001. Plaid - New Family

Jag var alltid ensam.

Trots två familjer och två hem var jag alltid ensam. På livskunskapen i högstadiet (detta flumskolans paradämne) definierade min lärare livets mening som "att tillhöra, att förstå omvärlden och att utveckla sig själv". De två sista delarna har aldrig varit några problem för mig. Jag har alltid haft lätt för att analysera min omgivning, omvärdera mina slutsatser, lägga till nya pusselbitar och så vidare. På samma sätt har jag aldrig nöjt mig med att vara som jag är, utan hela tiden försökt addera nya sidor och nya djup till mitt jag.

Men tillhörandet - det har aldrig funnits där. Jag har bränt broar, svikit vänner, tryckt ner och mobbat, varit notoriskt otrogen, ljugit, hatat och hatats. Min mamma har aldrig visat kärlek till mig. Hennes skal av cynismer, förakt och en närmast autistisk känslolöshet har aldrig någonsin rämnat. Min pappa lovade mig allt, men svek mig å det grövsta. Gång på gång.

Långt innan jag började gå i terapi insåg jag hur detta påverkade mig. Att min besatthet av experimentell musik och sex i viss mån var ett sökande efter trygghet och bekräftelse.

Plaid var en utbrytarduo ur Black Dog Productions, en trio som i sin tur levererat några av det tidiga 1990-talets mest banbrytande technoögonblick. När jag via Aphex Twin och Boards of Canada började snöa in på den genre som vi lyssnare (men inga utövare) kallar IDM var Plaid en självklar grupp att kolla in. Deras samarbeten med och remixer på Björk hade jag ju redan hemma även om jag inte lyssnat speciellt noggrant på dem. Deras Double Figure-skiva från 2001 är i ärlighetens namn inte lika briljant som debuten Not For Trees. Det är en spretig och svårlyssnad skiva men där finns världens bästa låt någonsin. Ja, jag säger det. Världens bästa låt någonsin. Alberto Balsalm och Hyperballad i all ära, men så är det.

Att säga att New Family handlar om det ena eller det andra är naturligtvis fel om man är objektiv och töntig. Men eftersom verkligheten är subjektiv ska jag förklara vad New Family handlar om.

New Family handlar om mitt liv. New Family handlar om förtvivlan och ångest, otrygghet och självskadebeteende - allt dolt under en fernissa av perfektion. Här finns oändlig skönhet, men det är en skönhet som när som helst riskerar att förstöras. Den lever på utsatt tid och en förändring är helt nödvändig. Kaos hotar. Och så - när en dryg minut återstår - kommer förändringen. I likhet med andra IDM-mästerverk som Autechres "Eggshell" och Boards of Canadas "Happy Cycling" så ändras en liten detalj - en liten melodislinga som gör hela skillnaden och den förlösande euforin är ett faktum. Allting faller på plats och världen blir bara underbar.

Den där lilla detaljen som gör hela skillnaden växer så det knaker inne i min livmoder.

002. Ja Rule, Fat Joe & Jadakiss - New York

Två systrar sitter i en taxi i New York. Chauffören är en stor svart man som väger åtminstone dubbelt så mycket som de två systrarna gör tillsammans. Ur bilens högtalare hörs Ja Rules mörka stämma förkunna att han har hundra pistoler och hundra magasin. Det är Ja Rules bästa vers i karriären, lagd över ett beat så mörkt, farligt och ändå episkt att man inte kan kalla låten för något annat än New York.

Jag älskar New York. Jag är född i New York och har genom åren tillbringat närmare 4 år av mitt liv där. Några veckor här, några månader där och så vidare. Jag har släkt både på mammas och på pappas sida där. Jag kan inte säga att New York är hemma för mig, men just därför älskar jag staden mer än någon annan plats i världen.

