Att få låttips av brorsan hör inte till vanligheterna. Men när det är så här bra är det bara att tacka och ta emot.
Donalds Dilemma (1947)
3 år sedan
onsdag 30 september 2009
Lost & Found
Jag lunchade med en kompis från gymnasiet idag. På ytan var det nog som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi föll in i samma wiggress-jargong och wiggress-huvudskakningar och wiggress-kroppsspråk som vi började med redan första vecka i ettan, men bortom alla GIRLFRIEND?!?!, WHO YOU CALLING A BITCH, BITCH?!?! och OH NO YOU DIDN'T!!! fanns det ingen substans. Vi hade jätteroligt men det märktes att det fanns ett avstånd mellan oss.
Det är konstigt det där, med vissa är det som att man aldrig varit ifrån varandra, andra glider man ifrån direkt. För någon vecka sen recyclade jag en gammal kk och det var verkligen bara att börja där vi slutade senast. Det var som att han hade dragit ut kuken och cockteasat mig i två år när han stoppade tillbaka den där den passar bäst.
Kanske är det så att sex är jävligt mycket enklare än vänskap? Eller så är det jag som är så jävla mycket bättre på att knulla än på att vara en vän?
Det är konstigt det där, med vissa är det som att man aldrig varit ifrån varandra, andra glider man ifrån direkt. För någon vecka sen recyclade jag en gammal kk och det var verkligen bara att börja där vi slutade senast. Det var som att han hade dragit ut kuken och cockteasat mig i två år när han stoppade tillbaka den där den passar bäst.
Kanske är det så att sex är jävligt mycket enklare än vänskap? Eller så är det jag som är så jävla mycket bättre på att knulla än på att vara en vän?
Kommentar
Jens sa...
Inanna: Jag bloggade en gång i tiden men jag la ned när jag 1. Upptäckte att jag hellre skrev om saker som jag funderat över/som hänt mig än tog det med mina vänner. Jag blev kort och gott trött på mig själv. Och 2. Jag såg att min mamma hade hittat min blogg och kallsvetten kom krypandes då jag insåg att hon med stor sannolikhet läst min detaljerade redogörelse för hur jag förlorade oskulden 13 år gammal. 3. 1+2. Funderar emellanåt på att börja igen, men då ska temat vara något intressantare än mig själv och jag vill inte heller tvinga fram nåt, så det kan dröja.
Nu ska jag knorra in öronpropparna och sova.
På återseende
den 29 september 2009 23:41
Vissa kommentarer sätter igång tankarna. Jag tycker det är fruktansvärt skönt att skriva av mig. Problemen som du belyser är de sammma för mig. Jag har dåligt med vänner och de vänner jag har kvar är inte alls så nära som de en gång varit. Jag tror bloggandet varit en del av detta. Eller så är det lite hönan & ägget där. Men jag tycker om att skriva av mig eftersom jag upplever att min omgivning inte duger. Mina tankar och reflektioner är värda en större publik. Och beträffande punkt två så funkar det att skriva anonymt. Visst är det trist att inte våga träffa fantastiska människor man lärt känna via bloggen, men skulle jag börja göra det skulle jag inte våga skriva avslöjande.
093. Electrelane - The Valleys
Artistnamn är någonting fruktansvärt viktigt. Ett bra artistnamn signalerar inte bara genretillhörighet och kvalitet utan kan också skapa en enorm goodwill som gör att man ger artisten fler chanser än den kanske förtjänar. Ta exempelvis DJ Shadow. Hur kan man INTE vara fantastisk om man kallar sig för DJ Shadow? Sen finns det praktexempel på motsatsen också. Jag upptäckte Gui Borattos storhet flera år försent då jag associerade hans namn till usel spansk nonsenshouse. Samma sak med The Black Dog som jag inte riktigt kunde ta på allvar. Nåja, längre upp på listan kommer ni se att jag har ändrat uppfattning, men hur mycket fantastisk musik har man inte missat pga oinspirerade och oinspirerande artistnamn?
En morgon för många år sedan läste jag en krönika av Andres Lokko. Egentligen brydde jag mig inte så mycket om vad han skrev i krönikan, det som var intressantast var den lilla rutan intill där han rekommenderade saker. Där stod det:
Jag bara stirrade. Flämtade. Det var som att en orgasm sköljt över mig. Där vid frukostbordet satt jag och red ut efterskalven. Jag fick inte i mig någon mer frukost utan rusade upp till mitt rum, slängde mig på datorn, ut på närmsta nedladdningstjänst (Kazaa? DC++?) men förgäves. Den gick inte att hitta. Jag gick in på lunar och ändrade om i bäst-just-nu-listan jag knåpat ihop i mitt kryp-in.
Framför mig såg jag två ascoola amerikanska tjejer som gjorde porrig cheerleaderdoftande electrohouse. Det var vad jag associerade till. Electrelane var och är fortfarande det absolut snyggaste artist/gruppnamn jag någonsin hört och The Valleys låter även det skitsnyggt.
Men där och då hade jag alltså fortfarande inte hört låten. Jag skolkade några morgonlektioner vilket absolut inte var typiskt mig på den tiden. Men jag var tvungen att leta igenom hela internet efter electrelane_thevalleys.mp3. Någonstans måste den ju finnas. Men det gick inte. Jag lyckades dock ta reda på att två av medlemmarna hette Verity Susman och Emma Gaze och min hjärna spann vidare. Visst lät det som två trashiga strippor med elektroder kopplade direkt till fittan? Visst handlade The Valleys om fittor? Visst var det här Fuck The Pain Away gånger hundra? Bedrövad över alla frågor som inte hade några svar gick jag till skolan.
Efter skolan åkte jag in till stan. Där gick jag in i varenda skivaffär jag kände till men nej nej. Inte där heller.
Hemma vid datorn på kvällen frågade en lunarkompis om jag hade den på mp3. Såklart, svarade jag. Men jag har den på datorn hemma hos pappa och nu är jag hos mamma. Nu började det bli riktigt jobbigt. Jag fick ont i magen. Någonstans därute fanns världens bästa låt genom tiderna men den vägrade att säga hej till mig. Och jag kunde ju inte fråga runt efter den eftersom då skulle jag ju avslöja att jag inte hade den. Jag valde att hålla låg profil. Jag gick knappt in på msn på en vecka.
Så plötsligt en dag såg jag skivan i en affär. "The Power Out". Namnet var som en silkeslen tunga mellan mina blygdläppar. Jag köpte den och småsprang hem till mamma, trots att jag hade bråkat med henne dagen innan och verkligen inte hade för avsikt att bli sams. Men nu snackade vi Electrelane. The Valleys. Världens bästa låt.
Jag sprang in i lägenheten, trots att mamma hade städat sprang jag rakt in med skorna på. Jag tror aldrig jag gjort det vare sig förr eller senare. Men nu sprang jag in i mitt rum, slog på stereon, på med hörlurarna och tryckte fram låt nr 3. The Valleys. Världens bästa låt.
De där sekunderna innan musiken började var bland de mest intensiva i mitt liv. Det var som de där sekunderna när man ska förlora oskulden och kuken närmar sig och man tror att man vet hur det ska kännas, men man vet egentligen ingenting. Hur skulle den börja? Med ett stenhårt breakbeat? Med en helvetesdjup bas? Eller ett himlastormande syntriff?
Det blev en orgel. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig blivit så besviken på musik som den gången. Redan efter två sekunder började jag ana oråd. Efter tio sekunder började jag gråta. Och när stämsången kom igång efter ungefär 45 sekunder ville jag dö. Det här var SÅ dåligt. Och värst av allt var inte att jag hade byggt upp såna förväntningar. Värst av allt var att jag hade utlovat till andra musiknördar i omgivningen att det här var så bra. Och så var det inte det.
Jag skummade igenom resten av skivan. Värdelöst var mitt omdöme. Inte för att resten av skivan liknade The Valleys, men det var bara olika nyanser av uselhet. Hur skulle jag hantera det här?
Jag började göra upp en plan. Jag skulle hålla masken. Jag skulle hävda att det här var en fantastisk låt. Jag lyssnade på den några gånger till för att lära mig den. Basen. Stämsången. Shit, vad hade jag gett mig in på?
Jag lyckades också. Jag höll masken. The Valleys blev min uddalåt, den där som jag använde för att legitimera min musiksmak, bekräfta mig själv som bred i min musiksmak och inte alls så insnöad på elektronisk musik som jag var. Men inte fan gillade jag den.
Allt eftersom tiden gick så gled The Valleys ur mitt minne. Den försvann från min bäst-just-nu-lista och skivan hamnade längst ner i skivstället. Det kunde slutat där.
Men så en dag förra hösten, på en förfest i New York, så hördes plötsligt välbekanta toner. Jag hoppade upp ur soffan och utbrast "Oh, it's Electrelane! I love this song!". Det kom helt spontant, så spontant att jag själv blev överraskad av min reaktion. Men medan låten spelades märkte jag att någonting hade hänt. Där jag tidigare bara hört ren koncentrerad skit hörde jag nu någonting fruktansvärt vackert. Jag vet inte vad det berodde på, om det handlade om att den där musiknördiga skitnödigheten var ett passerat kapitel i mitt liv eller något annat, men The Valleys triggade den där kvällen igång glädjetårar.
