tisdag 14 juni 2011

001. Plaid - New Family

Jag var alltid ensam.

Trots två familjer och två hem var jag alltid ensam. På livskunskapen i högstadiet (detta flumskolans paradämne) definierade min lärare livets mening som "att tillhöra, att förstå omvärlden och att utveckla sig själv". De två sista delarna har aldrig varit några problem för mig. Jag har alltid haft lätt för att analysera min omgivning, omvärdera mina slutsatser, lägga till nya pusselbitar och så vidare. På samma sätt har jag aldrig nöjt mig med att vara som jag är, utan hela tiden försökt addera nya sidor och nya djup till mitt jag.

Men tillhörandet - det har aldrig funnits där. Jag har bränt broar, svikit vänner, tryckt ner och mobbat, varit notoriskt otrogen, ljugit, hatat och hatats. Min mamma har aldrig visat kärlek till mig. Hennes skal av cynismer, förakt och en närmast autistisk känslolöshet har aldrig någonsin rämnat. Min pappa lovade mig allt, men svek mig å det grövsta. Gång på gång.

Långt innan jag började gå i terapi insåg jag hur detta påverkade mig. Att min besatthet av experimentell musik och sex i viss mån var ett sökande efter trygghet och bekräftelse.

Plaid var en utbrytarduo ur Black Dog Productions, en trio som i sin tur levererat några av det tidiga 1990-talets mest banbrytande technoögonblick. När jag via Aphex Twin och Boards of Canada började snöa in på den genre som vi lyssnare (men inga utövare) kallar IDM var Plaid en självklar grupp att kolla in. Deras samarbeten med och remixer på Björk hade jag ju redan hemma även om jag inte lyssnat speciellt noggrant på dem. Deras Double Figure-skiva från 2001 är i ärlighetens namn inte lika briljant som debuten Not For Trees. Det är en spretig och svårlyssnad skiva men där finns världens bästa låt någonsin. Ja, jag säger det. Världens bästa låt någonsin. Alberto Balsalm och Hyperballad i all ära, men så är det.

Att säga att New Family handlar om det ena eller det andra är naturligtvis fel om man är objektiv och töntig. Men eftersom verkligheten är subjektiv ska jag förklara vad New Family handlar om.

New Family handlar om mitt liv. New Family handlar om förtvivlan och ångest, otrygghet och självskadebeteende - allt dolt under en fernissa av perfektion. Här finns oändlig skönhet, men det är en skönhet som när som helst riskerar att förstöras. Den lever på utsatt tid och en förändring är helt nödvändig. Kaos hotar. Och så - när en dryg minut återstår - kommer förändringen. I likhet med andra IDM-mästerverk som Autechres "Eggshell" och Boards of Canadas "Happy Cycling" så ändras en liten detalj - en liten melodislinga som gör hela skillnaden och den förlösande euforin är ett faktum. Allting faller på plats och världen blir bara underbar.

Den där lilla detaljen som gör hela skillnaden växer så det knaker inne i min livmoder.

söndag 13 februari 2011

Rauk

Vad är den troliga påföljden om man gräver upp Ingmar Bergmans kropp, kysser hans fötter och rider hans likstela och maskätna lem?

söndag 6 februari 2011

Manlig och kvinnlig vänskap

I hela mitt liv har jag matats med mantrat att killar ställer upp för varandra medan vi tjejer bara backstabbar varandra. Jag har egentligen aldrig ifrågasatt det och mina egna motsatta erfarenheter har jag mestadels bara bortförklarat som någon sorts belägg för att jag är annorlunda och därmed bättre.

Men jag ska nu ta några exempel hämtade ur min och min pojkväns vardag.

1) När jag har presenterat min pojkvän för mina tjejkompisar har de genomgående varit beskyddande gentemot mig. Några har till och med varit lite ifrågasättande gentemot honom och försökt förhöra sig om vad han kan ge mig. De har pratat varmt om mig, höjt mig till skyarna och varnat honom för vad de kommer göra om han sårar mig.

När min pojkvän har presenterat mig för sina killkompisar har de genomgående varit inställsamma och flörtiga gentemot mig. Det är uppenbart att flera inte alls respekterat den (förvisso outtalade) tvåsamhet som är kutym i de flesta samhällen. Jag har dessutom vid åtskilliga tillfällen fått höra massor av anekdoter om min pojkvän, alla avsedda att förlöjliga och ringakta honom. Lite för att visa att "han kanske är ett catch nu, men du skulle sett honom förut".

2) Jag skrev en grej på facebook för någon vecka sedan. Budskapet var att jag kände mig så jävla snygg. Responsen var fruktansvärt unison - ett antal killar som gillade och höll med och massor av tjejer som instämde och gav mig en massa komplimanger. När min pojkvän (på min "order") skrev en snarlik grej gillade en del av hans tjejkompisar det, men hans killkompisar kom omedelbart med en massa sarkastisk kritik av hans känsla och därmed hans utseende.

