The Strokes. Jag försökte övertyga mig själv om att det egentligen var dåligt, men till slut lyckades jag erkänna för mig själv att det här faktiskt var riktigt bra.

Du & jag döden

Det finns en enkätundersökning i högerspalten. Fyll i den är du snäll. Tack.

098. 50 Cent - Ski Mask Way

Jag kan skoja om kändisars dödsfall, men det finns några jag aldrig skojat om. Aaliyah är en, Anders Göthberg är en annan och Disco D är en tredje. Jag är för oinsatt för att kunna uttala mig om Disco D's storhet inom ghettotech och booty bass - jag vet bara att han fick mig att lyssna på och älska hans grejer.

Hans baile funklåtar var också lysande - det kändes som att han kunde briljera i vilken genre han än rörde sig i. Praktexemplet på det är "Ski Mask Way". Ytterst få producenter skulle kunna få in en 50 Cent-låt på min topp 100-lista, men Disco D's beat är så galet svängigt att till och med den närmast handikappat uttryckslöse (helt ärligt, en av de där berömda nio kulorna måste träffat någonstans mellan lillhjärnan och talcentrum) 50 Cent får till ett skönt flow. Det säger en hel del om hur fantastiskt vacker "Ski Mask Way" är.

(En parentes bara: Tänk om Biggie och Fiddy på nåt sätt kunnat byta fiender så den sistnämnde hade haft lite mer pricksäkra fiender och tvärtom. Bara en tanke...)

I de intervjuer jag sett med honom utstrålade han en passion för musiken som väl egentligen bara kan jämföras med Quentin Tarantinos passion för film. Den där passionen som tar över allt, där nörderiet är så djupt att det sprängt alla gränser. Det finns inget bättre. Disco D är för mig vad Heath Ledger är för folk med sämre smak. Jag är övertygad om att han hade varit med på topp tio över 2010-talets låtar om han bara hade fått må lite bättre.

50 Cent - Ski Mask Way


50 Cent - Ski Mask Way (Instrumental)

Jag har en 28 cm lång kuk, jag lovar!

Läste på Aftonbladet om en kille som på fyllan fått en 14 cm lång kuk tatuerad på benet. Fatta vilket partytrick och vilken raggningsreplik han skulle ha om tatueraren dragit till med det dubbla. Nu kändes det lite... klent.

Personligen har jag rätt svårt för tatueringar. Eller kanske snarare med 98% av alla tatueringar. Hela den här tribal-, minabarnsnamn-, kinesiskavisdomsord-grejen är så trashig att jag mår illa. Men en rejäl fylletatuering, det kan jag ändå respektera. Det säger så väldigt mycket mer om personen än att tatuera in "vänskap" på mandarin.

Rojalistisk rimming

Herman Lindqvist och Annicka Engblom - ni kan sluta slicka nu. Kungens anus är rent.

Middag med mamma

Saker jag och mamma pratade om:
* Likheter och skillnader inom och mellan olika religioner och kulturer beträffande synen på abort, kvinnors rättigheter, äktenskap, jämställdhet, patriarkatet, sexualitet etc.
* Debatten om "Middag med Pol Pot"
* Thomas Pynchons bok "Buden på nummer 49"
* Skvaller om en känd författares otrohet.
* SKrivarkursen jag går på och den enligt min mamma inkompetente läraren.

Saker vi föga överraskande inte pratade om:
* Min abort.
* Boken hon håller på och skriver.
* Hennes eller mitt kärleks- och/eller sexliv.
* Den snygge killen på skrivarkursen.

Frågor jag fick:
* Läste du vad X skrev om Y i tidningen Z?
(ja, det gjorde jag)
* X ska åka till New York om två veckor och hon var nyfiken på vad du hade att rekommendera. Är det ok om hon ringer dig?
(ja, det är ok)

Frågor jag inte fick men som jag tror att jag hade ställt om jag vore mamma till mig själv (sug på den du):
* Hur mår du?
(inte så bra, det går lite upp och ner, men för det mesta är det inte så bra)
* Tänker du mycket på pappa?
(ja)
* Om du inte hade gjort abort skulle ditt barn förmodligen snart fyllt ett år - är det något du tänker på?
(ja, så fort jag ser en bebis eller en barnvagn hugger det till i magen)
* Träffar du nån kille?
(ingen sådär regelbundet)

099. Trentemøller - Moan

En affärsidé som jag funderat på är att starta en efterfestsklubb. Tänk dig följande - inredningen ser ut som en blandning av porrklubb och kuddrummet du hade när du gick på dagis. Öppettiderna är 03-16. Bland alla sängar, madrasser, kuddar, divaner, pälsar, täcken och annat vältrar sig någonstans mellan femtio och hundra klubbkids. Eftersom fyllekäk och bakfyllekäk är ungefär detsamma är det med andra ord sånt som serveras. Varma mackor, kebabtallrikar, omeletter osv. Tänk fett med extra fett på. Här efterfestar folk, den softa musiken gör att de slappnar av lite mer, det behövs liksom inget mer tokröj eftersom alla redan har peakat. Nu ska de bara ro hem natten. Alla som varit på gång men inte hunnit slutföra dealen med varandra kan härja loss bland kuddarna. Några hånglar, några knullar runt ordentligt, några bara somnar. Allt är ok.