Sedan dess har The Valleys haft en plats i mitt hjärta. En liten, mörk och väldigt unik plats. Jag lyssnar inte ofta på den, men påfallande ofta nynnar jag med i orgeln och jag kan nog erkänna att det är en av de tre-fyra låtar jag oftast sjunger i duschen. Och kombinationen av stämsång och ett förstavärldskrigspoem gör nog detta till den mest udda låten på min 00-talslista. Men den är där för att den är fruktansvärt bra. Det tog bara lite tid för mig att inse det.
En morgon för många år sedan läste jag en krönika av Andres Lokko. Egentligen brydde jag mig inte så mycket om vad han skrev i krönikan, det som var intressantast var den lilla rutan intill där han rekommenderade saker. Där stod det:
Electrelane - The Valleys (låt)
Jag bara stirrade. Flämtade. Det var som att en orgasm sköljt över mig. Där vid frukostbordet satt jag och red ut efterskalven. Jag fick inte i mig någon mer frukost utan rusade upp till mitt rum, slängde mig på datorn, ut på närmsta nedladdningstjänst (Kazaa? DC++?) men förgäves. Den gick inte att hitta. Jag gick in på lunar och ändrade om i bäst-just-nu-listan jag knåpat ihop i mitt kryp-in.
1. Electrelane - The Valleys (låt)
Framför mig såg jag två ascoola amerikanska tjejer som gjorde porrig cheerleaderdoftande electrohouse. Det var vad jag associerade till. Electrelane var och är fortfarande det absolut snyggaste artist/gruppnamn jag någonsin hört och The Valleys låter även det skitsnyggt.
Men där och då hade jag alltså fortfarande inte hört låten. Jag skolkade några morgonlektioner vilket absolut inte var typiskt mig på den tiden. Men jag var tvungen att leta igenom hela internet efter electrelane_thevalleys.mp3. Någonstans måste den ju finnas. Men det gick inte. Jag lyckades dock ta reda på att två av medlemmarna hette Verity Susman och Emma Gaze och min hjärna spann vidare. Visst lät det som två trashiga strippor med elektroder kopplade direkt till fittan? Visst handlade The Valleys om fittor? Visst var det här Fuck The Pain Away gånger hundra? Bedrövad över alla frågor som inte hade några svar gick jag till skolan.
Efter skolan åkte jag in till stan. Där gick jag in i varenda skivaffär jag kände till men nej nej. Inte där heller.
Hemma vid datorn på kvällen frågade en lunarkompis om jag hade den på mp3. Såklart, svarade jag. Men jag har den på datorn hemma hos pappa och nu är jag hos mamma. Nu började det bli riktigt jobbigt. Jag fick ont i magen. Någonstans därute fanns världens bästa låt genom tiderna men den vägrade att säga hej till mig. Och jag kunde ju inte fråga runt efter den eftersom då skulle jag ju avslöja att jag inte hade den. Jag valde att hålla låg profil. Jag gick knappt in på msn på en vecka.
Så plötsligt en dag såg jag skivan i en affär. "The Power Out". Namnet var som en silkeslen tunga mellan mina blygdläppar. Jag köpte den och småsprang hem till mamma, trots att jag hade bråkat med henne dagen innan och verkligen inte hade för avsikt att bli sams. Men nu snackade vi Electrelane. The Valleys. Världens bästa låt.
Jag sprang in i lägenheten, trots att mamma hade städat sprang jag rakt in med skorna på. Jag tror aldrig jag gjort det vare sig förr eller senare. Men nu sprang jag in i mitt rum, slog på stereon, på med hörlurarna och tryckte fram låt nr 3. The Valleys. Världens bästa låt.
De där sekunderna innan musiken började var bland de mest intensiva i mitt liv. Det var som de där sekunderna när man ska förlora oskulden och kuken närmar sig och man tror att man vet hur det ska kännas, men man vet egentligen ingenting. Hur skulle den börja? Med ett stenhårt breakbeat? Med en helvetesdjup bas? Eller ett himlastormande syntriff?
Det blev en orgel. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig blivit så besviken på musik som den gången. Redan efter två sekunder började jag ana oråd. Efter tio sekunder började jag gråta. Och när stämsången kom igång efter ungefär 45 sekunder ville jag dö. Det här var SÅ dåligt. Och värst av allt var inte att jag hade byggt upp såna förväntningar. Värst av allt var att jag hade utlovat till andra musiknördar i omgivningen att det här var så bra. Och så var det inte det.
Jag skummade igenom resten av skivan. Värdelöst var mitt omdöme. Inte för att resten av skivan liknade The Valleys, men det var bara olika nyanser av uselhet. Hur skulle jag hantera det här?
Jag började göra upp en plan. Jag skulle hålla masken. Jag skulle hävda att det här var en fantastisk låt. Jag lyssnade på den några gånger till för att lära mig den. Basen. Stämsången. Shit, vad hade jag gett mig in på?
Jag lyckades också. Jag höll masken. The Valleys blev min uddalåt, den där som jag använde för att legitimera min musiksmak, bekräfta mig själv som bred i min musiksmak och inte alls så insnöad på elektronisk musik som jag var. Men inte fan gillade jag den.
Allt eftersom tiden gick så gled The Valleys ur mitt minne. Den försvann från min bäst-just-nu-lista och skivan hamnade längst ner i skivstället. Det kunde slutat där.
Men så en dag förra hösten, på en förfest i New York, så hördes plötsligt välbekanta toner. Jag hoppade upp ur soffan och utbrast "Oh, it's Electrelane! I love this song!". Det kom helt spontant, så spontant att jag själv blev överraskad av min reaktion. Men medan låten spelades märkte jag att någonting hade hänt. Där jag tidigare bara hört ren koncentrerad skit hörde jag nu någonting fruktansvärt vackert. Jag vet inte vad det berodde på, om det handlade om att den där musiknördiga skitnödigheten var ett passerat kapitel i mitt liv eller något annat, men The Valleys triggade den där kvällen igång glädjetårar.
Sedan dess har The Valleys haft en plats i mitt hjärta. En liten, mörk och väldigt unik plats. Jag lyssnar inte ofta på den, men påfallande ofta nynnar jag med i orgeln och jag kan nog erkänna att det är en av de tre-fyra låtar jag oftast sjunger i duschen. Och kombinationen av stämsång och ett förstavärldskrigspoem gör nog detta till den mest udda låten på min 00-talslista. Men den är där för att den är fruktansvärt bra. Det tog bara lite tid för mig att inse det.
tisdag 29 september 2009
Idioter
Ibland undrar jag om 99% av mänskligheten är riktiga jävla idioter. Eller är det så att det bara handlar om människorna i min omgivning?
Jag går en kurs i kreativt skrivande. Jag började på den eftersom jag behövde något att göra och skrivande är kul. Så långt allt bra. Och visst, lärarna är väl helt ok. Problemet är majoriteten i klassen. Herregud vilka jävla idioter.
Idag har jag suttit i två längre telefonsamtal med en tjej i min klass som tror att hon ska revolutionera hela chick-lit-genren. Vi snackar om en 26-åring utan någon form av verklighetsförankring. Som lever ensam, har haft en pojkvän för en massa år sen, som inte haft sex på fem år, som "inte gillar krogen" för att det är så ytligt och istället sitter hemma och... hrm... läser chick-lit och tittar på Idol.
(paus för eftertanke)
Alltså, visst - det finns massor av såna människor runt om i världen. Men varför måste de tränga sig på mig? Hon och jag har av en ren olycklig slump parats ihop vilket innebär att vi ska agera bollplank åt varandra. Problemet är att hennes texter verkligen suger. Vi pratar skildringar av kärleksförhållanden som är på en 11-årings nivå. Det räcker liksom inte med att kunna skriva, man måste kunna någonting om det man ska skriva om.
Hur hanterar man en sån situation?
För er som missat det så länkar jag här till Carolina Gynnings fantastiska skrivskola. Se och njut.
Jag går en kurs i kreativt skrivande. Jag började på den eftersom jag behövde något att göra och skrivande är kul. Så långt allt bra. Och visst, lärarna är väl helt ok. Problemet är majoriteten i klassen. Herregud vilka jävla idioter.
Idag har jag suttit i två längre telefonsamtal med en tjej i min klass som tror att hon ska revolutionera hela chick-lit-genren. Vi snackar om en 26-åring utan någon form av verklighetsförankring. Som lever ensam, har haft en pojkvän för en massa år sen, som inte haft sex på fem år, som "inte gillar krogen" för att det är så ytligt och istället sitter hemma och... hrm... läser chick-lit och tittar på Idol.
(paus för eftertanke)
Alltså, visst - det finns massor av såna människor runt om i världen. Men varför måste de tränga sig på mig? Hon och jag har av en ren olycklig slump parats ihop vilket innebär att vi ska agera bollplank åt varandra. Problemet är att hennes texter verkligen suger. Vi pratar skildringar av kärleksförhållanden som är på en 11-årings nivå. Det räcker liksom inte med att kunna skriva, man måste kunna någonting om det man ska skriva om.
Hur hanterar man en sån situation?
För er som missat det så länkar jag här till Carolina Gynnings fantastiska skrivskola. Se och njut.
