tisdag 14 juni 2011

001. Plaid - New Family

Jag var alltid ensam.

Trots två familjer och två hem var jag alltid ensam. På livskunskapen i högstadiet (detta flumskolans paradämne) definierade min lärare livets mening som "att tillhöra, att förstå omvärlden och att utveckla sig själv". De två sista delarna har aldrig varit några problem för mig. Jag har alltid haft lätt för att analysera min omgivning, omvärdera mina slutsatser, lägga till nya pusselbitar och så vidare. På samma sätt har jag aldrig nöjt mig med att vara som jag är, utan hela tiden försökt addera nya sidor och nya djup till mitt jag.

Men tillhörandet - det har aldrig funnits där. Jag har bränt broar, svikit vänner, tryckt ner och mobbat, varit notoriskt otrogen, ljugit, hatat och hatats. Min mamma har aldrig visat kärlek till mig. Hennes skal av cynismer, förakt och en närmast autistisk känslolöshet har aldrig någonsin rämnat. Min pappa lovade mig allt, men svek mig å det grövsta. Gång på gång.

Långt innan jag började gå i terapi insåg jag hur detta påverkade mig. Att min besatthet av experimentell musik och sex i viss mån var ett sökande efter trygghet och bekräftelse.

Plaid var en utbrytarduo ur Black Dog Productions, en trio som i sin tur levererat några av det tidiga 1990-talets mest banbrytande technoögonblick. När jag via Aphex Twin och Boards of Canada började snöa in på den genre som vi lyssnare (men inga utövare) kallar IDM var Plaid en självklar grupp att kolla in. Deras samarbeten med och remixer på Björk hade jag ju redan hemma även om jag inte lyssnat speciellt noggrant på dem. Deras Double Figure-skiva från 2001 är i ärlighetens namn inte lika briljant som debuten Not For Trees. Det är en spretig och svårlyssnad skiva men där finns världens bästa låt någonsin. Ja, jag säger det. Världens bästa låt någonsin. Alberto Balsalm och Hyperballad i all ära, men så är det.

Att säga att New Family handlar om det ena eller det andra är naturligtvis fel om man är objektiv och töntig. Men eftersom verkligheten är subjektiv ska jag förklara vad New Family handlar om.

New Family handlar om mitt liv. New Family handlar om förtvivlan och ångest, otrygghet och självskadebeteende - allt dolt under en fernissa av perfektion. Här finns oändlig skönhet, men det är en skönhet som när som helst riskerar att förstöras. Den lever på utsatt tid och en förändring är helt nödvändig. Kaos hotar. Och så - när en dryg minut återstår - kommer förändringen. I likhet med andra IDM-mästerverk som Autechres "Eggshell" och Boards of Canadas "Happy Cycling" så ändras en liten detalj - en liten melodislinga som gör hela skillnaden och den förlösande euforin är ett faktum. Allting faller på plats och världen blir bara underbar.

Den där lilla detaljen som gör hela skillnaden växer så det knaker inne i min livmoder.

8 kommentarer:

  1. Äntligen! Både i den betydelsen att jag menar det och i den att jag bara har en hum om vad det är som premieras. Men grym låt och tillika lista. Jag kommer alldeles säkert gå igenom den flera gånger.

    För övrigt: Warp måste ju vara en av tidernas bästa skivbolag.

    SvaraRadera
  2. Välkommen tillbaka.

    SvaraRadera
  3. Yes! Nummer ett! Har varken läst texten eller lyssnat på låten än, men jag ämnar kommentera här fler gånger så det är ingen fara. Och självklart kommer jag kommentera alla andra låtar också. :))

    SvaraRadera
  4. (Jag har alltså slutat använda RSS-läsare och trott att din blogg dött, därav upptäckte jag detta först nu.)

    SvaraRadera
  5. "Jag har bränt broar, svikit vänner, tryckt ner och mobbat, varit notoriskt otrogen, ljugit, hatat och hatats."
    Det låter kraftigt osympatiskt, men samtidigt undrar man hur mycket i redogörelsen av din självbild som är skuldkänslor.
    Hur stor del har det här utgjort av dig, egentligen? Finns det inte minst lika mycket sympatiskt där?
    /countmyon

    SvaraRadera
  6. "Den där lilla detaljen som gör hela skillnaden växer så det knaker inne i min livmoder." WOW!

    SvaraRadera
  7. Allan Gordfredsson23 december 2012 08:00

    Jag fick en galen tanke häromdagen när jag läste igenom din blogg, för första gången sedan verksamheten upphörde. Det var verkligen en helt sjuk jävla tanke, som dock bet sig fast och vägrade lämna min hjärna. Den stannande och grodde. Nu känns den inte alls lika vansinnig som när jag först fick den. Den känns däremot som en spåga i hjärnan, som måste ut.

    Alltså, here goes:


    Inanna = Hannah Widerstedt?


    Jag har ingen aning om du överhuvudtaget läser detta, men en kommentar på spekulationen hade uppskattats.

    SvaraRadera
  8. dwanewerx@hotmail.com19 december 2013 03:20

    Död blogg? Var nice terapi

    SvaraRadera