När de vaknar finns som sagt mat och dryck där. Rena underkläder säljes. Dusch och bad finns naturligtvis, liksom massage. Ett mindre apotek erbjuds. Beroende på vilket land jag startar verksamheten i så kan det finnas ett antal manliga och kvinnliga prostituerade där (jag kan verkligen se mig själv som mama-san).

På den klubben tänker jag mig att Trentemøllers mästerstycke Moan skulle passa som kuken i röven. När man glider in genom dörrarna vid sex-tiden på morgonen är det jämnt lopp mellan de som har somnat och de som fortfarande efterfestar. Någon tokskrattar, några stönar högljutt, någon snarkar. Moan ackompanjerar allt det där perfekt. Ett skönt beat som finns där och hjälper en att fokusera, men som aldrig tränger sig på. Det är en låt att efterfesta till, att knulla till, att sova till och att vakna till.

Trentemøller - Moan


Trentemøller feat. Ane Trolle - Moan (Vocal Remix)


Trentemøller - Moan (Trentemøller Remix)

100. Bruce Springsteen - Paradise

Gubbrock, jag vet. Jag förstår fullständigt att trovärdigheten för min nedräkning av de 100 bästa låtarna från 00-talet sjunker dramatiskt när jag öppnar med Bruce. Hade han dykt upp efter ett tag, mitt bland en massa mer kreddig musik så hade han känts mer ok. Men då skulle han behöva hamna högre upp på listan och hur jag än räknar så finns det ändå 99 andra låtar som är åtminstone ett litet snäpp bättre än "Paradise". Men å andra sidan finns det hundratusentals som är sämre.

Vissa människor ärver en massa musikaliskt kapital av sina föräldrar. Jag är inte en av dem. Mamma lyssnar uteslutande på jazz och klasssisk musik och även om jag också gillar viss jazz så är det ju inte så att jag på något sätt identifierar mig med det. Pappa däremot levde i en musikalisk värld där bredbenta män i hans egen ålder med namn som Ulf, Neil, Bob och Bruce regerade. Och den världen är med få undantag en värld som jag står helt utanför. "Paradise" är det stora undantaget.

Musikvärlden är svår att åldras inom med värdighet. Jag tänker inte bara på alla 80-talshårdrocksgrupper som harvar på, trots mer en lovligt begynnande flint och oförmåga att knäppa skinnbrallorna. Jag tänker på en artist som Bruce Springsteen. Oavsett vad jag tycker om honom och hans musik så har han ju ett bagage som är fruktansvärt tungt. Hur fortsätter man? "Paradise" är det perfekta svaret.

Texten handlar inledningsvis om en självmordsbombare, men flyttar sedan fokus till en änka vars man dött i attacken mot Pentagon. Avslutningen är briljant. Är det änkan som går ner i floden och dränker sig? Är det självmordsbombaren som går i floden mellan de levandes och de dödas rike? Ingenstans tar texten ställning. Den varken hyllar eller fördömer. Den bara skildrar livets förgänglighet.

Musikaliskt är den lugn och harmonisk, närmast ambient. "Helande" som såväl de hyllande som de mer ironiska recensenterna skrev om skivan den är hämtad från. Jag kan inte heller låta bli att konstatera att jag älskar den här låten mer tack vare att min pappa älskade den. Det gör inte att låten objektivt blir bättre, men musik är inte objektiv. Och den skäms inte för sig bland all idm, ambient och minimaltechno på min chilloutplaylist.

Halva inne

Nu är jag förresten klar med platserna 1-50 på min lista över 00-talets 100 bästa låtar. Hälften kvar.

Onani

Både igår och idag har jag tillbringat hela dagarna med att vara bakfull. Det har blivit bubblande, tv-spelande, skräpmatsätande, cocacoladrickande, musiklyssnande och framför allt en väldans massa onani. Jag vet inte hur ni funkar, men när jag är bakfull blir jag så galet sugen på att onanera och det går liksom inte över. Det är som när man kliar sig, det kliar bara mer och mer.

I vanliga fall när jag får lust att onanera så gör jag det i några minuter sen räcker det liksom. Men när jag är bakfull så bara fortsätter jag och fortsätter och fortsätter. Det har till och med hänt att jag skickat iväg en fullt fungerande kuk bara för att få onanera i lugn och ro när jag varit bakfull. Hur sjukt är inte det egentligen? Det är som att det inte handlar om kåthet utan bara om en galen mani.

Sen blev jag irriterad som fan när jag läste (varför gjorde jag det egentligen?) en gammal artikel i Aftonbladet.

Vi tjejer är som strykjärn – vi tar lång tid att hetta upp, men är varma desto längre, säger Mita.

Det finns få saker jag hatar mer än människor som försöker reducera min sexualitet och förklara den enbart utifrån mitt kön. Jag är fan inte nåt jävla strykjärn. Jag är en eldkastare med touchknappar.

Tillbaka till onanin. I viss mån känner jag att onanin förlorat en del av sin charm sen jag började bo själv. Tidigare fanns det hela tiden något förbjudet och spännande över det - tänk om någon kommer in och ser! Nu måste jag typ vänta tills kvällen, tända ordentligt med lampor ställa mig i fönstret för att någon ska kunna se nåt. Och det känns rätt opraktiskt. Så det blir att fortsätta med sängen och badet. Däremot tycker jag duschen är rätt överskattad. Stående onani är inte så kul helt enkelt. Jag vill kunna sjunka ihop när jag kommer och låta benen bli spagetti.