094. Metro Area - Atmosphrique
Många som sysslar med elektronisk musik drabbas efter ett tag av en kris. De känner att de inte blir tagna på samma allvar som artister som spelar gitarr, piano eller nyckelharpa. De börjar känna att deras musik inte är lika äkta. Lösningen för många är att börja fläta in "riktiga instrument", ta in wailande soulsångare och försöka gå över från "det kalla elektroniska" till "det varma organiska".
I 99% av fallen leder det här till ren skit. Men det finns undantag. Metro Area är ett sånt undantag.
Under hela 00-talet har New York-duon Morgan Geist och Darshan Jesrani levererat fantastisk house och varit en inspirationskälla för nu-discon med Justus Köhncke och Lindström & Prins Thomas i spetsen. De tillhör den där lilla minoriteten av elektroniska artister som kan ta in ickeelektroniska element och ändå få till det. Anledningen är att de ser till att det fortfarande låter elektroniskt. Det spelar ingen roll att de slänger in akustisk bas eller riktiga stråkar, det låter ändå elektroniskt.
Metro Area är dessutom en grupp som hittat ett väldigt eget och personligt sound, vilket är få förunnade. Deras hittills enda album - Metro Area LP - är tack vare det ett av 00-talets mest helgjutna album.
Bäst på skivan är Atmosphrique, en låt där deras funkiga basmelodier och tamburiner paras ihop med mer elektroniska toner. Resultatet är ljuvligt. Glatt och dansant, men ändå tillbakadraget och coolt.
I 99% av fallen leder det här till ren skit. Men det finns undantag. Metro Area är ett sånt undantag.
Under hela 00-talet har New York-duon Morgan Geist och Darshan Jesrani levererat fantastisk house och varit en inspirationskälla för nu-discon med Justus Köhncke och Lindström & Prins Thomas i spetsen. De tillhör den där lilla minoriteten av elektroniska artister som kan ta in ickeelektroniska element och ändå få till det. Anledningen är att de ser till att det fortfarande låter elektroniskt. Det spelar ingen roll att de slänger in akustisk bas eller riktiga stråkar, det låter ändå elektroniskt.
Metro Area är dessutom en grupp som hittat ett väldigt eget och personligt sound, vilket är få förunnade. Deras hittills enda album - Metro Area LP - är tack vare det ett av 00-talets mest helgjutna album.
Bäst på skivan är Atmosphrique, en låt där deras funkiga basmelodier och tamburiner paras ihop med mer elektroniska toner. Resultatet är ljuvligt. Glatt och dansant, men ändå tillbakadraget och coolt.
Antisol
Solen skiner in så jag vinklar persiennerna. Det känns som att solskenet annars skulle bränna mig till döds. Jag vill bara ligga i mörkret och krama mig själv.
Gåtan Ulf Larsson
Wow... morgonens stora nyhet är att Ulf Larsson har dött. ALLA tidningar skriver det. Det jag kommer minnas honom bäst för är ett diagram i Nöjesguidens årssammanfattning något år som visade på kausaliteten mellan hans viktnedgång och hans minskade antal vänner. Fantastiskt roligt.
Och visst kan man förstå att vänner försvinner när den glade tjockisen blir en glad icke-tjockis med ett fruktansvärt groteskt huvud där allting bara hänger. Men räcker det? Alla vännerna? Hade han inga RIKTIGA vänner?
Jag har alltid trott att sanningen är djupare än så. Jag tror inte att X (viktnedgången) ledde till Y (inga vänner). Jag tror att det finns en okänd faktor som vi skulle kunna kalla för Z som lett till både X och Y.
Frågan är då - vad är det som var Ulf Larssons Z? Vad är det som kan orsaka såväl viktnedgång som att vänner försvinner?
Min gissning är AIDS. De flesta sjukdomar som finns idag är tycka-synd-om-sjukdomar. Blir man sjuk så fortsätter vännerna att bry sig. AIDS är än idag en sjukdom som kan innebära ett stigma. Nu måste jag påpeka att jag är ute på rena spekulationer och att jag inte känner till sanningen. Att tänka fritt är stort...
Men tänk om... tänk om det hela beror på att Ulf Larsson och säg... Leif "Loket" Olsson är i Sydostasien och knullat söta små asiatiska pojkar i ändtarmen och i ett ögonblick av hybris bestämmer sig Ulf Larsson för att strunta i kondomen. Han kör utan och vet inte om att han drar på sig en dödlig sjukdom.
Väl hemma i Sverige börjar sanningen efter några år sippra ut. Finkänsligt nog väljer folk att bara undvika honom. Ingen vill riktigt gå ut med sanningen eftersom ingen vet. Alla bara "vet". Så magrar han mer och mer. Och en dag hittas han död?
Kan det inte vara så? Eller vad är din teori?
Jag inser att jag är ute på rätt tunn is. Vem vet, kanske kommer han på Michael Jacksonmanér bli helgonförklarad pga sin död, trots att han ju egentligen bara var en äckligt tjock kille som framstod som förståndshandikappad och som de sista åren mest bara såg äcklig ut.
Och visst kan man förstå att vänner försvinner när den glade tjockisen blir en glad icke-tjockis med ett fruktansvärt groteskt huvud där allting bara hänger. Men räcker det? Alla vännerna? Hade han inga RIKTIGA vänner?
Jag har alltid trott att sanningen är djupare än så. Jag tror inte att X (viktnedgången) ledde till Y (inga vänner). Jag tror att det finns en okänd faktor som vi skulle kunna kalla för Z som lett till både X och Y.
Frågan är då - vad är det som var Ulf Larssons Z? Vad är det som kan orsaka såväl viktnedgång som att vänner försvinner?
Min gissning är AIDS. De flesta sjukdomar som finns idag är tycka-synd-om-sjukdomar. Blir man sjuk så fortsätter vännerna att bry sig. AIDS är än idag en sjukdom som kan innebära ett stigma. Nu måste jag påpeka att jag är ute på rena spekulationer och att jag inte känner till sanningen. Att tänka fritt är stort...
Men tänk om... tänk om det hela beror på att Ulf Larsson och säg... Leif "Loket" Olsson är i Sydostasien och knullat söta små asiatiska pojkar i ändtarmen och i ett ögonblick av hybris bestämmer sig Ulf Larsson för att strunta i kondomen. Han kör utan och vet inte om att han drar på sig en dödlig sjukdom.
Väl hemma i Sverige börjar sanningen efter några år sippra ut. Finkänsligt nog väljer folk att bara undvika honom. Ingen vill riktigt gå ut med sanningen eftersom ingen vet. Alla bara "vet". Så magrar han mer och mer. Och en dag hittas han död?
Kan det inte vara så? Eller vad är din teori?
Jag inser att jag är ute på rätt tunn is. Vem vet, kanske kommer han på Michael Jacksonmanér bli helgonförklarad pga sin död, trots att han ju egentligen bara var en äckligt tjock kille som framstod som förståndshandikappad och som de sista åren mest bara såg äcklig ut.
måndag 28 september 2009
Sometimes I feel like a motherless child
En bra sak med att ha en mamma som både är författare och redaktör är att hon har bra koll på skrivprocessen. Jag har en skrivgrej som ska lämnas in på fredag och jag mailade henne ett utkast igår bara för att vi skulle ha något konstruktivt att diskutera (och inte börja hata varandra för andra saker) över den traditionella måndagsmiddagen. Så efter att hon spytt lite galla över Bokmässan tog hon fram ett sin kopia som var överfull med röd text.
När jag var liten hatade jag det. Jag minns när jag hade skrivit en berättelse i fyran som såhär i efterhand var jävligt avancerad för den årskursen och visade den för henne på kvällen (jag skulle lämna in den följande dag). På morgonen låg den på köksbordet och var full med understrykningar, överstrykningar, förslag och annat. Andra föräldrar skulle säkert läst den halvhjärtat och sen öst beröm oavsett textens kvalitet men inte min mamma. Hon hade skrivit att själva grundidén var bra men att den var alldeles för naivt och otydligt genomförd. Jag var nio år.
För mig var det där inget konstigt. Sån var min mamma och sån är hon än idag. Jag har på gott och ont aldrig behandlats som ett barn av henne och definitivt aldrig som HENNES barn. Vi har bara varit två människor som funnits nära varandra i ren fysisk och intellektuell bemärkelse. Definitivt inte emotionell.
Idag är situationen densamma. Jag har förlikat mig med min mamma. När pappa dog och jag efter ett halvår kom ur förnekelsebubblan blev jag förbannad på henne över hennes totala brist på engagemang, sympati och stöd i min svåra situation så jag sa upp kontakten med henne. I somras kom plötsligt ett mail där hon skrev att hon saknade mig och undrade om jag skulle komma hem. Jag åkte hem omedelbart. Jag läste det på mitt i natten på ett hotellrum i Seoul och redan samma förmiddag satt jag på ett plan till Europa. En sådan känsloyttring har hon aldrig någonsin visat mig, varken förr eller senare.
Nu har vi den relation vi vill ha med varandra. Vi äter middag ute varje måndag. Varannan vecka bjuder hon och bestämmer ställe, varannan vecka bjuder jag och bestämmer ställe. Vi hör bara av oss om det är absolut nödvändigt. Jag har bara varit hemma i hennes lägenhet (där jag vuxit upp) en gång sen jag kom hem och det var för att hämta saker. Hon har inte sett min lägenhet.
