Klockan är snart tolv. Jag ligger som vanligt i min säng. Persiennerna är fördragna så ingen granne kan se in. Inte för att någon skulle se någonting. Det är mörkt i mitt hem.
Jag ligger och gråter mig själv till sömns. Mörkret i mitt hem är i gott sällskap av mörkret i mitt hjärta. Det har gått ett år sedan det hände, ändå hittar jag inte orden. Det är som att jag blivit litterärt stum.
Tankarna och känslorna sitter kvar längst därinne. Utåt verkar jag nog ha tagit det bra. Jag är mitt gamla jag. Ibland blir jag ledsen och gråter. Men jag gråter för att det förväntas av mig. Gråter när jag har full kontroll. De äkta känslorna kommer aldrig ut.
Alfahona. Om du märker att det börjar bli blött så är det för att jag spottar ner på dig. Jag är elitistisk, ateistisk, liberal, egoistisk och feministisk men inte extremistisk när det gäller något av det. Hade ordet sexistisk inte redan kidnappats hade jag nog kallat mig själv för det också. Om du har något annat att komma med än "hej, ska vi camma?" så kan du ju adda mig på msn: youpromisedmepoems@hotmail.com
Det är härligt att du är tillbaka på banan. Dessutom verkar du inte ha förlorat din litterära förmåga.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaEh jo det har hon. Ett fjortisinlägg gör ingen blogg.
SvaraRaderaTack Björn, men jag måste nog ge need@therapist.net rätt...
SvaraRadera