Best of two worlds

OMG!!! Äntligen finns världens bästa möte mellan hiphopvärlden och IDM-världen på youtube. Funkstörung var egentligen aldrig mer än ett andra klassens Autechre, men det här är så fantastiskt bra att jag har gett dem betydligt fler chanser än de visat sig förtjäna. Lyssna på hur fantastiskt bra musiken passar till Ol Dirty Bastards vers, hur de hysteriska trummorna sedan får The RZA att framstå som tuffast i världen och till sist när ODB konstaterar att "you play this shit too fucking low man". Det här är så bra...



Det här är en genreblandning som jag önskar hade tagit världen med storm. Tänk en Boards of Canada-remix på "Made You Look" eller en Plaid-remix på "Lean Back". Mmm...

Hej konsument

Frågorna i På stans Hej konsument-enkät, redo att klippa ut och slå ihjäl ett par minuter med. Mycket nöje!

Bästa promenad (i Stockholm): Hemåt. Alltid hemåt.
Favoritgata (i Stockholm): Har nostalgiska känslor varje gång jag går på Bellmangatan men jag kan inte säga att det är en favoritgata.
Favoritdrink (och i vilken Stockholmsbar)? Ingen aning. Strawberry Daiquiri är väldigt gott, men jag vet inte var den görs bra i Stockholm. Drack iofs en rätt god drink på Pet Sounds Bar som hette Hyperballad. Bara namnet är ju fantastiskt.
Äter lyxmiddag på (i Stockholm): Esperanto är nog den restaurang som jag gillat allra mest, fast det är ju inte så att jag äter där regelbundet.
Bästa mikromaten: Rester.
Favoritförort (i Stockholm): Favorit och favorit men Skärholmen är en av få förorter som jag besöker.
Fikar gärna på (i Stockholm): Svart Kaffe förr i tiden. Nu vet jag inte. Har inte fikat speciellt mycket.
Bästa lunchställe (i Stockholm): Jag har några små favoritställen, men eftersom jag riskerar att bli stalkad där om jag säger dem så får jag väl dra till med Sawadee som jag ändå besöker regelbundet.
Bästa brunchen (i Stockholm): Har inte ätit någon riktig brunch på flera år. Grand Hotel för en massa år sen men vet inte hur det är nu.
Bästa kaffet (i Stockholm): Dricker inte kaffe.
Bästa konsertlokalen (i Stockholm): Ingen aning. Jag går aldrig på konserter.
Bästa baren: Jag är inte mycket för barer. När jag går ut vill jag äta och dansa. Inte stå och dricka någonstans.
Här bjuder jag mamma på middag: Nytt ställe varje gång. Det hör liksom till.
Här bjuder jag pappa på middag: -
Senaste Stockholmsupptäckt: Stockholm är fortfarande vidrigt på hösten.
Senast sedda teater-/dansföreställning: Jag var på strippklubb i våras - räknas det?
Senast sedda utställning: Tunnelbanan - världens längsta konstutställning. Den suger fortfarande.
En bra gå bort-present: En bok. Alltid rätt.
Favoritlyxartikel: Vad räknas som en lyxartikel?
Läser just nu: "Buden på nr 49" av Thomas Pynchon.
Läser helst: liggandes i sängen, med hörlurar på, mobilen avstängd och med mörkt i rummet med undantag för en riktad röd spotlight.
Favoritråvara: Kobebiff.
Favoritfärg: Grått.
Favoritmärke: Kläder? Makeup? Alkohol?
Favoritskor: Ett par löparskor som jag har haft alldeles länge och som inte kommer överleva hösten. *snyft*
Klädkonto per månad: Så väldigt varierande. I september har jag säkert lagt 15-20.000 på kläder, men det är naturligtvis inte normalt för mig. Oktober blir betydligt lugnare. Kanske 2.000?
Dricksprocent: Det varierar beroende på servicens kvalitet. När jag dricksar gör jag det rejält.
Modeförebild: Chie Satonaka.
Motionerar: Varje dag. Ibland springer jag ute, ibland på gym.
Mest överskattade affär (i Stockholm): Akademibokhandeln.
Det dyraste jag har köpt: Svårt. Det beror på hur man definierar "jag". Min ekonomi är lite rörig just nu. God, men rörig.
Favoritprodukt på Systemet: Har aldrig varit på Systemet. Har de Courvoisier? Xanté är god.
Favoritprodukt på Apoteket: ipren, bamyl och alvedon är en beprövad cocktail mot mensvärk.
Bästa fyllekäket: Varm focaccia med pesto och/eller soltorkade tomater.
Lyssnar på: Intelligenta människor som kan uttrycka sig samt känslosam blippblopp.
Bästa förfestmusiken: Nästan vad som helst förutom Singstar, Guitar Hero, Rock Band och sånt.
Senast gnolade: Jag gnolar inte, jag trummar rytmer med fingrarna istället.
Senast köpta skivan/-låten: Ingen aning. Har inte köpt en skiva sen 90-talet.
Mitt sämsta köp någonsin: Rent tekniskt har jag köpt sex och det var ju rätt dåligt av mig.
Dansar helst till: Mörk detroittechno, episk house, snuskig hiphop, idm som man egentligen inte ska kunna dansa till.
Senaste impulsköp: Om man undantar småsaker så var det nog ett köksbord. Jag såg det och köpte det direkt. Och det känns fortfarande bra.
Senaste fyndet: Om man med fynd menar något som är billigt så var det nog ett tag sen.
Senaste secondhandfyndet: Som sagt...
Fulaste klädfärg: Lila
I dvd-spelaren/datorn: En massa barnförbjudna cookies.
Användbar pryl: Swiss army knife. Har alltid med mig.
Mode jag aldrig vill se igen: Haremsbyxa.
Värsta huvudbonaden: Keps.
Bästa huvudbonaden: Stora hörlurar.
Favoritaccessoar: Stora hörlurar.
Bil/Transportmedel: Taxi.
Återvinner: Gamla sexpartners.
Hejar på/håller på: Mig själv.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Lyssna på musik, spela Disgaea DS, tänka ut förolämpningar till folk utifall att de skulle tilltala mig.