Jag förstår att det låter som en sjuk relation, men det är så jag vill ha det och jag tror att det är så hon vill ha det också.
Nu hatar jag inte när hon visar det rödmarkerade. Jag kan skilja mellan person och prestation. Jag kan ta till mig hennes kritik eftersom den nästan alltid är befogad. Och på något sjukt sätt så blir jag nostalgisk när hon gör det. Så och idag.
Jag undrar vad hon skulle säga om jag visade henne den här bloggen. Annars när jag skriver saker använder jag mig alltid av henne (eller någon annan) som redaktör eller bollplank. Det här är den enda plats där jag skriver helt fritt. Det enda ställe där även misslyckanden får plats.
När jag var liten hatade jag det. Jag minns när jag hade skrivit en berättelse i fyran som såhär i efterhand var jävligt avancerad för den årskursen och visade den för henne på kvällen (jag skulle lämna in den följande dag). På morgonen låg den på köksbordet och var full med understrykningar, överstrykningar, förslag och annat. Andra föräldrar skulle säkert läst den halvhjärtat och sen öst beröm oavsett textens kvalitet men inte min mamma. Hon hade skrivit att själva grundidén var bra men att den var alldeles för naivt och otydligt genomförd. Jag var nio år.
För mig var det där inget konstigt. Sån var min mamma och sån är hon än idag. Jag har på gott och ont aldrig behandlats som ett barn av henne och definitivt aldrig som HENNES barn. Vi har bara varit två människor som funnits nära varandra i ren fysisk och intellektuell bemärkelse. Definitivt inte emotionell.
Idag är situationen densamma. Jag har förlikat mig med min mamma. När pappa dog och jag efter ett halvår kom ur förnekelsebubblan blev jag förbannad på henne över hennes totala brist på engagemang, sympati och stöd i min svåra situation så jag sa upp kontakten med henne. I somras kom plötsligt ett mail där hon skrev att hon saknade mig och undrade om jag skulle komma hem. Jag åkte hem omedelbart. Jag läste det på mitt i natten på ett hotellrum i Seoul och redan samma förmiddag satt jag på ett plan till Europa. En sådan känsloyttring har hon aldrig någonsin visat mig, varken förr eller senare.
Nu har vi den relation vi vill ha med varandra. Vi äter middag ute varje måndag. Varannan vecka bjuder hon och bestämmer ställe, varannan vecka bjuder jag och bestämmer ställe. Vi hör bara av oss om det är absolut nödvändigt. Jag har bara varit hemma i hennes lägenhet (där jag vuxit upp) en gång sen jag kom hem och det var för att hämta saker. Hon har inte sett min lägenhet.
Jag förstår att det låter som en sjuk relation, men det är så jag vill ha det och jag tror att det är så hon vill ha det också.
Nu hatar jag inte när hon visar det rödmarkerade. Jag kan skilja mellan person och prestation. Jag kan ta till mig hennes kritik eftersom den nästan alltid är befogad. Och på något sjukt sätt så blir jag nostalgisk när hon gör det. Så och idag.
Jag undrar vad hon skulle säga om jag visade henne den här bloggen. Annars när jag skriver saker använder jag mig alltid av henne (eller någon annan) som redaktör eller bollplank. Det här är den enda plats där jag skriver helt fritt. Det enda ställe där även misslyckanden får plats.
095. Aphex Twin - Avril 14th
När folk frågar mig om vem som är min absoluta favoritartist brukar jag svara att det är Aphex Twin. I ärlighetens namn har Björk fler fantastiska låtar än Aphex Twin, men ingen artist har lika många bra låtar som herr Richard D James. Första gången jag hörde honom var när jag såg videon till Come To Daddy på MTV. Jag tyckte det var jättekonstigt och sjukt men jag blev jätteglad nästa gång jag såg den. Det fanns någonting där som jag gillade även om jag inte riktigt förstod vad det var. Den andra låten jag hörde med honom var Windowlicker - även den på MTV. Här insåg jag vilken underbar melodi det var, samtidigt som jag irriterade mig på att det inte gick att dansa till den.
(Jag hade naturligtvis fel, det går alldeles utmärkt att dansa till den. Man måste bara kapitulera för naturlagarna i Aphex Twins kaotiska universum.)
Sakta men säkert började han bli en artist jag blev mer och mer nyfiken på och när jag väl hade hittat Alberto Balsalm från skivan I care because you do var jag helt såld. Jag laddade ner allt han hade gjort vilket är väldigt, väldigt mycket. En hel del av det var bara konstigt, annat var förvirrande, men en hel del var direkt lysande.
Skivan Drukqs släpptes i den här vevan och i ärlighetens namn (såhär åtta år senare) så höll den inte samma kvalitet som hans 90-talsskivor. Han följde visserligen upp Drukqs med den helt briljanta 26 Mixes For Cash som får min röst som den bästa skivan som släppts under 00-talet. Problemet är att i stort sett alla låtarna på den är från 90-talet.
Ett tag var jag rädd att listan skulle bli helt utan Aphex Twin. Den dansanta Run Jeremyremixen på Windowlicker gav visserligen den låten en helt ny dimension, men det kändes som fusk. Inte heller Analord-serien levde upp till topphundranivån. Många bra låtar, absolut - men inte några topphundralåtar.
Så plötsligt tonade en pianomelodi upp i mitt huvud. Avril 14th är den bästa låten på Drukqs och den bästa låt Richard D James gjort på hela 00-talet. Här låter han sin obegränsade förmåga att skapa de vackraste melodierna någonsin få fritt spelrum. En del av charmen med mycket IDM-musik är ju att man gör en vacker melodi och sedan kamouflerar den. Problemet var att Aphex Twin kamouflerade sina melodier för bra, förutom just på Avril 14th.
Det är egentligen en bagatell, det kan säkert bara vara något som han improviserat fram på några minuter, spelat in och sedan inte gjort något av. Men det säger också något om hans storhet. Den tar inte över. Den väcker inga känslor, men den förstärker dem. Ungefär som alkohol.
(Jag hade naturligtvis fel, det går alldeles utmärkt att dansa till den. Man måste bara kapitulera för naturlagarna i Aphex Twins kaotiska universum.)
Sakta men säkert började han bli en artist jag blev mer och mer nyfiken på och när jag väl hade hittat Alberto Balsalm från skivan I care because you do var jag helt såld. Jag laddade ner allt han hade gjort vilket är väldigt, väldigt mycket. En hel del av det var bara konstigt, annat var förvirrande, men en hel del var direkt lysande.
Skivan Drukqs släpptes i den här vevan och i ärlighetens namn (såhär åtta år senare) så höll den inte samma kvalitet som hans 90-talsskivor. Han följde visserligen upp Drukqs med den helt briljanta 26 Mixes For Cash som får min röst som den bästa skivan som släppts under 00-talet. Problemet är att i stort sett alla låtarna på den är från 90-talet.
Ett tag var jag rädd att listan skulle bli helt utan Aphex Twin. Den dansanta Run Jeremyremixen på Windowlicker gav visserligen den låten en helt ny dimension, men det kändes som fusk. Inte heller Analord-serien levde upp till topphundranivån. Många bra låtar, absolut - men inte några topphundralåtar.
Så plötsligt tonade en pianomelodi upp i mitt huvud. Avril 14th är den bästa låten på Drukqs och den bästa låt Richard D James gjort på hela 00-talet. Här låter han sin obegränsade förmåga att skapa de vackraste melodierna någonsin få fritt spelrum. En del av charmen med mycket IDM-musik är ju att man gör en vacker melodi och sedan kamouflerar den. Problemet var att Aphex Twin kamouflerade sina melodier för bra, förutom just på Avril 14th.
Det är egentligen en bagatell, det kan säkert bara vara något som han improviserat fram på några minuter, spelat in och sedan inte gjort något av. Men det säger också något om hans storhet. Den tar inte över. Den väcker inga känslor, men den förstärker dem. Ungefär som alkohol.
Balkongen
Just nu sitter jag på balkongen och lyssnar på musik. Det är mörkt, kallt och blött. De få människor som rör sig på trottoarerna går i rask takt. De flesta bär paraplyer och höstkläder. Själv har jag trosor och vinterjacka på mig. Det är en kombination jag gillar. Det blir lite bestraffningsfrysande men om man kurar ihop sig blir man ändå rätt varm.
Jag har saknat den svenska kylan. Inte sen förra våren har jag upplevt den. Jag inser att det är en saknad som snart är över men just här och nu är det skönt. Och Monolake har aldrig låtit så bra som när Occam ackompanjeras av regn och blåst.
Jag har saknat den svenska kylan. Inte sen förra våren har jag upplevt den. Jag inser att det är en saknad som snart är över men just här och nu är det skönt. Och Monolake har aldrig låtit så bra som när Occam ackompanjeras av regn och blåst.
Män som inte kåtar upp kvinnor
Det finns naturligtvis många brister i Millenniumserien (såväl böcker som filmer), men det vore onödigt att rada upp dem här eftersom så många andra redan gjort det. För folk som läser en författare om året och går på bio en gång om året så visst - det är ju ni som är målgruppen - inte jag.