Naturligtvis kommer folk att avfärda detta som manlig jargong och att det finns en djupare vänskap dold därunder, men jag tvivlar. Min pojkvän (som är snygg, vårdar sitt utseende och klär sig både snyggt och medvetet) erkänner själv att ingen kille i hans kompiskrets någonsin gett honom en komplimang för hans utseende, såvida han inte har varit riktigt deprimerad.

3) Jag och mina tjejkompisar behåller kontakten även om någon skaffar ett förhållande. Vi har kommunikation och vi ses. Kanske ses vi inte lika mycket som när alla är singlar, men ändå. Däremot är min pojkvän, hans killkompisar och mina killkompisar inte alls sådana. När de skaffar ett förhållande är det som att de går i idé. De hör aldrig av sig till sina vänner, de slutar att umgås och blir kort och gott helt annorlunda som personer. Det här gäller i bägge riktningar. När jag och min pojkvän blev ihop fortsatte jag ha ungefär lika mycket kontakt med mina tjejkompisar. Flera av mina killkompisar (dock inte alla) blev däremot betydligt mer sparsamma med sin kommunikation gentemot mig. Och min pojkvän har minskat kontakten med massor av vänner.

Och naturligtvis kommer någon idiot till kommentator säga att det är pga dominanta bitchar som förtrycker stackars män. Men utan att vara någon biolog så bör väl mängden ryggrad rent statistiskt vara hyfsat jämnt fördelad mellan män och kvinnor. Eller?

Det här var tre exempel på att en vanlig syn på manlig och kvinnlig vänskap inte riktigt stämmer. Vad är dina erfarenheter av det? Och då menar jag inte vad du har för allmänna teorier om män och kvinnors vänskap utan just DINA EGNA erfarenheter. Lite mer empiri vill jag alltså ha.

Ge mig.

tisdag 25 januari 2011

002. Ja Rule, Fat Joe & Jadakiss - New York

Två systrar sitter i en taxi i New York. Chauffören är en stor svart man som väger åtminstone dubbelt så mycket som de två systrarna gör tillsammans. Ur bilens högtalare hörs Ja Rules mörka stämma förkunna att han har hundra pistoler och hundra magasin. Det är Ja Rules bästa vers i karriären, lagd över ett beat så mörkt, farligt och ändå episkt att man inte kan kalla låten för något annat än New York.

Jag älskar New York. Jag är född i New York och har genom åren tillbringat närmare 4 år av mitt liv där. Några veckor här, några månader där och så vidare. Jag har släkt både på mammas och på pappas sida där. Jag kan inte säga att New York är hemma för mig, men just därför älskar jag staden mer än någon annan plats i världen.

Ja Rule öppnar med att kalla 50 Cent och hans vänner för fittor på alla tänkbara sätt. Kontexten är följande – från närmast ingenstans har 50 Cent på något år tagit över som New Yorks störste, bäst säljande och mest nedladdade rappare, detta genom att i högt tempo dissa precis allt och alla. Ja Rule är en av de hårdast drabbade och även om han slutligen skulle falla i kriget mot 50 Cent så är detta en lysande comeback. Den hamnar dock snabbt i skymundan när en av New Yorks absolut bästa rappare gör entre. Fat Joe.

Fat Joe har redan två platser på min lista - Gangsta och Lean Back. Han är en rappare med en oerhörd pondus och status – en kille som inte behöver vara lika aggressiv som Ja Rule. Budskapet kommer fram ändå. Han skulle komma att få utstå kritik i det rashysteriska USA efter att han som latino använt ordet nigga i den här låten men taxichauffören var mer liberal när jag och min syster sjöng med i refrängen. ”I got a hundred guns and a hundred clips, nigga I’m from New York (New York).” Vi tystnar dock och försöker istället höra vem det är som sjunger refrängen och vem som följaktligen kommer att lägga den tredje versen. D-Block nämns – det måste vara Jadakiss!

Jadakiss får min röst som världens bäste rappare. Han har en självklarhet som ingen annan och när han är som bäst är ingen annan i närheten. Som på tjugosjätteplacerade Fuck You. Här inleder han versen med onelinern ”Life’s a bitch” och följer upp den med raden ”depending on how you treat her, you might get rich”. Det är misogyni och ghettoromantik i dess absolut vackraste form. Han har ett flyt och ett tonfall som gör att allt han rappar blir guld. Och när jag och min syster skrålar loss i den avslutande refrängen kan inte taxichauffören göra annat än att le och sjunga med oss. Den veckan hördes New York överallt i New York. I klädaffärer, på restauranger, i tunnelbanan, från läckande hörlurar. Och den veckan var alla, lite lite gladare och lite lite tuffare.

måndag 24 januari 2011

När får jag mitt?

Jag startade en tråd på Flashback under forumet för "Judiska maktförhållanden". Min fråga var följande:

Jag har judiskt påbrå. Min mormor var judinna enligt konstens alla regler (troende, kosherätande etc). Varken min mamma eller jag har brytt oss nämnvärt om det där med judiskheten och jag ser det snarare som att jag har judisk släkt än att jag skulle vara judinna själv. Men enligt judendomens alla regler så ärver man judiskheten på mödernet, vilket alltså innebär att jag är judinna, vare sig jag vill eller inte.