Ja Rule öppnar med att kalla 50 Cent och hans vänner för fittor på alla tänkbara sätt. Kontexten är följande – från närmast ingenstans har 50 Cent på något år tagit över som New Yorks störste, bäst säljande och mest nedladdade rappare, detta genom att i högt tempo dissa precis allt och alla. Ja Rule är en av de hårdast drabbade och även om han slutligen skulle falla i kriget mot 50 Cent så är detta en lysande comeback. Den hamnar dock snabbt i skymundan när en av New Yorks absolut bästa rappare gör entre. Fat Joe.

Fat Joe har redan två platser på min lista - Gangsta och Lean Back. Han är en rappare med en oerhörd pondus och status – en kille som inte behöver vara lika aggressiv som Ja Rule. Budskapet kommer fram ändå. Han skulle komma att få utstå kritik i det rashysteriska USA efter att han som latino använt ordet nigga i den här låten men taxichauffören var mer liberal när jag och min syster sjöng med i refrängen. ”I got a hundred guns and a hundred clips, nigga I’m from New York (New York).” Vi tystnar dock och försöker istället höra vem det är som sjunger refrängen och vem som följaktligen kommer att lägga den tredje versen. D-Block nämns – det måste vara Jadakiss!

Jadakiss får min röst som världens bäste rappare. Han har en självklarhet som ingen annan och när han är som bäst är ingen annan i närheten. Som på tjugosjätteplacerade Fuck You. Här inleder han versen med onelinern ”Life’s a bitch” och följer upp den med raden ”depending on how you treat her, you might get rich”. Det är misogyni och ghettoromantik i dess absolut vackraste form. Han har ett flyt och ett tonfall som gör att allt han rappar blir guld. Och när jag och min syster skrålar loss i den avslutande refrängen kan inte taxichauffören göra annat än att le och sjunga med oss. Den veckan hördes New York överallt i New York. I klädaffärer, på restauranger, i tunnelbanan, från läckande hörlurar. Och den veckan var alla, lite lite gladare och lite lite tuffare.

003. The Juan MacLean - You Can't Have It Both Ways (Live)

Jag föll handlöst för DFA. Det sa bara pang. Ingen musikalisk kärlek i mitt liv har varit lika intensiv. Men där jag förmodligen kommer ha en sund och livslång kärlek till Aphex Twin och annan brittisk 90-talselectronica var DFA en låga som brann hett och intensivt. Jag misstänker att ingen under perioden 2002-2005 yttrade frasen "Vet du inte vilka DFA är?" lika ofta och lika nedlåtande som jag gjorde.

Min kärlek till DFA har synts tydligt på den här listan. På plats 7 återfanns Tiga-remixen på Tribulations med LCD Soundsystem, en grupp som förmodligen även borde fått med Someone Great och Beat Connection på listan. På fyrtionde och nittioförsta plats återfanns två DFA-remixar och fler borde nog fått plats. Som remixen på Rise av Delia Gonzalez och Gavin Russom. Men eftersom den DFA-utgivna Carl Craig-remixen på deras Relevee kom på tjugoandra plats så kändes det lite töntigt att ha med den. Sånt avtryck har ju inte Delia & Gavin gjort liksom. Och naturligtvis är det tjänstefel av mig att jag inte hade med DFA-remixen på Dance To The Underground med Radio 4.

Och sen var det ju den där punkfunkdiscogrejen. The Rapture gjorde för ett ögonblick rock och punk lyssningsbart. Jag satte det desperata mästerverket I Need Your Love på tjugotredje plats, men naturligtvis borde även superhitten House Of Jealous Lovers varit med. DFA-plagiaten borde också varit fler. Sextiondeplacerade Me And Giuliani Down By The School Yard (A True Story) borde haft sällskap av "It's For You" med Out Hud. Shit Robot och The Black Dice är även de obegripligt nog lämnade utanför.