Jag blev ivägtjatad till bion i lördags för att se Flickan som lekte med elden. Min syster är besatt av böckerna och älskade första filmen. Själv plöjde jag första boken i brist på annat för nåt år sen och det faktum att jag inte läst några fler i serien talar nog sitt tydliga språk. Men till bion stack jag.
Och usch. Jag kan tänka mig att taglinen "om du gillar Beckfilmerna kommer du älska den här" skulle passa rätt bra. Och visst, backar man tillbaka till 11-årsåldern så har jag nog överlevt några Beckfilmer i familjesoffan så jag skulle väl klara av det här. Men ujujuj...
Det är inte intrigen som är värst. Inte skådespeleriet. Inte billighetskänslan jämfört med amerikansk deckare. Inte genren. Inte Lisbeth Salander. Inte ens den där äckliga övertydligheten och "nu-ska-du-tänka-och-tycka-så-här"-moralen som man prackas på.
Nej, det värsta och det som gör att jag mådde fysiskt illa efteråt var Michael Nyqvist och hans roll. Det känns rent instinktivt som att det brustit katastrofalt här någonstans. Jag vet dock inte om det är hans agerande, om det är regin eller om det är castingen men någonstans har det brustit.
Tänk er - vi ska göra en film baserad på böcker som en miljard svenskar har läst. Huvudrollen är en karaktär som utstrålar sex. Alla kvinnor vill ligga med honom, trots att han inte gör ett dugg för att framstå som sexig. Han bara är det. Fine - inga konstigheter. Såna killar finns lite här och var. Killar som får fittan att bara snurra. Jag har träffat såna killar, jag har knullat med såna killar och jag har framför allt haft ångest över att jag både har knullat med såna killar och över att jag inte knullat med såna killar.
Problemet är att enligt någon så är Michael Nyqvist en sådan kille. Jag vet inte hur det är med er men han får verkligen inte min fitta att snurra. Jag var tvungen att gå på toan direkt efteråt, dra ner trosorna och kolla efter livstecken men den bara låg där helt kall och död, som en rå lövbiff i frysen.
Jag vet inte, det kanske är en åldersgrej, men seriöst - är jag så långt ifrån alla andra när det gäller smak? Eller är det som jag tror att det gått en visklek inom den manliga delen av film-Sverige. "Michael Nyqvist ser ok ut" säger en. "Michael Nyqvist är het" säger nästa. "Michael Nyqvist är grymt sexig" säger en tredje. "Michael Nyqvist får fittorna att snurra" säger en fjärde. "Honom ska vi ha" säger en femte som råkar syssla med casting.
Bland de medelålders kvinnorna som inte fått knulla sen Estonia sjönk går viskleken ungefär likadant. "Michael Nyqvist är ok" säger en. "Michael Nyqvist är het" säger nästa av rädsla för att bli betraktad som någon som inte hänger med längre. "Michael Nyqvist får min fitta att snurra" säger en tredje som inte får turismvisum till Gambia längre.
Jag ska inte älta längre, men sexscenen när stjärnan från 00-talets sämsta film (Så som i himmelen) ligger med stjärnan från 00-talets näst sämsta film (Tre solar) gav mig rysningar. Inga kåtrysningar utan obehagsrysningar.
Jag har ingenting emot medelålders människor men är det något jag vill slippa så är det att se dem knulla på en bioduk när jag är omgiven av människor och saknar en skämskudde.
Sen en sista grej... varför har man inte utnyttjat Markoolios "Millennium 2" i marknadsföringen?
Jag blev ivägtjatad till bion i lördags för att se Flickan som lekte med elden. Min syster är besatt av böckerna och älskade första filmen. Själv plöjde jag första boken i brist på annat för nåt år sen och det faktum att jag inte läst några fler i serien talar nog sitt tydliga språk. Men till bion stack jag.
Och usch. Jag kan tänka mig att taglinen "om du gillar Beckfilmerna kommer du älska den här" skulle passa rätt bra. Och visst, backar man tillbaka till 11-årsåldern så har jag nog överlevt några Beckfilmer i familjesoffan så jag skulle väl klara av det här. Men ujujuj...
Det är inte intrigen som är värst. Inte skådespeleriet. Inte billighetskänslan jämfört med amerikansk deckare. Inte genren. Inte Lisbeth Salander. Inte ens den där äckliga övertydligheten och "nu-ska-du-tänka-och-tycka-så-här"-moralen som man prackas på.
Nej, det värsta och det som gör att jag mådde fysiskt illa efteråt var Michael Nyqvist och hans roll. Det känns rent instinktivt som att det brustit katastrofalt här någonstans. Jag vet dock inte om det är hans agerande, om det är regin eller om det är castingen men någonstans har det brustit.
Tänk er - vi ska göra en film baserad på böcker som en miljard svenskar har läst. Huvudrollen är en karaktär som utstrålar sex. Alla kvinnor vill ligga med honom, trots att han inte gör ett dugg för att framstå som sexig. Han bara är det. Fine - inga konstigheter. Såna killar finns lite här och var. Killar som får fittan att bara snurra. Jag har träffat såna killar, jag har knullat med såna killar och jag har framför allt haft ångest över att jag både har knullat med såna killar och över att jag inte knullat med såna killar.
Problemet är att enligt någon så är Michael Nyqvist en sådan kille. Jag vet inte hur det är med er men han får verkligen inte min fitta att snurra. Jag var tvungen att gå på toan direkt efteråt, dra ner trosorna och kolla efter livstecken men den bara låg där helt kall och död, som en rå lövbiff i frysen.
Jag vet inte, det kanske är en åldersgrej, men seriöst - är jag så långt ifrån alla andra när det gäller smak? Eller är det som jag tror att det gått en visklek inom den manliga delen av film-Sverige. "Michael Nyqvist ser ok ut" säger en. "Michael Nyqvist är het" säger nästa. "Michael Nyqvist är grymt sexig" säger en tredje. "Michael Nyqvist får fittorna att snurra" säger en fjärde. "Honom ska vi ha" säger en femte som råkar syssla med casting.
Bland de medelålders kvinnorna som inte fått knulla sen Estonia sjönk går viskleken ungefär likadant. "Michael Nyqvist är ok" säger en. "Michael Nyqvist är het" säger nästa av rädsla för att bli betraktad som någon som inte hänger med längre. "Michael Nyqvist får min fitta att snurra" säger en tredje som inte får turismvisum till Gambia längre.
Jag ska inte älta längre, men sexscenen när stjärnan från 00-talets sämsta film (Så som i himmelen) ligger med stjärnan från 00-talets näst sämsta film (Tre solar) gav mig rysningar. Inga kåtrysningar utan obehagsrysningar.
Jag har ingenting emot medelålders människor men är det något jag vill slippa så är det att se dem knulla på en bioduk när jag är omgiven av människor och saknar en skämskudde.
Sen en sista grej... varför har man inte utnyttjat Markoolios "Millennium 2" i marknadsföringen?
söndag 27 september 2009
Trend 2009
Ute: Adoptera afrikanska barn
Inne: Dö
Eller för att uttrycka det som en omständig kvällstidningsoneliner: 2009 is the year when die became the new (adopt a) black (child).
Inne: Dö
Eller för att uttrycka det som en omständig kvällstidningsoneliner: 2009 is the year when die became the new (adopt a) black (child).
Judisk pedofil gripen efter 31 år på flykt
Eller möjligtvis hebefil...
Roman Polanski har gripits i Schweiz efter 31 år på flykt undan rättvisan. Lite överraskande eftersom Schweiz ändå varit ett relativt säkert gömställe för oss judar (till skillnad från judiskt guld). Undrar om CIAs lokalavdelning redan satt på honom en svart huva och fört honom till något ställe där han kan torteras.
Fast det gäller ju i och för sig bara när man inte har några konkreta brottsmisstankar. Roman Polanski har ju faktiskt erkänt att han som 44-åring hade sex med en 13-åring. Man kan ju tycka vad man vill om det och om frivillighet och så vidare, men faktum kvarstår ju att han visste om att det var ett brott. Och eftersom han erkänt så är det nog rätt lugnt för honom. Sen här han ju dessutom jude och då kan han ju inte behandlas som en simpel muslim.
För övrigt är Rosemary's baby riktigt bra och Pianisten rätt överskattad.
Undrar vad den idag 44-åriga kvinnan tycker om hela situationen?
Roman Polanski har gripits i Schweiz efter 31 år på flykt undan rättvisan. Lite överraskande eftersom Schweiz ändå varit ett relativt säkert gömställe för oss judar (till skillnad från judiskt guld). Undrar om CIAs lokalavdelning redan satt på honom en svart huva och fört honom till något ställe där han kan torteras.
Fast det gäller ju i och för sig bara när man inte har några konkreta brottsmisstankar. Roman Polanski har ju faktiskt erkänt att han som 44-åring hade sex med en 13-åring. Man kan ju tycka vad man vill om det och om frivillighet och så vidare, men faktum kvarstår ju att han visste om att det var ett brott. Och eftersom han erkänt så är det nog rätt lugnt för honom. Sen här han ju dessutom jude och då kan han ju inte behandlas som en simpel muslim.
För övrigt är Rosemary's baby riktigt bra och Pianisten rätt överskattad.
Undrar vad den idag 44-åriga kvinnan tycker om hela situationen?