Då kommer min fråga - när får jag min belöning? När kommer ZOG och ger mig pengar, status, förmåner etc? Och rent krasst, hur går det till?

Eller är det så att jag, eftersom jag inte satt min fot i en synagoga (förutom på ett studiebesök i högstadiet) och aldrig gått i judisk klass/skola, inte finns med i "systemet"?
Svaren som går att läsa HÄR är fantastiskt rolig läsning.

söndag 23 januari 2011

The end of the beginning

Första bråket - check.

Förvisso första blisamsknullet också, men det hamnar ändå i skymundan. Nu kommer det oundvikligen bara gå åt fel håll. Jag hatar det. Var är den där jävla tidsmaskinen när man behöver den?

003. The Juan MacLean - You Can't Have It Both Ways (Live)

Jag föll handlöst för DFA. Det sa bara pang. Ingen musikalisk kärlek i mitt liv har varit lika intensiv. Men där jag förmodligen kommer ha en sund och livslång kärlek till Aphex Twin och annan brittisk 90-talselectronica var DFA en låga som brann hett och intensivt. Jag misstänker att ingen under perioden 2002-2005 yttrade frasen "Vet du inte vilka DFA är?" lika ofta och lika nedlåtande som jag gjorde.

Min kärlek till DFA har synts tydligt på den här listan. På plats 7 återfanns Tiga-remixen på Tribulations med LCD Soundsystem, en grupp som förmodligen även borde fått med Someone Great och Beat Connection på listan. På fyrtionde och nittioförsta plats återfanns två DFA-remixar och fler borde nog fått plats. Som remixen på Rise av Delia Gonzalez och Gavin Russom. Men eftersom den DFA-utgivna Carl Craig-remixen på deras Relevee kom på tjugoandra plats så kändes det lite töntigt att ha med den. Sånt avtryck har ju inte Delia & Gavin gjort liksom. Och naturligtvis är det tjänstefel av mig att jag inte hade med DFA-remixen på Dance To The Underground med Radio 4.

Och sen var det ju den där punkfunkdiscogrejen. The Rapture gjorde för ett ögonblick rock och punk lyssningsbart. Jag satte det desperata mästerverket I Need Your Love på tjugotredje plats, men naturligtvis borde även superhitten House Of Jealous Lovers varit med. DFA-plagiaten borde också varit fler. Sextiondeplacerade Me And Giuliani Down By The School Yard (A True Story) borde haft sällskap av "It's For You" med Out Hud. Shit Robot och The Black Dice är även de obegripligt nog lämnade utanför.

Men högst upp av dem alla är ändå The Juan Maclean. Förvisso kom aldrig By The Time I Get To Venus, Happy House eller Tito's Way med. Inte ens Give Me Every Little Thing med de fantastiska syntarna eller mysiga vocodermästerverket My Time Is Running Out finns med, vilket jag ångrar bittert. Någon diskussion om You Can't Have It Both Ways plats här uppe i toppen har det dock aldrig varit. Är det någon låt jag redan för sju-åtta år sedan visste skulle vara med på topp fem så var det den.

The Juan Macleans sound är förvisso hälften DFA-funkig hi-hat-house, men det är den andra halvan som gör det så makalöst. Vi pratar funkig electro eller elektronisk funk av högsta klass. Vi pratar lager-på-lager-estetik - The DFA's trademarkrytmer, Juan Macleans stämningsfyllda acidknorrar, de bästa publikvrålen sen The KLF och slutligen Nancy Whangs distat flummiga röst. Det här är kanske den bästa danslåt jag vet. I snart nio år har jag försökt sätta mig ner och lyssna på vad Nancy Whang sjunger. Jag har i berusat tillstånd på en fest frågat henne om texten men jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte har en aning om huruvidare den är djupare än själva äta-kakan-ha-kvar-kakan-grejen. För så fort syntbasen börjar knorra till och de släpiga hi-haterna gör entré så är jag helt borta. Bättre betyg har ingen housesångerska någonsin fått av mig.

torsdag 20 januari 2011

004. Immortal Technique mfl - Peruvian Cocaine

Det finns två bilder av hiphopen. Den ena är att det bara handlar om sexistiskt, våldsglorifierande machoskryt. Den andra är motbilden - hiphopens roll som "the black man's CNN" och narrativ gatupoesi. Till skillnad från väldigt många andra verklighetsbeskrivningar ligger sanningen här i stort sett aldrig mitt emellan utan i verkligheten är hiphopen nästan alltid en av de här två sakerna.

