003. The Juan MacLean - You Can't Have It Both Ways (Live)

Jag föll handlöst för DFA. Det sa bara pang. Ingen musikalisk kärlek i mitt liv har varit lika intensiv. Men där jag förmodligen kommer ha en sund och livslång kärlek till Aphex Twin och annan brittisk 90-talselectronica var DFA en låga som brann hett och intensivt. Jag misstänker att ingen under perioden 2002-2005 yttrade frasen "Vet du inte vilka DFA är?" lika ofta och lika nedlåtande som jag gjorde.

Min kärlek till DFA har synts tydligt på den här listan. På plats 7 återfanns Tiga-remixen på Tribulations med LCD Soundsystem, en grupp som förmodligen även borde fått med Someone Great och Beat Connection på listan. På fyrtionde och nittioförsta plats återfanns två DFA-remixar och fler borde nog fått plats. Som remixen på Rise av Delia Gonzalez och Gavin Russom. Men eftersom den DFA-utgivna Carl Craig-remixen på deras Relevee kom på tjugoandra plats så kändes det lite töntigt att ha med den. Sånt avtryck har ju inte Delia & Gavin gjort liksom. Och naturligtvis är det tjänstefel av mig att jag inte hade med DFA-remixen på Dance To The Underground med Radio 4.

Och sen var det ju den där punkfunkdiscogrejen. The Rapture gjorde för ett ögonblick rock och punk lyssningsbart. Jag satte det desperata mästerverket I Need Your Love på tjugotredje plats, men naturligtvis borde även superhitten House Of Jealous Lovers varit med. DFA-plagiaten borde också varit fler. Sextiondeplacerade Me And Giuliani Down By The School Yard (A True Story) borde haft sällskap av "It's For You" med Out Hud. Shit Robot och The Black Dice är även de obegripligt nog lämnade utanför.

Men högst upp av dem alla är ändå The Juan Maclean. Förvisso kom aldrig By The Time I Get To Venus, Happy House eller Tito's Way med. Inte ens Give Me Every Little Thing med de fantastiska syntarna eller mysiga vocodermästerverket My Time Is Running Out finns med, vilket jag ångrar bittert. Någon diskussion om You Can't Have It Both Ways plats här uppe i toppen har det dock aldrig varit. Är det någon låt jag redan för sju-åtta år sedan visste skulle vara med på topp fem så var det den.

The Juan Macleans sound är förvisso hälften DFA-funkig hi-hat-house, men det är den andra halvan som gör det så makalöst. Vi pratar funkig electro eller elektronisk funk av högsta klass. Vi pratar lager-på-lager-estetik - The DFA's trademarkrytmer, Juan Macleans stämningsfyllda acidknorrar, de bästa publikvrålen sen The KLF och slutligen Nancy Whangs distat flummiga röst. Det här är kanske den bästa danslåt jag vet. I snart nio år har jag försökt sätta mig ner och lyssna på vad Nancy Whang sjunger. Jag har i berusat tillstånd på en fest frågat henne om texten men jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte har en aning om huruvidare den är djupare än själva äta-kakan-ha-kvar-kakan-grejen. För så fort syntbasen börjar knorra till och de släpiga hi-haterna gör entré så är jag helt borta. Bättre betyg har ingen housesångerska någonsin fått av mig.