onsdag 30 september 2009

093. Electrelane - The Valleys

Artistnamn är någonting fruktansvärt viktigt. Ett bra artistnamn signalerar inte bara genretillhörighet och kvalitet utan kan också skapa en enorm goodwill som gör att man ger artisten fler chanser än den kanske förtjänar. Ta exempelvis DJ Shadow. Hur kan man INTE vara fantastisk om man kallar sig för DJ Shadow? Sen finns det praktexempel på motsatsen också. Jag upptäckte Gui Borattos storhet flera år försent då jag associerade hans namn till usel spansk nonsenshouse. Samma sak med The Black Dog som jag inte riktigt kunde ta på allvar. Nåja, längre upp på listan kommer ni se att jag har ändrat uppfattning, men hur mycket fantastisk musik har man inte missat pga oinspirerade och oinspirerande artistnamn?

En morgon för många år sedan läste jag en krönika av Andres Lokko. Egentligen brydde jag mig inte så mycket om vad han skrev i krönikan, det som var intressantast var den lilla rutan intill där han rekommenderade saker. Där stod det:
Electrelane - The Valleys (låt)

Jag bara stirrade. Flämtade. Det var som att en orgasm sköljt över mig. Där vid frukostbordet satt jag och red ut efterskalven. Jag fick inte i mig någon mer frukost utan rusade upp till mitt rum, slängde mig på datorn, ut på närmsta nedladdningstjänst (Kazaa? DC++?) men förgäves. Den gick inte att hitta. Jag gick in på lunar och ändrade om i bäst-just-nu-listan jag knåpat ihop i mitt kryp-in.
1. Electrelane - The Valleys (låt)

Framför mig såg jag två ascoola amerikanska tjejer som gjorde porrig cheerleaderdoftande electrohouse. Det var vad jag associerade till. Electrelane var och är fortfarande det absolut snyggaste artist/gruppnamn jag någonsin hört och The Valleys låter även det skitsnyggt.

Men där och då hade jag alltså fortfarande inte hört låten. Jag skolkade några morgonlektioner vilket absolut inte var typiskt mig på den tiden. Men jag var tvungen att leta igenom hela internet efter electrelane_thevalleys.mp3. Någonstans måste den ju finnas. Men det gick inte. Jag lyckades dock ta reda på att två av medlemmarna hette Verity Susman och Emma Gaze och min hjärna spann vidare. Visst lät det som två trashiga strippor med elektroder kopplade direkt till fittan? Visst handlade The Valleys om fittor? Visst var det här Fuck The Pain Away gånger hundra? Bedrövad över alla frågor som inte hade några svar gick jag till skolan.

Efter skolan åkte jag in till stan. Där gick jag in i varenda skivaffär jag kände till men nej nej. Inte där heller.

Hemma vid datorn på kvällen frågade en lunarkompis om jag hade den på mp3. Såklart, svarade jag. Men jag har den på datorn hemma hos pappa och nu är jag hos mamma. Nu började det bli riktigt jobbigt. Jag fick ont i magen. Någonstans därute fanns världens bästa låt genom tiderna men den vägrade att säga hej till mig. Och jag kunde ju inte fråga runt efter den eftersom då skulle jag ju avslöja att jag inte hade den. Jag valde att hålla låg profil. Jag gick knappt in på msn på en vecka.

Så plötsligt en dag såg jag skivan i en affär. "The Power Out". Namnet var som en silkeslen tunga mellan mina blygdläppar. Jag köpte den och småsprang hem till mamma, trots att jag hade bråkat med henne dagen innan och verkligen inte hade för avsikt att bli sams. Men nu snackade vi Electrelane. The Valleys. Världens bästa låt.

Jag sprang in i lägenheten, trots att mamma hade städat sprang jag rakt in med skorna på. Jag tror aldrig jag gjort det vare sig förr eller senare. Men nu sprang jag in i mitt rum, slog på stereon, på med hörlurarna och tryckte fram låt nr 3. The Valleys. Världens bästa låt.

De där sekunderna innan musiken började var bland de mest intensiva i mitt liv. Det var som de där sekunderna när man ska förlora oskulden och kuken närmar sig och man tror att man vet hur det ska kännas, men man vet egentligen ingenting. Hur skulle den börja? Med ett stenhårt breakbeat? Med en helvetesdjup bas? Eller ett himlastormande syntriff?