Immortal Technique tillhör de senare. När jag började intressera mig för hiphop tillhörde han den där klicken rappare (Non Phixion, Dead Prez, Jedi Mind Tricks, Saigon mfl) som passade som handen i handsken för en flicka med söderintellektuell bakgrund och politisk medvetenhet på agendan. Hans bästa låt (och en av de 3-4 bästa hiphoplåtarna någonsin IMO) är en lysande skildring av kokainets väg från Immortal Techniques födelseland Peru till hans uppväxtland USA. Alla från kokabonden till FBI-agenten kommer till tals över ett fantastiskt beat byggt på en panflöjtssampling från filmen Scarface (naturligtvis). När man behöver försvara hiphopen (som av någon absurd anledning alltid måste försvaras till skillnad från all annan musik) så är Peruvian Cocaine ett av de absolut bästa argumenten.

onsdag 19 januari 2011

Japan och brunnarna

Vad är grejen med japaner och brunnar? I Japans kanske största otecknade (förlåt ett fyraåringsord) filmexport i modern tid - Ringu - kryps det upp ur brunnar. I Japans största tv-spelsserie Dragon Quest kryllar det alltid av människor som bor i brunnar. Och i Japans mest framgångsrike författare Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen sitts det en hel del i brunnar.

En närstående japan försökte förklara det med flockmentalitet - lyckas ett koncept tar alla andra efter - men det förklarar inte ursprunget och framgången. Vad är symboliken? Någon som har nån teori?

måndag 17 januari 2011

Läget?

Veckan började med diarré. Jag brukar vara rätt lös i magen i vanliga fall, men det här var lite utöver det vanliga. Ni vet när man känner att man har en prutt som måste ut, som kommer att ta sig ut oavsett vad man gör. Så man släpper ut den, sakta, försiktigt. Och när den kommer ut, under en millisekund innan man känner att det inte blev som det skulle så HÖR man det. Ljudet av en prutt som inte bara är en prutt utan något mer. Akut trosbyte nästa.

Ett par snabba toalettbesök följde men sen verkade det vara lugnt. Magen tömd. Så jag gör mig i ordning för att ta mig till skolan.

Jag tänker inte nämna var någonstans mellan mitt hem och skolan som jag kräktes, men det var på ett hyfsat publikt ställe. Mysigt värre. Sinnesnärvaro nog att ringa annat taxibolag än det vanliga, åka till en adress runt hörnet från min port och betala kontant. Hem för mer spyor.

Om jag hade haft ett viktnedgångsmål som nyårslöfte hade jag nog nått det i onsdags ungefär. Ingen mat på måndagen, lite soppa på tisdagen och onsdagen gjorde att jag var tillbaka på samma vikt som när jag var 14. Imponerande snabbt gick det.

När kräkandet och diarrén var över hade de ersatts av värk i all tänkbar form. Mat är fan bra grejer och att inte äta på tre dygn sätter sina spår. Onsdagen i synnerhet var katastrof. Jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk, men lyckades varken svälja tabletter eller brus. Det gick verkligen inte. En vänlig själ erbjöd sig att komma över med stolpiller, men jag vågade inte med det heller.

Vem som smittade mig med förkylning vet jag inte, men i den här vevan började min näsa rinna och febern steg. Feber kan ibland vara rätt häftigt. Knarkiga sexdrömmar och så vidare. Men den här febern var bara vidrig.

Nu är det måndag. Ny vecka. Och jag mår förhållandevis bra igen. Jag hostar visserligen som en parkbänksalkis och mina magmuskler verkar vara på semester, men i övrigt är det helt ok.

Men nog om mig - hur är det med dig?

lördag 11 december 2010

005. Lifelike & Kris Menace - Discopolis

Elektronisk musik i allmänhet och housemusik i synnerhet har klarat sig förvånansvärt bra ifrån kritik om sexism, detta trots att väldigt mycket elektronisk dansmusik marknadsförs med halv- eller helnakna gogodansande tjejer och att många texter mest består av korta sexuella uppmaningar. Kanske beror det på att folk lever kvar i myten om att elektronisk musik skapas av nördar som inte får ligga till skillnad från hiphop som skapas av galningar som inte borde få ligga?

Nåja, denna utvikning är avsedd för att presentera en av mina favoritvideor, till en av mina absoluta favoritlåtar någonsin - "Discopolis" av Kris Menace och Lifelike. Videon går (som du kan se nedan) ut på att modellen Lily Tenue går omkring i slowmotion iklädd en tämligen minimalistisk outfit. Och SOM hon gör det. Man kan tala om objektifiering i all evighet - för mig är hon en gudinna. Jag vill vara henne. Subjektifiering helt enkelt. Jag vill gå precis sådär, lika långsamt, lika rumpflashande, till lika bra musik.

Musiken bygger till viss del på en sampling från Kanos gamla italohit "Another Life", men här sätts den enkla tretonsmelodin i ett sammanhang som är helt makalöst. Melodislingan som i versionen nedan kickar igång efter ca 50 sekunder är å ena sidan episk och euforisk på gränsen till sprickfärdig av endorfiner - men samtidigt hjärtskärande och nästan ångestframkallande. Den uttrycker och omfattar begreppet kärlek klarare än någon annan låt. Utan ett enda ord.

tisdag 7 december 2010

Meet the parents

Har tackat ja till att fira julafton med pojkvän, pojkväns föräldrar, pojkväns syster, pojkväns svåger och pojkväns systerbarn. Kanske nån till.

Hur gick det till egentligen?

Och vad ger man i julklappar?

måndag 6 december 2010

Can't get you out of my mind...