Potpurri

Det har nu gått över tre veckor sen jag senast hade sex. 23 dygn och några timmar om man ska vara lite mer exakt. En vecka utan sex är väl nåt man får stå ut med ibland när man inte prenumererar på någon kuk. Två veckor händer väl lite då och då. Men tre veckor. Jag tror inte det har hänt på flera år.

Det som händer mig när jag inte får något jag behöver är att det tar över alla mina tankar. Jag ser det hela tiden framför mig. Kuk kuk kuk. Överallt. Den där fule killen är kanske inte så ful. Om jag trycker ner hans fula ansikte mot fittan och sen knullar bakifrån så kanske det funkar?

Det är så här det måste kännas att vara alkoholist eller narkoman. Jag drack alkohol igår. Första gången jag druckit alkohol sen början av augusti om man undantar ett glas vin till maten nån gång. Och visst har jag stundtals varit sugen innan. Men det har inte varit något som har tagit över mina tankar.

Men kukbristen. Jävlar vad den känns. Igår mötte jag upp några kompisar från förr. Jag vet inte om det är bara jag, men hela den här byta om tillsammans, sminka varandra, sjunga singstar, snacka om snygga killar, ta massa foton på varandra med plutmun och djup urringning - den grejen är SÅ inte jag. Aldrig någonsin. Missförstå mig nu inte, jag klarar inte av att förfesta med killar heller. Förfest är och förblir det mest skitnödiga som finns.

Jag kompenserade min brist på djup urringning och sång med att istället dricka mer vin och prata mer sex än någon annan. Missförstå mig inte igen, inte sånt där pirrande, upphetsande sexsnack där man eggar varandra och hetsar varandra att avslöja hemligheter. Nej, det var deppigt sexsnack. Oknullad fitta, dåliga killar, fan vad jag är ful, hela den biten. Jag tror inte jag varit så deppig i ett socialt sammanhang på evigheter.

Utgången var något bättre. Jag hällde en drink på en kille och kom undan med det. Det var roligt. Jag hade ett skitkul snack med en ascool tjej på toan, men sen tappade jag bort henne. Vi dansade till en massa dålig musik och jag kunde för en gångs skull låta bli att dra ner stämningen genom att kommentera hur dålig musiken var. Det var mest fula killar där, 18-åriga killar som dessvärre drogs till mig. Jag önskar att det var för att jag är så snygg och cool och att min fantastiska personlighet drar till sig dem, men det var nog snarast så att de såg mig som den svagaste gasellen i hjorden. Jag hånglade lite grann med en kille som inte var så ful.

Plötsligt stängde stället och kvar var jag och en kompis. De andra hade stuckit och tydligen hade de sagt det till oss för min kompis påpekade det när jag sa att det var så jävla dålig stil av dem att svika. Kvar var alltså vi och det var kallt och jävligt och det vidrigaste av alla svenska krogfenomen inföll. Fem-över-tre-raggandet utanför.

Min kompis höll på att snacka om efterfest med några killar som förmodligen bodde i en förort tre gruppvåldtäkter bort, men jag tjatade med henne hem till mig. Nu ligger hon och snarkar i min säng. Jag vaknade för ett tag sen liggandes som den yttre skeden. Det kändes rätt udda att göra det. Ingen kuk som vilade mellan skinkorna, inga fingrar som råkat hamna halvvägs in någonstans, ingen äcklig andedräkt i nacken, bara ett jävligt stort bröst i min ena hand. Hon har skitsnygga bröst. Hon är inte så snygg i övrigt, helt ok, varken mer eller mindre, men hennes bröst är gudomliga. De var mer än en handfull.

Egentligen är det rätt sjukt att just hon hamnat här. Vi har aldrig någonsin varit mer än kompis kompis med varandra. Vi har aldrig umgåtts bara hon och jag. Undrar om hon gillar varma mackor till frukost? Om hon är typen som sticker hem så fort hon vaknar eller om hon dröjer sig kvar.

Jag önskar verkligen att jag vore bisexuell. Då hade nog min kukhunger varit lite mildare nu. Men hur fascinerad jag än är av hennes bröst, hur gärna jag än vill klämma på dem, suga på dem, borra ner ansiktet mellan dem så har det inget med sexualitet att göra tyvärr. Det handlar bara om fascination och avundsjuka. Så kan det vara om man som jag dragit den genetiska nitlotten a-kupa.

