Bonnadub

Tur att Andreas Tilliander alltid finns. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom.

Mörkret

Klockan är snart tolv. Jag ligger som vanligt i min säng. Persiennerna är fördragna så ingen granne kan se in. Inte för att någon skulle se någonting. Det är mörkt i mitt hem.

Jag ligger och gråter mig själv till sömns. Mörkret i mitt hem är i gott sällskap av mörkret i mitt hjärta. Det har gått ett år sedan det hände, ändå hittar jag inte orden. Det är som att jag blivit litterärt stum.

Tankarna och känslorna sitter kvar längst därinne. Utåt verkar jag nog ha tagit det bra. Jag är mitt gamla jag. Ibland blir jag ledsen och gråter. Men jag gråter för att det förväntas av mig. Gråter när jag har full kontroll. De äkta känslorna kommer aldrig ut.

Jag hatar att jag inte klarar av att vara svag.

En annan gång

Någon dag återupptar jag nog mitt bloggande.

Dock inte idag. Lite mer vatten måste nog rinna under mina broar först.