096. M.I.A. & Diplo feat. Lil Vicious - Galang
Föregångaren till alla dessa decennielistorna är naturligtvis årsbästalistorna. Jag personligen älskar årsbästalistor. Människor som sammanställer långa listor över sina favoritlåtar är i regel väldigt sympatiska människor.
Problemet är när dessa människor möts. När de ska enas. Resultatet - i synnerhet när det handlar om album - blir i regel väldigt spretigt och väldigt konstigt. Det blir en genreblandning som ingen människa kan gilla. Seriöst - INGEN människa kan gilla alla skivor som ligger på de tio högsta placeringarna på någon tidnings årsbästalista.
Genreblandning ja. Topp fem brukar se ut ungefär så här.
5) En lite knepig elektronisk artist.
4) En singer/songwriter/gubbrockartist.
3) En svart artist, antingen en rappare eller en r'n'b-sångare. Alltid en man.
2) En indiepopartist.
Detta beror naturligtvis på att personerna som har röstat är väldigt oense och då blir det så här. Den inbördes ordningen kan variera beroende på musikrecensenternas inbördes status och respekt för varandra men det här är standardordningen. Indiepoprecensenten har högst status, därför är hans favorit kungen. Men som vi alla vet slår ju esset kungen och vad är det då som är esset? Jo, "den stora crossoverartisten".
"Den stora crossoverartisten" ägnar sig åt en genre som vi skulle kunna kalla för konsensuspop. Det finns två sätt att närma sig konsensuspopen. Den ena är den svarta artisten som börjat göra musik inspirerad av vit musik eller på vitt musikmanér. Rock eller soulinfluerad hiphop exempelvis (och för de som tror att soul är en svart musikstil så har ni fel, det är en vit medelklassmusikstil). Tänk nu inte någon rockrap a la Lil Wayne på sistone. Tänk NERD, tänk Outkast, tänk Gnarls Barkley.
Den andra är den vita artisten som börjat göra musik inspirerad av svart musik eller på svart musikmanér. Hiphopinfluerad singer/songwriterpop, indiepop med samplingar eller dansrytmer.
Resultatet blir förvånansvärt likartat oavsett vilken ingång man har. Konsensuspopen är oöverträffad när det gäller att toppa årsbästalistor. Alla tycker ju att den är riktigt bra, men få tycker den är mästerlig. Därför vinner den. Alla kan enas om den.
En rad artister faller in här. Förutom Redan nämnda artister kan vi väl lägga till årsbästalisttoppare såsom Avalanches, Hot Chip och Coldplay (som blev det först sedan hiphoparna började gilla dem). Till och med Justin Timberlake kan vi få in här sedan han blev svart.
(Ok, jag kan erkänna att även mina favoriter LCD Soundsystem kan kategoriseras in här sedan de begick albumdebut)
Kontentan är att indiepoparna och hiphoparna (alternativt electronicamänniskorna) kan dansa till samma låt. Eller tror att de kan det. Det bygger på att det finns en street cred där så hiphoparna stannar, samtidigt som det är tillräckligt ickegangsta för att indiemänniskorna ska känna att det är på deras hemmaplan också.
Drottningen av den här genren heter Maya Arulpragasam och är mer känd som M.I.A. Två gånger har hon vunnit kampen om årsbästalistorna, först 2005 med skivan Arular och sedan två år senare med skivan Kala och låten Paper Planes som med största sannolikhet ligger i topp på 00-talets lista. Detta är närmast unikt eftersom konsensuspopen bygger på att det inte går att upprepa succén. Men hon och producenten Diplo lyckades genom att blanda en refräng inspirerad av gammal snuskhiphop och ett beat från The Clash på Paper Planes. Lägg märke till ordningen. Det var inte ett hiphopbeat och en Clash-refräng - det hade bara blivit buskis. De gjorde tvärtom. Såna detaljer är viktiga. Det får indiemänniskorna att känna att The Clash minsann är funkiga och det får hiphopmänniskorna att känna att de minsann får röra sig i de fina salongerna.
Grejen med konsensuspopen är dock att den snabbt blir väldigt, väldigt tråkig. M.I.A. peakade redan 2004 när hon tillsammans med Diplo släppte den helt fantastiska mixskivan "Piracy Funds Terrorism" som inte bara tar hem silvret i kampen om 00-talets bästa albumtitel utan även var en av årtiondets tio bästa skivor om ni frågar mig. Visst fanns här genreblandning, en genreblandning som världen knappast sett maken till på den här sidan om 2ManyDJs. Men det var en intensiv, in-your-face-känsla som vida överträffade såväl Arular som Kala. Det faktum att i stort sett varenda låt på Arular fanns med redan på Piracy Funds Terrorism fast mixade över allt från baile funk till Salt'N'Pepa gör att det känns ännu mer orättvist att det var med Arular som genombrottet kom.
Den bästa låten på Piracy Funds Terrorism hette "Galang". Över beatet från "What Happened To That Boy" med Birdman och Clipse släppte Diplo loss M.I.A. och Li'l Vicious och resultatet blev fantastiskt. Att på det här sättet para ihop Neptunes kanske bästa beat med Li'l Vicious galna dancehallstämma och etnochica M.I.A. är inget annat än ett av (om än det bästa) alla otaliga exempel på vilket geni Diplo är. Det är bara att konstatera att det verkligen slog gnistor om drottningen av konsensuspop och kungen av bloggpop när de möttes.
Problemet är när dessa människor möts. När de ska enas. Resultatet - i synnerhet när det handlar om album - blir i regel väldigt spretigt och väldigt konstigt. Det blir en genreblandning som ingen människa kan gilla. Seriöst - INGEN människa kan gilla alla skivor som ligger på de tio högsta placeringarna på någon tidnings årsbästalista.
Genreblandning ja. Topp fem brukar se ut ungefär så här.
5) En lite knepig elektronisk artist.
4) En singer/songwriter/gubbrockartist.
3) En svart artist, antingen en rappare eller en r'n'b-sångare. Alltid en man.
2) En indiepopartist.
Detta beror naturligtvis på att personerna som har röstat är väldigt oense och då blir det så här. Den inbördes ordningen kan variera beroende på musikrecensenternas inbördes status och respekt för varandra men det här är standardordningen. Indiepoprecensenten har högst status, därför är hans favorit kungen. Men som vi alla vet slår ju esset kungen och vad är det då som är esset? Jo, "den stora crossoverartisten".
"Den stora crossoverartisten" ägnar sig åt en genre som vi skulle kunna kalla för konsensuspop. Det finns två sätt att närma sig konsensuspopen. Den ena är den svarta artisten som börjat göra musik inspirerad av vit musik eller på vitt musikmanér. Rock eller soulinfluerad hiphop exempelvis (och för de som tror att soul är en svart musikstil så har ni fel, det är en vit medelklassmusikstil). Tänk nu inte någon rockrap a la Lil Wayne på sistone. Tänk NERD, tänk Outkast, tänk Gnarls Barkley.
Den andra är den vita artisten som börjat göra musik inspirerad av svart musik eller på svart musikmanér. Hiphopinfluerad singer/songwriterpop, indiepop med samplingar eller dansrytmer.
Resultatet blir förvånansvärt likartat oavsett vilken ingång man har. Konsensuspopen är oöverträffad när det gäller att toppa årsbästalistor. Alla tycker ju att den är riktigt bra, men få tycker den är mästerlig. Därför vinner den. Alla kan enas om den.
En rad artister faller in här. Förutom Redan nämnda artister kan vi väl lägga till årsbästalisttoppare såsom Avalanches, Hot Chip och Coldplay (som blev det först sedan hiphoparna började gilla dem). Till och med Justin Timberlake kan vi få in här sedan han blev svart.
(Ok, jag kan erkänna att även mina favoriter LCD Soundsystem kan kategoriseras in här sedan de begick albumdebut)
Kontentan är att indiepoparna och hiphoparna (alternativt electronicamänniskorna) kan dansa till samma låt. Eller tror att de kan det. Det bygger på att det finns en street cred där så hiphoparna stannar, samtidigt som det är tillräckligt ickegangsta för att indiemänniskorna ska känna att det är på deras hemmaplan också.
Drottningen av den här genren heter Maya Arulpragasam och är mer känd som M.I.A. Två gånger har hon vunnit kampen om årsbästalistorna, först 2005 med skivan Arular och sedan två år senare med skivan Kala och låten Paper Planes som med största sannolikhet ligger i topp på 00-talets lista. Detta är närmast unikt eftersom konsensuspopen bygger på att det inte går att upprepa succén. Men hon och producenten Diplo lyckades genom att blanda en refräng inspirerad av gammal snuskhiphop och ett beat från The Clash på Paper Planes. Lägg märke till ordningen. Det var inte ett hiphopbeat och en Clash-refräng - det hade bara blivit buskis. De gjorde tvärtom. Såna detaljer är viktiga. Det får indiemänniskorna att känna att The Clash minsann är funkiga och det får hiphopmänniskorna att känna att de minsann får röra sig i de fina salongerna.