Finns det förresten någon annan tid som går lika långsamt som när man vaknar och någon annan sover i ens säng? Vad gör du när du är i en sån situation? Jag skulle vilja ta ett bad, men det känns lite ofräscht att göra det eftersom hon liksom de flesta andra människor sätter sig på eller knäböjer inför toaletten när hon går upp. Då vill inte jag vara där. Lyssna på musik känns taskigt och äta är uteslutet, jag har ingen aptit. Kolla på tv? Spela tv-spel?

Tänk om hon är lesbisk innerst inne och jag har väckt hennes undermedvetna genom att fylleskeda henne? Eller så är det här första dagen i mitt fortsatta liv som "den där jävla äckliga lebbhoran" i hela min gamla bekantskapskrets.

Jag vill knulla. Jag vill knullas. Jag vill bli knullad. Allt på samma gång.

Jag saknar min pappa. Missförstå mig inte, det finns ingen röd tråd mellan det och det jag skrev precis ovanför. Jag bara skriver det som ploppar upp. Men jag saknar min pappa så mycket att det gör ont.

Högtalarattack

Precis som alla andra wannabes håller jag på med min topp 100-lista över 00-talets bästa låtar och önskar att någon hade frågat mig. Undrar vad det totala produktionsbortfallet i Stockholms innerstad är för skapandet av sådana här listor.

I alla fall är det kul eftersom det blir att man återupptäcker en massa musik man älskat och i vissa fall bara glömt bort. Som att jag STÄNDIGT gick och lyssnade på Alexander Kowalskis Speaker Attack och Murder Was The Bass med DK8 i typ sjuan-åttan nångång. Jag lyssnade på Speaker Attack nyss bara för att se om det var nåt som bara var bra då, men jävlar... JÄVLAR vad jag älskar den. Den bara bankar och dunkar och är som den där jobbigaste adhd-människan man kan tänka sig. Så jävla in your face att man efter några genomlyssningar måste gå ut och få frisk luft. Sen slår man på den igen och ignorerar att det är skittöntigt att hoppa omkring hemma i vardagsrummet och skrika rakt ut för att en låt är bra.

Är det någon låt som bara blir bättre och bättre ju högre volymen är så är det Speaker Attack.

Sol

Jag blev tipsad om en låt med The Beloved. Personligen är jag inte så förtjust i just den (Sweet Harmony) men Time After Time och framför allt den här låten är så galet vacker.

Hat Rin, Koh Pha Ngan, klockan är strax före sex på morgonen, har dansat sen åtta-nio på kvällen, blicken är hålögd, kroppen är totalt förstörd av förbrukad energi, ecstasy och alkohol, magen värker, har ätit och spytt upp en vidrig kycklingkebab, musiken har börjat tona ner, ligger och hånglar med en kille på stranden, vem är han, var kom han ifrån, vatten, behöver vatten, knuffar bort honom, går uppåt mot en bungalow, de måste ha vatten, de har vatten, de har mer än så, de har gräs, de har musik, sun rising och som på beställning börjar de första solstrålarna strax nå över horisonten.

Galna japaner

Att få låttips av brorsan hör inte till vanligheterna. Men när det är så här bra är det bara att tacka och ta emot.

Lost & Found

Jag lunchade med en kompis från gymnasiet idag. På ytan var det nog som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi föll in i samma wiggress-jargong och wiggress-huvudskakningar och wiggress-kroppsspråk som vi började med redan första vecka i ettan, men bortom alla GIRLFRIEND?!?!, WHO YOU CALLING A BITCH, BITCH?!?! och OH NO YOU DIDN'T!!! fanns det ingen substans. Vi hade jätteroligt men det märktes att det fanns ett avstånd mellan oss.

Det är konstigt det där, med vissa är det som att man aldrig varit ifrån varandra, andra glider man ifrån direkt. För någon vecka sen recyclade jag en gammal kk och det var verkligen bara att börja där vi slutade senast. Det var som att han hade dragit ut kuken och cockteasat mig i två år när han stoppade tillbaka den där den passar bäst.

Kanske är det så att sex är jävligt mycket enklare än vänskap? Eller så är det jag som är så jävla mycket bättre på att knulla än på att vara en vän?

Kommentar

Jens sa...
Inanna: Jag bloggade en gång i tiden men jag la ned när jag 1. Upptäckte att jag hellre skrev om saker som jag funderat över/som hänt mig än tog det med mina vänner. Jag blev kort och gott trött på mig själv. Och 2. Jag såg att min mamma hade hittat min blogg och kallsvetten kom krypandes då jag insåg att hon med stor sannolikhet läst min detaljerade redogörelse för hur jag förlorade oskulden 13 år gammal. 3. 1+2. Funderar emellanåt på att börja igen, men då ska temat vara något intressantare än mig själv och jag vill inte heller tvinga fram nåt, så det kan dröja.

Nu ska jag knorra in öronpropparna och sova.

