Rauk

Vad är den troliga påföljden om man gräver upp Ingmar Bergmans kropp, kysser hans fötter och rider hans likstela och maskätna lem?

Manlig och kvinnlig vänskap

I hela mitt liv har jag matats med mantrat att killar ställer upp för varandra medan vi tjejer bara backstabbar varandra. Jag har egentligen aldrig ifrågasatt det och mina egna motsatta erfarenheter har jag mestadels bara bortförklarat som någon sorts belägg för att jag är annorlunda och därmed bättre.

Men jag ska nu ta några exempel hämtade ur min och min pojkväns vardag.

1) När jag har presenterat min pojkvän för mina tjejkompisar har de genomgående varit beskyddande gentemot mig. Några har till och med varit lite ifrågasättande gentemot honom och försökt förhöra sig om vad han kan ge mig. De har pratat varmt om mig, höjt mig till skyarna och varnat honom för vad de kommer göra om han sårar mig.

När min pojkvän har presenterat mig för sina killkompisar har de genomgående varit inställsamma och flörtiga gentemot mig. Det är uppenbart att flera inte alls respekterat den (förvisso outtalade) tvåsamhet som är kutym i de flesta samhällen. Jag har dessutom vid åtskilliga tillfällen fått höra massor av anekdoter om min pojkvän, alla avsedda att förlöjliga och ringakta honom. Lite för att visa att "han kanske är ett catch nu, men du skulle sett honom förut".

2) Jag skrev en grej på facebook för någon vecka sedan. Budskapet var att jag kände mig så jävla snygg. Responsen var fruktansvärt unison - ett antal killar som gillade och höll med och massor av tjejer som instämde och gav mig en massa komplimanger. När min pojkvän (på min "order") skrev en snarlik grej gillade en del av hans tjejkompisar det, men hans killkompisar kom omedelbart med en massa sarkastisk kritik av hans känsla och därmed hans utseende.

Naturligtvis kommer folk att avfärda detta som manlig jargong och att det finns en djupare vänskap dold därunder, men jag tvivlar. Min pojkvän (som är snygg, vårdar sitt utseende och klär sig både snyggt och medvetet) erkänner själv att ingen kille i hans kompiskrets någonsin gett honom en komplimang för hans utseende, såvida han inte har varit riktigt deprimerad.

3) Jag och mina tjejkompisar behåller kontakten även om någon skaffar ett förhållande. Vi har kommunikation och vi ses. Kanske ses vi inte lika mycket som när alla är singlar, men ändå. Däremot är min pojkvän, hans killkompisar och mina killkompisar inte alls sådana. När de skaffar ett förhållande är det som att de går i idé. De hör aldrig av sig till sina vänner, de slutar att umgås och blir kort och gott helt annorlunda som personer. Det här gäller i bägge riktningar. När jag och min pojkvän blev ihop fortsatte jag ha ungefär lika mycket kontakt med mina tjejkompisar. Flera av mina killkompisar (dock inte alla) blev däremot betydligt mer sparsamma med sin kommunikation gentemot mig. Och min pojkvän har minskat kontakten med massor av vänner.

Och naturligtvis kommer någon idiot till kommentator säga att det är pga dominanta bitchar som förtrycker stackars män. Men utan att vara någon biolog så bör väl mängden ryggrad rent statistiskt vara hyfsat jämnt fördelad mellan män och kvinnor. Eller?

Det här var tre exempel på att en vanlig syn på manlig och kvinnlig vänskap inte riktigt stämmer. Vad är dina erfarenheter av det? Och då menar jag inte vad du har för allmänna teorier om män och kvinnors vänskap utan just DINA EGNA erfarenheter. Lite mer empiri vill jag alltså ha.

Ge mig.