Hela dagen har jag försökt få in frasen "medium size dick with a big dick attitude" i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Det har gått sådär. Ring inte mig om ni behöver onelinerhjälp till era stand-up-manus.

söndag 5 december 2010

Daft Punk-debatten



I fredags morse la jag märke till ett nytt inlägg hos den eminenta bloggen Världshistoriens 101 bästa fransmän. Daft Punk på sjuttiosjunde plats. Sedan dess har jag inte kunnat tänka på någonting annat. Fredagmorgonens träningsrunda blev inte bara försenad eftersom jag var tvungen att göra en playlist med Daft Punk-låtar, den blev också tämligen ofokuserad och misslyckad. Fredagens föreläsare gjorde visserligen sitt bästa för att dämpa mitt intresse för hans ämne och det är därmed möjligt att Gabriel Larssons text inte bär hela skulden till att jag för första gången inte fick ihop allting i skallen, men detta var ändå bara början. Jag har ägnat helgen åt att trakassera vänner med Daft Punk-frågor. Jag har läst och läst och läst. Och framför allt har jag spelat Homework och Discovery back to back. Jag har dansat till dem. Jag har läst till dem. Jag har badat till dem. Jag och pojkvännen har legat och myst och knullat till dem. Jag har tränat till dem. Resultatet av denna komparativa analys kommer i slutet.

För det första - att skriva "Daft Punk" istället för Guy-Manuel De Homem-Christo och Thomas Bangalter känns väldigt tveksamt. De är människor - två individer - och när ni dessutom gör poänger av deras individuella prestationer så bör de omnämnas som två namngivna personer. Samma sak med platsen. 77? Det måste rent krasst betyda att inga andra musikmänniskor är med på resten av listan. För seriöst - vilka har varit bättre eller haft ett större inflytande än Daft Punk? Detta är dock bara två lite mindre parenteser.

Vad som är betydligt värre är textens fokus. Att avfärda den epokgörande skivan Homework med bisatsen "Visst är det bra, jag menar: ”Da Funk”! ”Alive”! ”Around the world”!" är inte bara föraktfullt utan även ett tecken på en fullkomligt barock brist på insikt i Bangalter & De Homem-Christos genialitet. Låt oss börja från början.

"Daft Punks ”Homework” kom 1997 och många skulle kanske säga att detta stilbildande album, som blev det stora publika genombrottet för den franska house-vågen, är deras bästa."
Det stora publika genombrottet för den franska housevågen? Ursäkta mig, men vilken fransk housevåg fanns innan Daft Punk? Jag har inte hittat något annat än totalt finesslösa Motorbasslåtar Eller har jag missat något? Tipsa mig gärna om relevant fransk house pre-Da Funk.

För man kommer inte ifrån Da Funk på något sätt. Det är en låt som än idag lyser som en fyrbåk över musikvärlden - en av de kanske tio bästa låtar som någonsin gjorts - och förmodligen den mest betydelsefulla inom all form av elektronisk musik under min livstid.

Till att börja med sjuder den av originalitet. Visst går det för ett initierat öra att höra influenser (och Daft Punk skäms ju inte heller för att namedroppa dem) men Da Funk är ändå en låt som delar in all elektronisk dansmusik i ett före och ett efter. Att dra ner tempot till strax över hundra bpm i en tid då alla andra tyckte house gick för långsamt redan från början (och ville att allt skulle gå i 160 bmp) var lika delar galenskap och genialitet. Resultatet är svårslaget - en funkbomb utan dess like. Låten är helt instrumental, vilket även det både var och är sällsynt när det gäller musik som samtidigt försöker vara tillgänglig. Ljudvalen - denna ack så viktiga konst inom elektronisk musik (och ack så pinsamt ignorerad av alldeles för många musikskribenter med ena foten i sextiotalssoulen, andra foten i den brittiska indiepopen och tungan ordentligt inkilad mellan skinkorna på Andres Lokko) - är inget annat än briljanta. Vi pratar wah-wah-gitarrer som låter som en klossig nintendofunk långt innan någon tänkt i termer som bitpop, chipmusik och blipblop. Men det är också melodier av Guds nåde, ett hi-hatarbete av yppersta världsklass och ett tidigt bemästrande av vad som snart skulle visa sig vara Daft Punks främsta gren - den fantastiska effekt som uppstår när man plockar bort och sen lägger tillbaka basen. Här lades grunden till den filterhouse som sedermera blev det franska soundet.

Da Funk var också låten som förpassade frågan "går den att spela på ackustisk gitarr?" till soptippen och ersatte den med frågan "går det att dansa till den spelad baklänges?". Och visst gick det ypperligt.

Det dröjde två år från Da Funk till dess att Homework släpptes med resultatet att Homework var en ytterst mogen debut. Här finns effekter och tekniker som inte bara var nya för världen i början av 1997 utan dessutom hade bemästrats till fullo. Jag har lyssnat oerhört mycket på elektronisk dansmusik och kan bara konstatera att i stort sett allt intressant som skett efter våren 1997 bär en större eller mindre tacksamhetsskuld till en eller flera av alla dessa trender som Daft Punk skapade med Homework. Ta bara Justice, Surkin, sebastiAn, Mr Oizo mfl - hela deras sound är ju egentligen bara en uppdaterad kopia av låtar från Homework, kanske framför allt Rollin & Scratchin och Rock'n'Roll. Samtidigt som hela den filtrerade franska housen bär ett stort arv från lekfulla låtar som Phoenix, Fresh och Around The World.