På återseende

den 29 september 2009 23:41

Vissa kommentarer sätter igång tankarna. Jag tycker det är fruktansvärt skönt att skriva av mig. Problemen som du belyser är de sammma för mig. Jag har dåligt med vänner och de vänner jag har kvar är inte alls så nära som de en gång varit. Jag tror bloggandet varit en del av detta. Eller så är det lite hönan & ägget där. Men jag tycker om att skriva av mig eftersom jag upplever att min omgivning inte duger. Mina tankar och reflektioner är värda en större publik. Och beträffande punkt två så funkar det att skriva anonymt. Visst är det trist att inte våga träffa fantastiska människor man lärt känna via bloggen, men skulle jag börja göra det skulle jag inte våga skriva avslöjande.

Idioter

Ibland undrar jag om 99% av mänskligheten är riktiga jävla idioter. Eller är det så att det bara handlar om människorna i min omgivning?

Jag går en kurs i kreativt skrivande. Jag började på den eftersom jag behövde något att göra och skrivande är kul. Så långt allt bra. Och visst, lärarna är väl helt ok. Problemet är majoriteten i klassen. Herregud vilka jävla idioter.

Idag har jag suttit i två längre telefonsamtal med en tjej i min klass som tror att hon ska revolutionera hela chick-lit-genren. Vi snackar om en 26-åring utan någon form av verklighetsförankring. Som lever ensam, har haft en pojkvän för en massa år sen, som inte haft sex på fem år, som "inte gillar krogen" för att det är så ytligt och istället sitter hemma och... hrm... läser chick-lit och tittar på Idol.

(paus för eftertanke)

Alltså, visst - det finns massor av såna människor runt om i världen. Men varför måste de tränga sig på mig? Hon och jag har av en ren olycklig slump parats ihop vilket innebär att vi ska agera bollplank åt varandra. Problemet är att hennes texter verkligen suger. Vi pratar skildringar av kärleksförhållanden som är på en 11-årings nivå. Det räcker liksom inte med att kunna skriva, man måste kunna någonting om det man ska skriva om.

Hur hanterar man en sån situation?

För er som missat det så länkar jag här till Carolina Gynnings fantastiska skrivskola. Se och njut.

Bugg

Antisol

Solen skiner in så jag vinklar persiennerna. Det känns som att solskenet annars skulle bränna mig till döds. Jag vill bara ligga i mörkret och krama mig själv.

Gåtan Ulf Larsson

Wow... morgonens stora nyhet är att Ulf Larsson har dött. ALLA tidningar skriver det. Det jag kommer minnas honom bäst för är ett diagram i Nöjesguidens årssammanfattning något år som visade på kausaliteten mellan hans viktnedgång och hans minskade antal vänner. Fantastiskt roligt.

Och visst kan man förstå att vänner försvinner när den glade tjockisen blir en glad icke-tjockis med ett fruktansvärt groteskt huvud där allting bara hänger. Men räcker det? Alla vännerna? Hade han inga RIKTIGA vänner?

Jag har alltid trott att sanningen är djupare än så. Jag tror inte att X (viktnedgången) ledde till Y (inga vänner). Jag tror att det finns en okänd faktor som vi skulle kunna kalla för Z som lett till både X och Y.

Frågan är då - vad är det som var Ulf Larssons Z? Vad är det som kan orsaka såväl viktnedgång som att vänner försvinner?

Min gissning är AIDS. De flesta sjukdomar som finns idag är tycka-synd-om-sjukdomar. Blir man sjuk så fortsätter vännerna att bry sig. AIDS är än idag en sjukdom som kan innebära ett stigma. Nu måste jag påpeka att jag är ute på rena spekulationer och att jag inte känner till sanningen. Att tänka fritt är stort...

Men tänk om... tänk om det hela beror på att Ulf Larsson och säg... Leif "Loket" Olsson är i Sydostasien och knullat söta små asiatiska pojkar i ändtarmen och i ett ögonblick av hybris bestämmer sig Ulf Larsson för att strunta i kondomen. Han kör utan och vet inte om att han drar på sig en dödlig sjukdom.

Väl hemma i Sverige börjar sanningen efter några år sippra ut. Finkänsligt nog väljer folk att bara undvika honom. Ingen vill riktigt gå ut med sanningen eftersom ingen vet. Alla bara "vet". Så magrar han mer och mer. Och en dag hittas han död?

Kan det inte vara så? Eller vad är din teori?

Jag inser att jag är ute på rätt tunn is. Vem vet, kanske kommer han på Michael Jacksonmanér bli helgonförklarad pga sin död, trots att han ju egentligen bara var en äckligt tjock kille som framstod som förståndshandikappad och som de sista åren mest bara såg äcklig ut.

Kulturgärning

Det här är bland det roligaste och konstigaste jag sett på länge. Beyond words...

Sometimes I feel like a motherless child

En bra sak med att ha en mamma som både är författare och redaktör är att hon har bra koll på skrivprocessen. Jag har en skrivgrej som ska lämnas in på fredag och jag mailade henne ett utkast igår bara för att vi skulle ha något konstruktivt att diskutera (och inte börja hata varandra för andra saker) över den traditionella måndagsmiddagen. Så efter att hon spytt lite galla över Bokmässan tog hon fram ett sin kopia som var överfull med röd text.

När jag var liten hatade jag det. Jag minns när jag hade skrivit en berättelse i fyran som såhär i efterhand var jävligt avancerad för den årskursen och visade den för henne på kvällen (jag skulle lämna in den följande dag). På morgonen låg den på köksbordet och var full med understrykningar, överstrykningar, förslag och annat. Andra föräldrar skulle säkert läst den halvhjärtat och sen öst beröm oavsett textens kvalitet men inte min mamma. Hon hade skrivit att själva grundidén var bra men att den var alldeles för naivt och otydligt genomförd. Jag var nio år.