Men högst upp av dem alla är ändå The Juan Maclean. Förvisso kom aldrig By The Time I Get To Venus, Happy House eller Tito's Way med. Inte ens Give Me Every Little Thing med de fantastiska syntarna eller mysiga vocodermästerverket My Time Is Running Out finns med, vilket jag ångrar bittert. Någon diskussion om You Can't Have It Both Ways plats här uppe i toppen har det dock aldrig varit. Är det någon låt jag redan för sju-åtta år sedan visste skulle vara med på topp fem så var det den.

The Juan Macleans sound är förvisso hälften DFA-funkig hi-hat-house, men det är den andra halvan som gör det så makalöst. Vi pratar funkig electro eller elektronisk funk av högsta klass. Vi pratar lager-på-lager-estetik - The DFA's trademarkrytmer, Juan Macleans stämningsfyllda acidknorrar, de bästa publikvrålen sen The KLF och slutligen Nancy Whangs distat flummiga röst. Det här är kanske den bästa danslåt jag vet. I snart nio år har jag försökt sätta mig ner och lyssna på vad Nancy Whang sjunger. Jag har i berusat tillstånd på en fest frågat henne om texten men jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte har en aning om huruvidare den är djupare än själva äta-kakan-ha-kvar-kakan-grejen. För så fort syntbasen börjar knorra till och de släpiga hi-haterna gör entré så är jag helt borta. Bättre betyg har ingen housesångerska någonsin fått av mig.

004. Immortal Technique mfl - Peruvian Cocaine

Det finns två bilder av hiphopen. Den ena är att det bara handlar om sexistiskt, våldsglorifierande machoskryt. Den andra är motbilden - hiphopens roll som "the black man's CNN" och narrativ gatupoesi. Till skillnad från väldigt många andra verklighetsbeskrivningar ligger sanningen här i stort sett aldrig mitt emellan utan i verkligheten är hiphopen nästan alltid en av de här två sakerna.

Immortal Technique tillhör de senare. När jag började intressera mig för hiphop tillhörde han den där klicken rappare (Non Phixion, Dead Prez, Jedi Mind Tricks, Saigon mfl) som passade som handen i handsken för en flicka med söderintellektuell bakgrund och politisk medvetenhet på agendan. Hans bästa låt (och en av de 3-4 bästa hiphoplåtarna någonsin IMO) är en lysande skildring av kokainets väg från Immortal Techniques födelseland Peru till hans uppväxtland USA. Alla från kokabonden till FBI-agenten kommer till tals över ett fantastiskt beat byggt på en panflöjtssampling från filmen Scarface (naturligtvis). När man behöver försvara hiphopen (som av någon absurd anledning alltid måste försvaras till skillnad från all annan musik) så är Peruvian Cocaine ett av de absolut bästa argumenten.

005. Lifelike & Kris Menace - Discopolis

Elektronisk musik i allmänhet och housemusik i synnerhet har klarat sig förvånansvärt bra ifrån kritik om sexism, detta trots att väldigt mycket elektronisk dansmusik marknadsförs med halv- eller helnakna gogodansande tjejer och att många texter mest består av korta sexuella uppmaningar. Kanske beror det på att folk lever kvar i myten om att elektronisk musik skapas av nördar som inte får ligga till skillnad från hiphop som skapas av galningar som inte borde få ligga?

Nåja, denna utvikning är avsedd för att presentera en av mina favoritvideor, till en av mina absoluta favoritlåtar någonsin - "Discopolis" av Kris Menace och Lifelike. Videon går (som du kan se nedan) ut på att modellen Lily Tenue går omkring i slowmotion iklädd en tämligen minimalistisk outfit. Och SOM hon gör det. Man kan tala om objektifiering i all evighet - för mig är hon en gudinna. Jag vill vara henne. Subjektifiering helt enkelt. Jag vill gå precis sådär, lika långsamt, lika rumpflashande, till lika bra musik.