För här kommer det kanske mest märkvärdiga och fascinerande med Homework. Samtidigt som skivan spretar åt väldigt olika håll finns det ändå hela tiden något omisskännligt Daft Punkigt över varenda litet fragment av ljudbilden. Och även om inte alla låtar är fantastiska så innehåller skivan fler fantastiska låtar än kanske något annat elektroniskt album utanför IDM-världen.

Alive är utöver Da Funk min absolut favorit. En låt av såna episka proportioner och med så starka ta-över-världen-vibbar Hitler förmodligen visslade den i duschen. Revolution 909 är inte bara en fantastisk titel utan ett storslaget indoor-outdoor-arbete. Teachers är en fantastisk namedroppinghistoria som fler än jag borde använda som lärobok. Att det finns musikbloggare som inte hört Joey Beltram liksom...

Där Homework är en bomb från klubben är Discovery en eftergift åt indiepopmänniskor i randiga tröjor, glossiga inredningsmagasin, reklambyråer och chai latte. Vi pratar verser och refränger. Bort med det där kantiga. Bort med det mörka. Bort med det hårda. Jag säger inte på något sätt att Discovery är en dålig skiva. Det jag säger är att den inte påverkat världen med tillnärmelsevis samma magnitud som Homework. Detta beror främst på att den riktade sig till helt andra än Homework gjorde. Homework revolutionerade klubbmusiken. Discovery revolutionerade ingen musik alls eftersom ingen kunde gå vidare därifrån. Jag menar, hur många "sold your guitars and bought turntables" (för att citera James Murphy)? Inga. Kanye då, invänder någon. Jo visst, men kändes inte hela black-america-discovers-the-club-grejen som något som borde skett redan 20 år tidigare. Hiphouse någon? Att den kanske största inspirationen för Discovery var Aphex Twins Windowlicker förstärker bara känslan av att Discovery hamnade någonstans i trädtopparna.

För övrigt håller jag helt med om att Face To Face är Discoverys höjdpunkt. Jag kan dock räkna upp en handfull Homeworklåtar som är bättre (i tur och ordning Da Funk, Alive, Revolution 909, Around The World, Fresh). Lägger man dessutom till låtar som Musique och remixerna på Mothership Reconnection (Scott Grooves), Disco Cubizm (I:Cube) och Life Is Sweet (Chemical Brothers) så inser man snart att Discovery nog mer är att betraktas som en parentes i Daft Punks historia. Låt vara en väldigt fin och helgjuten sådan.

onsdag 1 december 2010

006. Firefox AK vs Laid - Once I Was Like You

I hård kamp med "Silent Shout" (The Knife), "Stora Havet" (Jakob Hellman) och "Snorkelmannen" (Jesper Dahlbäck & Cari Lekebusch) vågar jag utnämna denna låt till min absoluta favoritlåt när det kommer till svenska låtar. Till en början var det mest den stegrande musiken och Andrea Kellermans vackra röst som fick mig på fall, men i efterdyningarna av min pappas död började texten tränga in i mig.

I envy your gaze
And the light air surrounding you
Once I was like you

But people say that I'm different now
They say that I might be from the moon

Strange that it seems
Little did I know that it was true
Strange that it seems
Little did I know that you knew too

Guide me to cloud nine
I can feel it fading
My dreams are gone
I contemplate and interrogate
Until there's nothing left


Jag vet inte vad jag ska säga om den här låten mer än att den för förkroppsligar halvåret efter pappas död för mig. Än idag börjar jag gråta så fort jag hör den. Vilket inte hindrar mig från att spela den i stort sett dagligen.

007. LCD Soundsystem - Tribulations (Tiga's Out Of The Trance Closet Mix)

Någon gång under hösten 2002 hjärntvättades jag till den grad att jag nästan helt slutade lyssna på hiphop och annan elektronisk musik. Det var enbart newyorkisk punkfunkdiscohouse som gällde. Jag tiggde till mig mp3-or från en hipsterkusin, jag importerade skivor, jag gjorde precis allt för att få tag i musik som gjorts av någon som en gång handlat toalettpapper i samma affär som James Murphy. Att min födelsestad New York var världens bästa stad hade jag alltid haft på känn, men det var här som allting föll på plats. DFA Records var allt jag hade drömt om. Senast jag dj-ade körde jag ett tvåtimmarsset med enbart DFA-material och jag kan inte föreställa mig något som gör mig gladare.

I centrum för hela DFA Records och all punkfunkdiscohouse stod naturligtvis James Murphys eget skötebarn - LCD Soundsystem. Debuten - Losing My Edge - har ältats i evigheter, men det går inte att komma ifrån att det är en av de mest intelligenta texter som någonsin skrivits. Och de avslutande raderna där Murphy i närmast panik namedroppar sin hipster-kanon blev för mig en perfekt ingång till musikhistorien.