För mig var det där inget konstigt. Sån var min mamma och sån är hon än idag. Jag har på gott och ont aldrig behandlats som ett barn av henne och definitivt aldrig som HENNES barn. Vi har bara varit två människor som funnits nära varandra i ren fysisk och intellektuell bemärkelse. Definitivt inte emotionell.

Idag är situationen densamma. Jag har förlikat mig med min mamma. När pappa dog och jag efter ett halvår kom ur förnekelsebubblan blev jag förbannad på henne över hennes totala brist på engagemang, sympati och stöd i min svåra situation så jag sa upp kontakten med henne. I somras kom plötsligt ett mail där hon skrev att hon saknade mig och undrade om jag skulle komma hem. Jag åkte hem omedelbart. Jag läste det på mitt i natten på ett hotellrum i Seoul och redan samma förmiddag satt jag på ett plan till Europa. En sådan känsloyttring har hon aldrig någonsin visat mig, varken förr eller senare.

Nu har vi den relation vi vill ha med varandra. Vi äter middag ute varje måndag. Varannan vecka bjuder hon och bestämmer ställe, varannan vecka bjuder jag och bestämmer ställe. Vi hör bara av oss om det är absolut nödvändigt. Jag har bara varit hemma i hennes lägenhet (där jag vuxit upp) en gång sen jag kom hem och det var för att hämta saker. Hon har inte sett min lägenhet.

Jag förstår att det låter som en sjuk relation, men det är så jag vill ha det och jag tror att det är så hon vill ha det också.

Nu hatar jag inte när hon visar det rödmarkerade. Jag kan skilja mellan person och prestation. Jag kan ta till mig hennes kritik eftersom den nästan alltid är befogad. Och på något sjukt sätt så blir jag nostalgisk när hon gör det. Så och idag.

Jag undrar vad hon skulle säga om jag visade henne den här bloggen. Annars när jag skriver saker använder jag mig alltid av henne (eller någon annan) som redaktör eller bollplank. Det här är den enda plats där jag skriver helt fritt. Det enda ställe där även misslyckanden får plats.

Balkongen

Just nu sitter jag på balkongen och lyssnar på musik. Det är mörkt, kallt och blött. De få människor som rör sig på trottoarerna går i rask takt. De flesta bär paraplyer och höstkläder. Själv har jag trosor och vinterjacka på mig. Det är en kombination jag gillar. Det blir lite bestraffningsfrysande men om man kurar ihop sig blir man ändå rätt varm.

Jag har saknat den svenska kylan. Inte sen förra våren har jag upplevt den. Jag inser att det är en saknad som snart är över men just här och nu är det skönt. Och Monolake har aldrig låtit så bra som när Occam ackompanjeras av regn och blåst.

Män som inte kåtar upp kvinnor

Det finns naturligtvis många brister i Millenniumserien (såväl böcker som filmer), men det vore onödigt att rada upp dem här eftersom så många andra redan gjort det. För folk som läser en författare om året och går på bio en gång om året så visst - det är ju ni som är målgruppen - inte jag.

Jag blev ivägtjatad till bion i lördags för att se Flickan som lekte med elden. Min syster är besatt av böckerna och älskade första filmen. Själv plöjde jag första boken i brist på annat för nåt år sen och det faktum att jag inte läst några fler i serien talar nog sitt tydliga språk. Men till bion stack jag.

Och usch. Jag kan tänka mig att taglinen "om du gillar Beckfilmerna kommer du älska den här" skulle passa rätt bra. Och visst, backar man tillbaka till 11-årsåldern så har jag nog överlevt några Beckfilmer i familjesoffan så jag skulle väl klara av det här. Men ujujuj...

Det är inte intrigen som är värst. Inte skådespeleriet. Inte billighetskänslan jämfört med amerikansk deckare. Inte genren. Inte Lisbeth Salander. Inte ens den där äckliga övertydligheten och "nu-ska-du-tänka-och-tycka-så-här"-moralen som man prackas på.

Nej, det värsta och det som gör att jag mådde fysiskt illa efteråt var Michael Nyqvist och hans roll. Det känns rent instinktivt som att det brustit katastrofalt här någonstans. Jag vet dock inte om det är hans agerande, om det är regin eller om det är castingen men någonstans har det brustit.

Tänk er - vi ska göra en film baserad på böcker som en miljard svenskar har läst. Huvudrollen är en karaktär som utstrålar sex. Alla kvinnor vill ligga med honom, trots att han inte gör ett dugg för att framstå som sexig. Han bara är det. Fine - inga konstigheter. Såna killar finns lite här och var. Killar som får fittan att bara snurra. Jag har träffat såna killar, jag har knullat med såna killar och jag har framför allt haft ångest över att jag både har knullat med såna killar och över att jag inte knullat med såna killar.

Problemet är att enligt någon så är Michael Nyqvist en sådan kille. Jag vet inte hur det är med er men han får verkligen inte min fitta att snurra. Jag var tvungen att gå på toan direkt efteråt, dra ner trosorna och kolla efter livstecken men den bara låg där helt kall och död, som en rå lövbiff i frysen.