Grejen med konsensuspopen är dock att den snabbt blir väldigt, väldigt tråkig. M.I.A. peakade redan 2004 när hon tillsammans med Diplo släppte den helt fantastiska mixskivan "Piracy Funds Terrorism" som inte bara tar hem silvret i kampen om 00-talets bästa albumtitel utan även var en av årtiondets tio bästa skivor om ni frågar mig. Visst fanns här genreblandning, en genreblandning som världen knappast sett maken till på den här sidan om 2ManyDJs. Men det var en intensiv, in-your-face-känsla som vida överträffade såväl Arular som Kala. Det faktum att i stort sett varenda låt på Arular fanns med redan på Piracy Funds Terrorism fast mixade över allt från baile funk till Salt'N'Pepa gör att det känns ännu mer orättvist att det var med Arular som genombrottet kom.
Den bästa låten på Piracy Funds Terrorism hette "Galang". Över beatet från "What Happened To That Boy" med Birdman och Clipse släppte Diplo loss M.I.A. och Li'l Vicious och resultatet blev fantastiskt. Att på det här sättet para ihop Neptunes kanske bästa beat med Li'l Vicious galna dancehallstämma och etnochica M.I.A. är inget annat än ett av (om än det bästa) alla otaliga exempel på vilket geni Diplo är. Det är bara att konstatera att det verkligen slog gnistor om drottningen av konsensuspop och kungen av bloggpop när de möttes.
Nystart
Det är nästan två år sen jag bloggade regelbundet. Sedan dess har mycket hänt. Det första som hände var att min far dog. Vad mer har hänt?
Jo, jag har brutit med min mamma i nästan ett år men har nyss återupptagit kontakten. Jag ligger dessutom sedan 1 1/2 år tillbaka i en rättstvist med min pappas fru som han var på väg att skilja sig från. Tvisten gäller arvet och är tämligen komplicerad eftersom det finns två registrerade testamenten som inte säger samma sak, ändringar gjorda efter det senare testamentet men som syftar på det första och dessutom är det inte helt klart var det slutligen kommer avgöras eftersom det berör tre länders juridik. Jag kan väl säga att relationen till mina halvsyskons mamma inte är den bästa.
Sen har jag blivit gravid och gjort abort, jag har gått ut gymnasiet, jag har tillbringat ett halvår och sedan ett halvår till på resande fot, jag har försökt dränka mina sorger i alkohol, sperma och svett men misslyckats kapitalt.
Nu är jag hemma i Sverige igen och pluggar lite för att ha något att fördriva dagarna med. Ibland umgås jag med mina syskon, jag äter middag med min mor varje måndag och då och då träffar jag någon av de få vänner som finns kvar. Jag träffar en psykolog en gång i veckan, jag tränar varje dag och jag tillbringar alldeles för mycket tid med min Nintendo DSi.
Jag får se om bloggandet ger mig något nuförtiden. Men det är värt ett försök i alla fall.
Jo, jag har brutit med min mamma i nästan ett år men har nyss återupptagit kontakten. Jag ligger dessutom sedan 1 1/2 år tillbaka i en rättstvist med min pappas fru som han var på väg att skilja sig från. Tvisten gäller arvet och är tämligen komplicerad eftersom det finns två registrerade testamenten som inte säger samma sak, ändringar gjorda efter det senare testamentet men som syftar på det första och dessutom är det inte helt klart var det slutligen kommer avgöras eftersom det berör tre länders juridik. Jag kan väl säga att relationen till mina halvsyskons mamma inte är den bästa.
Sen har jag blivit gravid och gjort abort, jag har gått ut gymnasiet, jag har tillbringat ett halvår och sedan ett halvår till på resande fot, jag har försökt dränka mina sorger i alkohol, sperma och svett men misslyckats kapitalt.
Nu är jag hemma i Sverige igen och pluggar lite för att ha något att fördriva dagarna med. Ibland umgås jag med mina syskon, jag äter middag med min mor varje måndag och då och då träffar jag någon av de få vänner som finns kvar. Jag träffar en psykolog en gång i veckan, jag tränar varje dag och jag tillbringar alldeles för mycket tid med min Nintendo DSi.
Jag får se om bloggandet ger mig något nuförtiden. Men det är värt ett försök i alla fall.
lördag 26 september 2009
097. The Strokes - New York City Cops
Bland det roligaste som finns med musik är hype. När plötsligt snacket börjar gå, någonting lyfts upp och "alla" börjar gilla det. När man själv dras med så kan det vara som en himlastormande förälskelse.
Men ibland står man utanför, som den lilla pojken som ser att kejsaren faktiskt är naken. Och under 00-talet har nog inga kejsare varit så nakna som The Strokes. Hyllade som rockens räddare och förnyare och allting - under ett halvår eller så ville alla musikjournalister suga deras kukar. Årets skiva, årets låt, årets konsert, årets allting. Sen kom backlashen och alla insåg att det här var nog inte riktigt grejen ändå. Och nu, hösten 2009 saknas de på i stort sett alla 00-talslistor.
Förutom min då. Min historia med The Strokes började med att jag var skitsur över att folk sa att de var så bra eftersom jag tyckte att det var så uppenbart att de inte var det. Dock sammanföll det här med att jag fick en New York-period. Jag bodde i New York två somrar i rad, jag förälskade mig i The DFA (vilka kommer dyka upp ett par gånger på den här listan senare så jag struntar i att vidareutveckla det) och det mjuknade väl upp mitt försvar lite grann.
När man inser att kejsaren är naken så har man två val. Det ena är att högljutt beklaga bristen på kläder. Det andra är att titta på vad man faktiskt har framför sig. Och även om det saknades såväl hjärna som muskler så hade kejsaren en fin liten kuk. Varken stor eller hård, men väldigt fin. Vi kan kalla den för New York City Cops.
New York City Cops fanns med på en samlingsskiva som hette Yes New York. Jag vet inte hur många såna skivor jag köpte eller laddade ner på den tiden. Allting som på något sätt kunde kopplas ihop med The DFA, LCD Soundsystem och The Rapture och på den här skivan fanns såväl The Rapture (Olio), LCD Soundsystem (Tired) och The DFA (Deceptacon-remixen) representerade. Ett givet köp med andra ord. Jag vet att jag lyssnade några gånger på skivan helt förutsättningslöst. Och gång på gång återvände jag till den där första låten på skivan.
Sen såg jag att det var The Strokes. Jag försökte övertyga mig själv om att det egentligen var dåligt, men till slut lyckades jag erkänna för mig själv att det här faktiskt var riktigt bra.
Men ibland står man utanför, som den lilla pojken som ser att kejsaren faktiskt är naken. Och under 00-talet har nog inga kejsare varit så nakna som The Strokes. Hyllade som rockens räddare och förnyare och allting - under ett halvår eller så ville alla musikjournalister suga deras kukar. Årets skiva, årets låt, årets konsert, årets allting. Sen kom backlashen och alla insåg att det här var nog inte riktigt grejen ändå. Och nu, hösten 2009 saknas de på i stort sett alla 00-talslistor.
Förutom min då. Min historia med The Strokes började med att jag var skitsur över att folk sa att de var så bra eftersom jag tyckte att det var så uppenbart att de inte var det. Dock sammanföll det här med att jag fick en New York-period. Jag bodde i New York två somrar i rad, jag förälskade mig i The DFA (vilka kommer dyka upp ett par gånger på den här listan senare så jag struntar i att vidareutveckla det) och det mjuknade väl upp mitt försvar lite grann.
När man inser att kejsaren är naken så har man två val. Det ena är att högljutt beklaga bristen på kläder. Det andra är att titta på vad man faktiskt har framför sig. Och även om det saknades såväl hjärna som muskler så hade kejsaren en fin liten kuk. Varken stor eller hård, men väldigt fin. Vi kan kalla den för New York City Cops.
New York City Cops fanns med på en samlingsskiva som hette Yes New York. Jag vet inte hur många såna skivor jag köpte eller laddade ner på den tiden. Allting som på något sätt kunde kopplas ihop med The DFA, LCD Soundsystem och The Rapture och på den här skivan fanns såväl The Rapture (Olio), LCD Soundsystem (Tired) och The DFA (Deceptacon-remixen) representerade. Ett givet köp med andra ord. Jag vet att jag lyssnade några gånger på skivan helt förutsättningslöst. Och gång på gång återvände jag till den där första låten på skivan.
Sen såg jag att det var The Strokes. Jag försökte övertyga mig själv om att det egentligen var dåligt, men till slut lyckades jag erkänna för mig själv att det här faktiskt var riktigt bra.
fredag 25 september 2009
098. 50 Cent - Ski Mask Way
Jag kan skoja om kändisars dödsfall, men det finns några jag aldrig skojat om. Aaliyah är en, Anders Göthberg är en annan och Disco D är en tredje. Jag är för oinsatt för att kunna uttala mig om Disco D's storhet inom ghettotech och booty bass - jag vet bara att han fick mig att lyssna på och älska hans grejer.
Hans baile funklåtar var också lysande - det kändes som att han kunde briljera i vilken genre han än rörde sig i. Praktexemplet på det är "Ski Mask Way". Ytterst få producenter skulle kunna få in en 50 Cent-låt på min topp 100-lista, men Disco D's beat är så galet svängigt att till och med den närmast handikappat uttryckslöse (helt ärligt, en av de där berömda nio kulorna måste träffat någonstans mellan lillhjärnan och talcentrum) 50 Cent får till ett skönt flow. Det säger en hel del om hur fantastiskt vacker "Ski Mask Way" är.