LCD Soundsystem har öst ur sig fantastiska låtar. Beat Connection, bägge versionerna av Yeah, Daft Punk Is Playing At My House, All My Friends och kanske framför allt Someone Great är alla sådana som varit med i diskussionen inför den här listan. Tribulations var det dock aldrig någon tvekan om.

Jag älskade omedelbart originalet, vilket kom i min ägo några dagar innan en månadslång Thailandsvistelse. Jag spelade den mer än någon av er kan föreställa sig, men den fortsatta att hålla - månad efter månad.

Så kom remixen.

Tiga är inte bara 00-talets snyggaste man utan kanske även den bäste remixaren om man nu kan kalla honom det. För när han remixar handlar det inte så mycket om att förändra musiken som att han sjunger in den med sin egen omistliga röst. Och när han tog sig an Tribulations, döpte sin remix till "Tiga's Out Of The Trance Closet Mix" och tog i från tårna var det bara att kasta in handduken och inse att 00-talets sämsta musikordvits stämmer. Tiga är guld.

008. Khonnor - Megan's Present



Jag upptäckte Khonnor på precis samma sätt som alla andra - genom tv-programmet This Is Our Music. Bilden av en 17-årig enstöring mitt ute i ingenstans som gjorde världens bästa IDM (ja, jag kommer alltid att kalla det för IDM) var oerhört stark. För mig blev han frälsaren, den där som gav mig rätt. Han som visade att min musik var den bästa. Hans konsert på Debaser Medis (med Radio Dept. som förband) var den första konsert i genren jag bevittnade och jag blev förälskad i honom.

Så här i efterhand uppfyllde Khonnor inte alla profetior jag och andra uttalade vid hans genombrott. Han blev inte den nye Aphex Twin eller den nye Christian Fennesz eller den nye något annat heller. Han blev en skiva som bleknade i efterhand och en del nya skivor som inte stack ut så värst mycket.

Men framför allt blev han IDM-genrens kanske bästa one-hit-wonder under 00-talet. "Megan's Present" var inte bara det där löftet som aldrig infriades - det var en fullständigt perfekt låt på alla tänkbara sätt. Bruset, antydningarna till musik och sedan - efter lite mer än en halvminut - de där stora tonerna. Musiken är inte sådär tillkrånglat svårtillgänglig som den ibland kan vara utan tvärtom fruktansvärt lättillgänglig. Och Khonnor själv sjunger som en gud.

Men det bästa kommer drygt halvvägs in i låten. En metamorfos av yppersta världsklass. När Khonnor sedan förkunnar att han är i livets tidigare stadier vill jag bara krama om honom, stänga in honom hemma hos mig och aldrig släppa ut honom. Och byta namn till Megan...

(Tyvärr finns inte låten på youtube och jag har letat som en galning på mina datorer men jag har den ingenstans, förutom då på en cd som ligger någonstans i en flyttkartong i källarförrådet. Så ni får klara er med den felstavad spotify-version.)
Khonnor – Megan's Present
Khonnor - Megan's Present

söndag 21 november 2010

Söndagskvällsdesperation

Lite toalettartiklar i badrummet. Några underkläder i en byrålåda. Ett storpack med kondomer i hans storlek i sängbordet. Några envisa rödvinsstänk på en matta i vardagsrummet. Lite nya böcker och spel som han lånat ut till henne eller övertygat henne att införskaffa. På det hela taget inte mycket att orda om.

Det var dock inte så mycket att han rent fysiskt förändrat hennes hem som att han omdefinierat precis allting där. Hallmöbeln som hon inte längre kunde sätta sig på för att ta på eller av skor utan att förnimma hur hon red honom där. Vardagsrumssoffan som hon inte kunde lägga sig i utan att känna smaken av hans sperma, precis som när hon sög av honom den där första gången. Köksbordet, kylskåpet, diskbänken, fönsterkarmarna, badkaret, byrån, balkongräcket och allt det andra som de knullat på eller mot. Alla hade de sina egna historier som ständigt gjorde sig påminda. Det var som att hon inte kunde tvätta händerna utan att känna hur vattenkranen tryckte mot hennes svanskota när han slickade henne. Inte laga mat utan att tänka på vilka matvaror de lekt med.

Värst av allt var naturligtvis sängen. Hon kunde inte lägga sig där utan att hans ande hemsökte henne, stressade henne, plågade henne, gjorde allt utom att hålla om och skeda henne med sina starka armar, sin varma kropp och sin hårda kuk.