Jag vet inte, det kanske är en åldersgrej, men seriöst - är jag så långt ifrån alla andra när det gäller smak? Eller är det som jag tror att det gått en visklek inom den manliga delen av film-Sverige. "Michael Nyqvist ser ok ut" säger en. "Michael Nyqvist är het" säger nästa. "Michael Nyqvist är grymt sexig" säger en tredje. "Michael Nyqvist får fittorna att snurra" säger en fjärde. "Honom ska vi ha" säger en femte som råkar syssla med casting.

Bland de medelålders kvinnorna som inte fått knulla sen Estonia sjönk går viskleken ungefär likadant. "Michael Nyqvist är ok" säger en. "Michael Nyqvist är het" säger nästa av rädsla för att bli betraktad som någon som inte hänger med längre. "Michael Nyqvist får min fitta att snurra" säger en tredje som inte får turismvisum till Gambia längre.

Jag ska inte älta längre, men sexscenen när stjärnan från 00-talets sämsta film (Så som i himmelen) ligger med stjärnan från 00-talets näst sämsta film (Tre solar) gav mig rysningar. Inga kåtrysningar utan obehagsrysningar.

Jag har ingenting emot medelålders människor men är det något jag vill slippa så är det att se dem knulla på en bioduk när jag är omgiven av människor och saknar en skämskudde.

Sen en sista grej... varför har man inte utnyttjat Markoolios "Millennium 2" i marknadsföringen?

Trend 2009

Ute: Adoptera afrikanska barn
Inne: Dö

Eller för att uttrycka det som en omständig kvällstidningsoneliner: 2009 is the year when die became the new (adopt a) black (child).

Judisk pedofil gripen efter 31 år på flykt

Eller möjligtvis hebefil...

Roman Polanski har gripits i Schweiz efter 31 år på flykt undan rättvisan. Lite överraskande eftersom Schweiz ändå varit ett relativt säkert gömställe för oss judar (till skillnad från judiskt guld). Undrar om CIAs lokalavdelning redan satt på honom en svart huva och fört honom till något ställe där han kan torteras.

Fast det gäller ju i och för sig bara när man inte har några konkreta brottsmisstankar. Roman Polanski har ju faktiskt erkänt att han som 44-åring hade sex med en 13-åring. Man kan ju tycka vad man vill om det och om frivillighet och så vidare, men faktum kvarstår ju att han visste om att det var ett brott. Och eftersom han erkänt så är det nog rätt lugnt för honom. Sen här han ju dessutom jude och då kan han ju inte behandlas som en simpel muslim.

För övrigt är Rosemary's baby riktigt bra och Pianisten rätt överskattad.

Undrar vad den idag 44-åriga kvinnan tycker om hela situationen?

Tröja

Den här tröjan skulle jag vilja ha när jag tränar.

Nystart

Det är nästan två år sen jag bloggade regelbundet. Sedan dess har mycket hänt. Det första som hände var att min far dog. Vad mer har hänt?

Jo, jag har brutit med min mamma i nästan ett år men har nyss återupptagit kontakten. Jag ligger dessutom sedan 1 1/2 år tillbaka i en rättstvist med min pappas fru som han var på väg att skilja sig från. Tvisten gäller arvet och är tämligen komplicerad eftersom det finns två registrerade testamenten som inte säger samma sak, ändringar gjorda efter det senare testamentet men som syftar på det första och dessutom är det inte helt klart var det slutligen kommer avgöras eftersom det berör tre länders juridik. Jag kan väl säga att relationen till mina halvsyskons mamma inte är den bästa.

Sen har jag blivit gravid och gjort abort, jag har gått ut gymnasiet, jag har tillbringat ett halvår och sedan ett halvår till på resande fot, jag har försökt dränka mina sorger i alkohol, sperma och svett men misslyckats kapitalt.

Nu är jag hemma i Sverige igen och pluggar lite för att ha något att fördriva dagarna med. Ibland umgås jag med mina syskon, jag äter middag med min mor varje måndag och då och då träffar jag någon av de få vänner som finns kvar. Jag träffar en psykolog en gång i veckan, jag tränar varje dag och jag tillbringar alldeles för mycket tid med min Nintendo DSi.

Jag får se om bloggandet ger mig något nuförtiden. Men det är värt ett försök i alla fall.

Bonnadub

Tur att Andreas Tilliander alltid finns. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom.

Mörkret

Klockan är snart tolv. Jag ligger som vanligt i min säng. Persiennerna är fördragna så ingen granne kan se in. Inte för att någon skulle se någonting. Det är mörkt i mitt hem.

Jag ligger och gråter mig själv till sömns. Mörkret i mitt hem är i gott sällskap av mörkret i mitt hjärta. Det har gått ett år sedan det hände, ändå hittar jag inte orden. Det är som att jag blivit litterärt stum.

Tankarna och känslorna sitter kvar längst därinne. Utåt verkar jag nog ha tagit det bra. Jag är mitt gamla jag. Ibland blir jag ledsen och gråter. Men jag gråter för att det förväntas av mig. Gråter när jag har full kontroll. De äkta känslorna kommer aldrig ut.

Jag hatar att jag inte klarar av att vara svag.

En annan gång

Någon dag återupptar jag nog mitt bloggande.

Dock inte idag. Lite mer vatten måste nog rinna under mina broar först.