Musiken bygger till viss del på en sampling från Kanos gamla italohit "Another Life", men här sätts den enkla tretonsmelodin i ett sammanhang som är helt makalöst. Melodislingan som i versionen nedan kickar igång efter ca 50 sekunder är å ena sidan episk och euforisk på gränsen till sprickfärdig av endorfiner - men samtidigt hjärtskärande och nästan ångestframkallande. Den uttrycker och omfattar begreppet kärlek klarare än någon annan låt. Utan ett enda ord.

006. Firefox AK vs Laid - Once I Was Like You

I hård kamp med "Silent Shout" (The Knife), "Stora Havet" (Jakob Hellman) och "Snorkelmannen" (Jesper Dahlbäck & Cari Lekebusch) vågar jag utnämna denna låt till min absoluta favoritlåt när det kommer till svenska låtar. Till en början var det mest den stegrande musiken och Andrea Kellermans vackra röst som fick mig på fall, men i efterdyningarna av min pappas död började texten tränga in i mig.

I envy your gaze
And the light air surrounding you
Once I was like you

But people say that I'm different now
They say that I might be from the moon

Strange that it seems
Little did I know that it was true
Strange that it seems
Little did I know that you knew too

Guide me to cloud nine
I can feel it fading
My dreams are gone
I contemplate and interrogate
Until there's nothing left

Jag vet inte vad jag ska säga om den här låten mer än att den för förkroppsligar halvåret efter pappas död för mig. Än idag börjar jag gråta så fort jag hör den. Vilket inte hindrar mig från att spela den i stort sett dagligen.

007. LCD Soundsystem - Tribulations (Tiga's Out Of The Trance Closet Mix)

Någon gång under hösten 2002 hjärntvättades jag till den grad att jag nästan helt slutade lyssna på hiphop och annan elektronisk musik. Det var enbart newyorkisk punkfunkdiscohouse som gällde. Jag tiggde till mig mp3-or från en hipsterkusin, jag importerade skivor, jag gjorde precis allt för att få tag i musik som gjorts av någon som en gång handlat toalettpapper i samma affär som James Murphy. Att min födelsestad New York var världens bästa stad hade jag alltid haft på känn, men det var här som allting föll på plats. DFA Records var allt jag hade drömt om. Senast jag dj-ade körde jag ett tvåtimmarsset med enbart DFA-material och jag kan inte föreställa mig något som gör mig gladare.

I centrum för hela DFA Records och all punkfunkdiscohouse stod naturligtvis James Murphys eget skötebarn - LCD Soundsystem. Debuten - Losing My Edge - har ältats i evigheter, men det går inte att komma ifrån att det är en av de mest intelligenta texter som någonsin skrivits. Och de avslutande raderna där Murphy i närmast panik namedroppar sin hipster-kanon blev för mig en perfekt ingång till musikhistorien.

LCD Soundsystem har öst ur sig fantastiska låtar. Beat Connection, bägge versionerna av Yeah, Daft Punk Is Playing At My House, All My Friends och kanske framför allt Someone Great är alla sådana som varit med i diskussionen inför den här listan. Tribulations var det dock aldrig någon tvekan om.

Jag älskade omedelbart originalet, vilket kom i min ägo några dagar innan en månadslång Thailandsvistelse. Jag spelade den mer än någon av er kan föreställa sig, men den fortsatta att hålla - månad efter månad.

Så kom remixen.

Tiga är inte bara 00-talets snyggaste man utan kanske även den bäste remixaren om man nu kan kalla honom det. För när han remixar handlar det inte så mycket om att förändra musiken som att han sjunger in den med sin egen omistliga röst. Och när han tog sig an Tribulations, döpte sin remix till "Tiga's Out Of The Trance Closet Mix" och tog i från tårna var det bara att kasta in handduken och inse att 00-talets sämsta musikordvits stämmer. Tiga är guld.