Hennes självständighet som hon betraktat som ett stabilt bygge hade raserats fullständigt och hennes förtvivlan visste inga gränser. Hon ville skrika, men hon visste inte om hon skulle skrika åt honom att försvinna eller om hon skulle skrika åt honom att komma hit och knulla henne. Hårt, djupt och länge som bara han kunde.

tisdag 2 november 2010

Statsvetenskap på hög nivå

Inanna säger:
vad tycker hon om hobbes då?
Turdy säger:
Intressant.
Även om jag nog är mer inspirerad av honom i min åskådning 0)
=)
Inanna säger:
ok... hur vill du att samhället ska styras då?
Turdy säger:
Vill bara poängtera att jag inte har Hobbes som åskådning vad det gäller samhällsstyrning.
Men jag är i grunden libral.
Men har även drag av "ekonomism" i mig.
Inanna säger:
vänta tio minuter
Turdy säger:
ok
Inanna säger:
så du är liberal men tror ändå på att människan är självisk och att alla krigar mot alla?
det är ärligt av dig...
Turdy säger:
jag har inte hobbes syn på människan
Inanna säger:
vad har du hobbes syn på då?
Turdy säger:
staten.
Inanna säger:
om du inte har den på människan eller på hur samhället bör vara
ok
Turdy säger:
att människor accepterar att underordna sig lagarna om de får beskydd.
Inanna säger:
typ maffian...
Turdy säger:
haha. japp.
Inanna säger:
finns väl flera som förklarat maffiaproblemet just utifrån hobbes
att man underordnar sig alternativa lagar eftersom de står för det "riktiga" beskyddet
Turdy säger:
problemet med maffian är ju att de utgör både hotet och skyddet.
Jo det stämmer ju.
Inanna säger:
precis som staten gjorde förr i tiden...
jag tänker på feodaltiden
Turdy säger:
Om maffian kan agera så har ju inte suveränen kontroll.
Därmed faller dennes legitimitet.
Inanna säger:
precis
Turdy säger:
Men när det kommer till den moderna demokratiska staten och hur den bör fungera är jag i grunden liberal.
Själv då?
Dina åskådningar
Inanna säger:
jag är elitist... jag har fått nog av idioterna
av "verklighetens folk"
Turdy säger:
Vad ser du som elitist vara önskvärt då?
=)
Inanna säger:
hur menar du?
Turdy säger:
Vad vill en elitist?
Eller har du det mest som ett synsätt? =)
Inanna säger:
elitister vill väl massor av olika saker...
jag tänker att de stora problemen med demokratin är populism och kortsiktighet
jag kan väl säga att jag inte gått speciellt långt i mina tankar
mest pga att jag ser hur orealistiskt mitt alternativ är i 00-talets västvärld
men jag skulle vilja avskaffa principen om allmän och lika rösträtt
Turdy säger:
Ja. Det var bra som det var innan 1919
Inanna säger:
nej, absolut inte
Turdy säger:
Hehe.
Inanna säger:
jag menar inte att det ska bygga på ekonomiska meriter eller kön
utan på kunskap
Turdy säger:
hsp?
Inanna säger:
nej...
jag har ingen idé om hur man rent praktiskt ska lösa det...
men ämnesokunniga politiker som valts av okunniga väljare känns som ett rätt kasst alternativ
Turdy säger:
Jag tycker att vi i Sverige inte har haft så mycket problem på den fronten.
Även om 70-talet och Palme var lite småfarlig.
USA däremot. Big problem!
Inanna säger:
ok
tänker du på tea party och hela den kristna högern eller tänker du större än så?
Turdy säger:
Maktdelningssystemet
Inanna säger:
du vill ha parlamentarism?
Turdy säger:
I alla fall att de har en budgetlag som tvingar dem att finansiera sina utgifter.
Inanna säger:
:)
Turdy säger:
Så typisk nätdiskussion.
Inanna säger:
ja...
Turdy säger:
Man börjar snacka om sex men så glider man in på politik.
Inanna säger:
i min idealvärld så styrs samhället av ledarna för alla de stora magikerakademierna...
Turdy säger:
Haha. Något ifrån Harry Potter?
Inanna säger:
möjligen kan några stormästare från riddarordnarna och köpmannagillena vara med också...
ett "de äldstes råd"
fantasy öht...
jag tycker Väktarrådet i Iran har det coolaste namnet av alla
skulle Nationaldemokraterna gå till val på att byta namn på regeringen till Väktarrådet skulle jag rösta på dem...
Turdy säger:
Jo. Det låter lite cool.t
De har ju även nationalgardet
Är det inte så det heter?
Inanna säger:
möjligt
är dåligt insatt
Turdy säger:
Islamiska revolutionära gardet
Inanna säger:
vi borde ha fler garden i sverige
inte medborgargarden dock
men kungabarnen borde ha varsitt garde
Ärkebiskopen borde byta namn till överstepräst
och alla kvinnliga präster borde vara prästinnor
Turdy säger:
jag tycker ärkebiskop låter bättre
Inanna säger:
Ärke- låter risigt
Allting som är ärke- är ju dåligt
Turdy säger:
Statsminister borde istället heta...
Führer
såklart
Inanna säger:
Framför allt borde man återerövra det gamla fina antika ordet diktator från alla dåliga tyranner
Imperator är annars en bra titel
Turdy säger:
Kejsare =)
Inanna säger:
fast då är ju det mongoliska ordet Khan bäst
Turdy säger:
Kahn Reinfeldt
Inanna säger:
precis
eller Fredrik Khan
Turdy säger:
Haha.