(En parentes bara: Tänk om Biggie och Fiddy på nåt sätt kunnat byta fiender så den sistnämnde hade haft lite mer pricksäkra fiender och tvärtom. Bara en tanke...)
I de intervjuer jag sett med honom utstrålade han en passion för musiken som väl egentligen bara kan jämföras med Quentin Tarantinos passion för film. Den där passionen som tar över allt, där nörderiet är så djupt att det sprängt alla gränser. Det finns inget bättre. Disco D är för mig vad Heath Ledger är för folk med sämre smak. Jag är övertygad om att han hade varit med på topp tio över 2010-talets låtar om han bara hade fått må lite bättre.
50 Cent - Ski Mask Way
50 Cent - Ski Mask Way (Instrumental)
Hans baile funklåtar var också lysande - det kändes som att han kunde briljera i vilken genre han än rörde sig i. Praktexemplet på det är "Ski Mask Way". Ytterst få producenter skulle kunna få in en 50 Cent-låt på min topp 100-lista, men Disco D's beat är så galet svängigt att till och med den närmast handikappat uttryckslöse (helt ärligt, en av de där berömda nio kulorna måste träffat någonstans mellan lillhjärnan och talcentrum) 50 Cent får till ett skönt flow. Det säger en hel del om hur fantastiskt vacker "Ski Mask Way" är.
(En parentes bara: Tänk om Biggie och Fiddy på nåt sätt kunnat byta fiender så den sistnämnde hade haft lite mer pricksäkra fiender och tvärtom. Bara en tanke...)
I de intervjuer jag sett med honom utstrålade han en passion för musiken som väl egentligen bara kan jämföras med Quentin Tarantinos passion för film. Den där passionen som tar över allt, där nörderiet är så djupt att det sprängt alla gränser. Det finns inget bättre. Disco D är för mig vad Heath Ledger är för folk med sämre smak. Jag är övertygad om att han hade varit med på topp tio över 2010-talets låtar om han bara hade fått må lite bättre.
50 Cent - Ski Mask Way
50 Cent - Ski Mask Way (Instrumental)
torsdag 24 september 2009
099. Trentemøller - Moan
En affärsidé som jag funderat på är att starta en efterfestsklubb. Tänk dig följande - inredningen ser ut som en blandning av porrklubb och kuddrummet du hade när du gick på dagis. Öppettiderna är 03-16. Bland alla sängar, madrasser, kuddar, divaner, pälsar, täcken och annat vältrar sig någonstans mellan femtio och hundra klubbkids. Eftersom fyllekäk och bakfyllekäk är ungefär detsamma är det med andra ord sånt som serveras. Varma mackor, kebabtallrikar, omeletter osv. Tänk fett med extra fett på. Här efterfestar folk, den softa musiken gör att de slappnar av lite mer, det behövs liksom inget mer tokröj eftersom alla redan har peakat. Nu ska de bara ro hem natten. Alla som varit på gång men inte hunnit slutföra dealen med varandra kan härja loss bland kuddarna. Några hånglar, några knullar runt ordentligt, några bara somnar. Allt är ok.
När de vaknar finns som sagt mat och dryck där. Rena underkläder säljes. Dusch och bad finns naturligtvis, liksom massage. Ett mindre apotek erbjuds. Beroende på vilket land jag startar verksamheten i så kan det finnas ett antal manliga och kvinnliga prostituerade där (jag kan verkligen se mig själv som mama-san).
På den klubben tänker jag mig att Trentemøllers mästerstycke Moan skulle passa som kuken i röven. När man glider in genom dörrarna vid sex-tiden på morgonen är det jämnt lopp mellan de som har somnat och de som fortfarande efterfestar. Någon tokskrattar, några stönar högljutt, någon snarkar. Moan ackompanjerar allt det där perfekt. Ett skönt beat som finns där och hjälper en att fokusera, men som aldrig tränger sig på. Det är en låt att efterfesta till, att knulla till, att sova till och att vakna till.
Trentemøller - Moan
Trentemøller feat. Ane Trolle - Moan (Vocal Remix)
Trentemøller - Moan (Trentemøller Remix)
När de vaknar finns som sagt mat och dryck där. Rena underkläder säljes. Dusch och bad finns naturligtvis, liksom massage. Ett mindre apotek erbjuds. Beroende på vilket land jag startar verksamheten i så kan det finnas ett antal manliga och kvinnliga prostituerade där (jag kan verkligen se mig själv som mama-san).
På den klubben tänker jag mig att Trentemøllers mästerstycke Moan skulle passa som kuken i röven. När man glider in genom dörrarna vid sex-tiden på morgonen är det jämnt lopp mellan de som har somnat och de som fortfarande efterfestar. Någon tokskrattar, några stönar högljutt, någon snarkar. Moan ackompanjerar allt det där perfekt. Ett skönt beat som finns där och hjälper en att fokusera, men som aldrig tränger sig på. Det är en låt att efterfesta till, att knulla till, att sova till och att vakna till.
Trentemøller - Moan
Trentemøller feat. Ane Trolle - Moan (Vocal Remix)
Trentemøller - Moan (Trentemøller Remix)
onsdag 23 september 2009
100. Bruce Springsteen - Paradise
Gubbrock, jag vet. Jag förstår fullständigt att trovärdigheten för min nedräkning av de 100 bästa låtarna från 00-talet sjunker dramatiskt när jag öppnar med Bruce. Hade han dykt upp efter ett tag, mitt bland en massa mer kreddig musik så hade han känts mer ok. Men då skulle han behöva hamna högre upp på listan och hur jag än räknar så finns det ändå 99 andra låtar som är åtminstone ett litet snäpp bättre än "Paradise". Men å andra sidan finns det hundratusentals som är sämre.
Vissa människor ärver en massa musikaliskt kapital av sina föräldrar. Jag är inte en av dem. Mamma lyssnar uteslutande på jazz och klasssisk musik och även om jag också gillar viss jazz så är det ju inte så att jag på något sätt identifierar mig med det. Pappa däremot levde i en musikalisk värld där bredbenta män i hans egen ålder med namn som Ulf, Neil, Bob och Bruce regerade. Och den världen är med få undantag en värld som jag står helt utanför. "Paradise" är det stora undantaget.
Musikvärlden är svår att åldras inom med värdighet. Jag tänker inte bara på alla 80-talshårdrocksgrupper som harvar på, trots mer en lovligt begynnande flint och oförmåga att knäppa skinnbrallorna. Jag tänker på en artist som Bruce Springsteen. Oavsett vad jag tycker om honom och hans musik så har han ju ett bagage som är fruktansvärt tungt. Hur fortsätter man? "Paradise" är det perfekta svaret.
Texten handlar inledningsvis om en självmordsbombare, men flyttar sedan fokus till en änka vars man dött i attacken mot Pentagon. Avslutningen är briljant. Är det änkan som går ner i floden och dränker sig? Är det självmordsbombaren som går i floden mellan de levandes och de dödas rike? Ingenstans tar texten ställning. Den varken hyllar eller fördömer. Den bara skildrar livets förgänglighet.
Musikaliskt är den lugn och harmonisk, närmast ambient. "Helande" som såväl de hyllande som de mer ironiska recensenterna skrev om skivan den är hämtad från. Jag kan inte heller låta bli att konstatera att jag älskar den här låten mer tack vare att min pappa älskade den. Det gör inte att låten objektivt blir bättre, men musik är inte objektiv. Och den skäms inte för sig bland all idm, ambient och minimaltechno på min chilloutplaylist.
Vissa människor ärver en massa musikaliskt kapital av sina föräldrar. Jag är inte en av dem. Mamma lyssnar uteslutande på jazz och klasssisk musik och även om jag också gillar viss jazz så är det ju inte så att jag på något sätt identifierar mig med det. Pappa däremot levde i en musikalisk värld där bredbenta män i hans egen ålder med namn som Ulf, Neil, Bob och Bruce regerade. Och den världen är med få undantag en värld som jag står helt utanför. "Paradise" är det stora undantaget.
Musikvärlden är svår att åldras inom med värdighet. Jag tänker inte bara på alla 80-talshårdrocksgrupper som harvar på, trots mer en lovligt begynnande flint och oförmåga att knäppa skinnbrallorna. Jag tänker på en artist som Bruce Springsteen. Oavsett vad jag tycker om honom och hans musik så har han ju ett bagage som är fruktansvärt tungt. Hur fortsätter man? "Paradise" är det perfekta svaret.
Texten handlar inledningsvis om en självmordsbombare, men flyttar sedan fokus till en änka vars man dött i attacken mot Pentagon. Avslutningen är briljant. Är det änkan som går ner i floden och dränker sig? Är det självmordsbombaren som går i floden mellan de levandes och de dödas rike? Ingenstans tar texten ställning. Den varken hyllar eller fördömer. Den bara skildrar livets förgänglighet.
Musikaliskt är den lugn och harmonisk, närmast ambient. "Helande" som såväl de hyllande som de mer ironiska recensenterna skrev om skivan den är hämtad från. Jag kan inte heller låta bli att konstatera att jag älskar den här låten mer tack vare att min pappa älskade den. Det gör inte att låten objektivt blir bättre, men musik är inte objektiv. Och den skäms inte för sig bland all idm, ambient och minimaltechno på min chilloutplaylist.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
