Sometimes I feel like a motherless child

En bra sak med att ha en mamma som både är författare och redaktör är att hon har bra koll på skrivprocessen. Jag har en skrivgrej som ska lämnas in på fredag och jag mailade henne ett utkast igår bara för att vi skulle ha något konstruktivt att diskutera (och inte börja hata varandra för andra saker) över den traditionella måndagsmiddagen. Så efter att hon spytt lite galla över Bokmässan tog hon fram ett sin kopia som var överfull med röd text.

När jag var liten hatade jag det. Jag minns när jag hade skrivit en berättelse i fyran som såhär i efterhand var jävligt avancerad för den årskursen och visade den för henne på kvällen (jag skulle lämna in den följande dag). På morgonen låg den på köksbordet och var full med understrykningar, överstrykningar, förslag och annat. Andra föräldrar skulle säkert läst den halvhjärtat och sen öst beröm oavsett textens kvalitet men inte min mamma. Hon hade skrivit att själva grundidén var bra men att den var alldeles för naivt och otydligt genomförd. Jag var nio år.

För mig var det där inget konstigt. Sån var min mamma och sån är hon än idag. Jag har på gott och ont aldrig behandlats som ett barn av henne och definitivt aldrig som HENNES barn. Vi har bara varit två människor som funnits nära varandra i ren fysisk och intellektuell bemärkelse. Definitivt inte emotionell.

Idag är situationen densamma. Jag har förlikat mig med min mamma. När pappa dog och jag efter ett halvår kom ur förnekelsebubblan blev jag förbannad på henne över hennes totala brist på engagemang, sympati och stöd i min svåra situation så jag sa upp kontakten med henne. I somras kom plötsligt ett mail där hon skrev att hon saknade mig och undrade om jag skulle komma hem. Jag åkte hem omedelbart. Jag läste det på mitt i natten på ett hotellrum i Seoul och redan samma förmiddag satt jag på ett plan till Europa. En sådan känsloyttring har hon aldrig någonsin visat mig, varken förr eller senare.

Nu har vi den relation vi vill ha med varandra. Vi äter middag ute varje måndag. Varannan vecka bjuder hon och bestämmer ställe, varannan vecka bjuder jag och bestämmer ställe. Vi hör bara av oss om det är absolut nödvändigt. Jag har bara varit hemma i hennes lägenhet (där jag vuxit upp) en gång sen jag kom hem och det var för att hämta saker. Hon har inte sett min lägenhet.

Jag förstår att det låter som en sjuk relation, men det är så jag vill ha det och jag tror att det är så hon vill ha det också.

Nu hatar jag inte när hon visar det rödmarkerade. Jag kan skilja mellan person och prestation. Jag kan ta till mig hennes kritik eftersom den nästan alltid är befogad. Och på något sjukt sätt så blir jag nostalgisk när hon gör det. Så och idag.

Jag undrar vad hon skulle säga om jag visade henne den här bloggen. Annars när jag skriver saker använder jag mig alltid av henne (eller någon annan) som redaktör eller bollplank. Det här är den enda plats där jag skriver helt fritt. Det enda ställe där även misslyckanden får plats.