Det blev en orgel. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig blivit så besviken på musik som den gången. Redan efter två sekunder började jag ana oråd. Efter tio sekunder började jag gråta. Och när stämsången kom igång efter ungefär 45 sekunder ville jag dö. Det här var SÅ dåligt. Och värst av allt var inte att jag hade byggt upp såna förväntningar. Värst av allt var att jag hade utlovat till andra musiknördar i omgivningen att det här var så bra. Och så var det inte det.

Jag skummade igenom resten av skivan. Värdelöst var mitt omdöme. Inte för att resten av skivan liknade The Valleys, men det var bara olika nyanser av uselhet. Hur skulle jag hantera det här?

Jag började göra upp en plan. Jag skulle hålla masken. Jag skulle hävda att det här var en fantastisk låt. Jag lyssnade på den några gånger till för att lära mig den. Basen. Stämsången. Shit, vad hade jag gett mig in på?

Jag lyckades också. Jag höll masken. The Valleys blev min uddalåt, den där som jag använde för att legitimera min musiksmak, bekräfta mig själv som bred i min musiksmak och inte alls så insnöad på elektronisk musik som jag var. Men inte fan gillade jag den.

Allt eftersom tiden gick så gled The Valleys ur mitt minne. Den försvann från min bäst-just-nu-lista och skivan hamnade längst ner i skivstället. Det kunde slutat där.

Men så en dag förra hösten, på en förfest i New York, så hördes plötsligt välbekanta toner. Jag hoppade upp ur soffan och utbrast "Oh, it's Electrelane! I love this song!". Det kom helt spontant, så spontant att jag själv blev överraskad av min reaktion. Men medan låten spelades märkte jag att någonting hade hänt. Där jag tidigare bara hört ren koncentrerad skit hörde jag nu någonting fruktansvärt vackert. Jag vet inte vad det berodde på, om det handlade om att den där musiknördiga skitnödigheten var ett passerat kapitel i mitt liv eller något annat, men The Valleys triggade den där kvällen igång glädjetårar.

Sedan dess har The Valleys haft en plats i mitt hjärta. En liten, mörk och väldigt unik plats. Jag lyssnar inte ofta på den, men påfallande ofta nynnar jag med i orgeln och jag kan nog erkänna att det är en av de tre-fyra låtar jag oftast sjunger i duschen. Och kombinationen av stämsång och ett förstavärldskrigspoem gör nog detta till den mest udda låten på min 00-talslista. Men den är där för att den är fruktansvärt bra. Det tog bara lite tid för mig att inse det.

6 kommentarer:

  1. fantastisk blogg!
    verkligen jättebra!

    SvaraRadera
  2. fantastisk kommentar!
    verkligen jättebra!

    (skoja bara, men allvarligt - tack, på riktigt... jag blir jätteglad när folk gillar det jag skriver, det är alldeles för få som kommenterar

    SvaraRadera
  3. Jag har nog aldrig blivit så glad av att läsa din blogg som när jag såg att du hyllade Electrelane. Har nog aldrig blivit så besviken som när du sedan avfärdade hela skivan, och jag har aldrig känt mig så lättad som när det ändå landade väl. The Power out är tillsammans med Patti Smith - Horses, Wu tang clang - Forever (cd 1) och nej, jag kommer inte på några fler favoritskivor... Finns fler, men för det mesta är det enskilda låtar jag gillar. The Power Out har i alla fall en mycket speciell plats i mitt hjärta. Så kan man nog sammanfatta det.

    SvaraRadera
  4. Jens: Jag kan helt ärligt säga att jag inte lyssnat på The Power Out som helhet sedan skivan kom. Förklara för mig varför jag borde rota fram den.

    SvaraRadera
  5. Mycket underhållande historia! Mycket bra text igen. Låten är ju uppenbart bra, du måste ha haft helt fel förväntningar och en mycket klar bild av vad du ville att det skulle vara om du tyckte det lät skitdåligt. Men det hade du ju också, uppenbarligen, och då är det inte så konstigt. Första halvan av låten är bäst. 4/5.

    SvaraRadera
  6. Jag var tvärsäker på att det var electroclash 2.0 som skulle strömma ut ur hörlurarna... :)

    SvaraRadera