008. Khonnor - Megan's Present

Jag upptäckte Khonnor på precis samma sätt som alla andra - genom tv-programmet This Is Our Music. Bilden av en 17-årig enstöring mitt ute i ingenstans som gjorde världens bästa IDM (ja, jag kommer alltid att kalla det för IDM) var oerhört stark. För mig blev han frälsaren, den där som gav mig rätt. Han som visade att min musik var den bästa. Hans konsert på Debaser Medis (med Radio Dept. som förband) var den första konsert i genren jag bevittnade och jag blev förälskad i honom.

Så här i efterhand uppfyllde Khonnor inte alla profetior jag och andra uttalade vid hans genombrott. Han blev inte den nye Aphex Twin eller den nye Christian Fennesz eller den nye något annat heller. Han blev en skiva som bleknade i efterhand och en del nya skivor som inte stack ut så värst mycket.

Men framför allt blev han IDM-genrens kanske bästa one-hit-wonder under 00-talet. "Megan's Present" var inte bara det där löftet som aldrig infriades - det var en fullständigt perfekt låt på alla tänkbara sätt. Bruset, antydningarna till musik och sedan - efter lite mer än en halvminut - de där stora tonerna. Musiken är inte sådär tillkrånglat svårtillgänglig som den ibland kan vara utan tvärtom fruktansvärt lättillgänglig. Och Khonnor själv sjunger som en gud.

Men det bästa kommer drygt halvvägs in i låten. En metamorfos av yppersta världsklass. När Khonnor sedan förkunnar att han är i livets tidigare stadier vill jag bara krama om honom, stänga in honom hemma hos mig och aldrig släppa ut honom. Och byta namn till Megan...

(Tyvärr finns inte låten på youtube och jag har letat som en galning på mina datorer men jag har den ingenstans, förutom då på en cd som ligger någonstans i en flyttkartong i källarförrådet. Så ni får klara er med den felstavad spotify-version.)
Khonnor – Megan's Present
Khonnor - Megan's Present

009. Plastikman - I Don't Know

Mörkt så det förslår. Mästarens bästa låt någonsin. När psykljuden kommer in efter ungefär sex minuter är det så förtvivlat vackert.

010. Golden Boy With Miss Kittin - Rippin Kittin

Emostep? Emoclash? Eller vad ska vi kalla den här pärlan.

011. Boards Of Canada - The Beach At Redpoint

Han: Vad är det mest anala du någonsin gjort?
Hon: Jag har åkt till stranden vid Redpoint och lyssnat på The Beach At Redpoint.
Han: Alltså, det var inte så jag menade.

012. The Knife - Silent Shout

Såvida man inte räknar dit den här moderna svenska klassikern.

013. Åme - Rej

Minimalgenren blir nog aldrig bättre än så här.

014. Jega - Geometry

En av IDM-världens sämst bevarade hemligheter. Förtvivlat vackert.

015. The Black Dog - D.O.G. Style (The Black Dog Late Night Vocal Porn Session)

När två tredjedelar av Black Dog övergav gruppen för att bilda Plaid borde allt tagit slut. Men 2005 dök den här pärlan upp som verkligen är en perfekt låt för vokala porrsessioner, sent på natten. Även om den nog mer är efterspel än doggystyle.

016. Fabolous feat. Ne-Yo - Make Me Better

Det är Ne-Yos refräng som är grejen. När han sjunger "I'm a movement by myself, but I'm a force when we´re together" över de bitterljuva stråkarna vill man bara krama om honom.

017. Richard Davis - Bring Me Closer

En låt att dansa ensam med tårar i ögonen till. Vemod har aldrig varit så dansant.

018. Freeform Five - Electromagnetic (Lindstrom Remix)

Med tanke på hur dålig originalet var är det fascinerande hur världens bäste norrman lyckas ladda sin remix med sån erotik. En låt att fulknulla till.

019. Aril Brikha - Room 337

Rummet ovanför 237. Som i The Shining. Get it?

020. Anja Schneider - Belize

00-talets "Knights Of The Jaguar". Samma centralamerikanska indianmystik.