071. Aril Brikha - For Mother

Mammalåtar är överlag en sällsynt dålig genre. Den mest psykopatiskt hatiska rappare blir plötsligt schizofren (på ett dåligt sätt) och visar upp någon sorts mammakärlek som inte bara är så äcklig att man vill kräkas utan dessutom så galet insiktslös eftersom sagde rappare inte skulle blivit psykopatiskt hatisk om mamman varit en bra mamma. Jag kan förstå folk som skriver generande naiva kärlekslåtar eftersom förälskelse kan göra en blind, men relationen till ens mammma har man ju distans till. Den om någon måste man ju ha dissekerat och analyserat till leda om man är en tänkande människa. Det äckligaste är att artister i sin mammakärlek tar upp helt sjuka saker och gör de till bra. Typ "vi var så fattiga för pappa hade lämnat oss så vi hade inget att äta, så du gav oss bajs och när jag åt bajset blev jag kladdig i ansiktet och du torkade av mig med dina salivkladdiga fingrar och jag kan fortfarande känna lukten och smaken av din saliv, jag älskar dig mamma".

Lyckligtvis finns det människor som gör mammalåtar utan att blanda in onödiga saker som ord. Som Aril Brikhas "For Mother".

Jag hatar min mamma. Jag vet att det låter fjortisaktigt och patetiskt, men jag ska försöka nyansera bilden. Om vi börjar med att skilja mellan känsla och förnuft så kan jag rent förnuftsmässigt respektera henne. Jag är den jag är till stor del pga henne och jag gillar huvudsakligen den jag är. Fine.

Sen kommer känslan. Och där är det kompakt hat som dominerar. I hela mitt liv har hon behandlat mig utan tillstymmelse till känsla. Jag har ett minne från när jag var hos min dagmamma. Jag är osäker på min exakta ålder men det är innan jag började skolan. Jag hade suttit och pysslat och fixat i en oändlighet med en teckning till min mamma, men precis innan hon skulle komma och hämta mig hade en pojke rivit sönder den. Jag var hysteriskt ledsen. Min mamma kommer plötsligt och ser mig ligga på golvet och snorgråta á la Helena Bergström och det hon gör är att säga åt mig att jag kladdar ner mina kläder och att jag måste lära mig att säga ifrån. En annan mamma hade kanske kramat om mig och sagt att man kanske kunde laga teckningen. Eller att den var fin ändå. Min mamma brydde sig inte om teckningen.

I mina tankar har jag dödat henne så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har knivhuggit henne, jag har strypt henne med ståltråd, jag har förgiftat henne, jag har knuffat ner henne från en hög höjd, jag har svält ihjäl henne, jag har bränt ihjäl henne, jag har sparkat ihjäl henne, jag har dränkt henne...

Jag har aldrig någonsin tänkt en sådan tanke om min pappa. Honom har jag alltid älskat. Det går inte en dag utan att jag önskar att det var min mamma som hade dött istället för min pappa.

Många gånger har jag försökt hålla tillbaka mitt hat mot mamma. Jag har spelat med. Spela med är rätt uttryck, för det har blivit en förutsägbar charad av hennes och min kontakt. Men nu orkar jag inte mer. I måndags kom droppen.

Jag kommer flytta utomlands om ca två månader för att praktisera på ett företag som min pappa jobbade på och var delägare i (vilket i praktiken innebär att jag är delägare när arvsskiftet är klart på pappret). Det kommer ge mig en erfarenhet som är grymt bra när jag sen söker in till en utbildning på en av världens främsta business schools. Någon som tycker att det är en dålig idé?

Min mamma tycker det. Hon sa rakt ut att det var patetiskt av mig att gå i pappas fotspår. Att han inte kommer tillbaka för att jag gör det. Att jag inte behövde bevisa min kärlek till honom. Att jag borde hitta min egen väg istället.

Jag har haft ångest i flera år för vad jag ska syssla med. Jag älskar att skriva, jag älskar musik, jag har funderat på att ägna mig åt det på något sätt. Samtidigt har det alltid känts för futtigt. Och om man inte blir bäst på det, så blir det rätt pinsamt.

Självklart är jag påverkad av pappa i mitt beslut. Men och? Vem påverkas inte av sin omgivning? Jag har fascinerats av hans värld i hela mitt liv. Strikt formalitet, påklistrad, proffesionell trevlighet - jag respekterar det väldigt mycket mer än den självupptagna inneslutnings/uteslutningskrets som alla kulturmänniskor ingår i.

Jag vet inte många andra i min ålder som har lika tydliga planer för framtiden som jag. Av dem är det ingen annan som siktar lika högt som jag. Och ingen har lika realiserbara planer som jag. Jag föreställer mig att de flesta mammor skulle vara stolta över sina döttrar om de tagit tag i sina liv och gjort upp en sådan plan, trots att de drabbats av det jag drabbats av. Men inte hon.

Att hata sin mamma är fruktansvärt jobbigt. Inte minst eftersom jag själv har så många av de sidor och egenskaper som hon besitter. Jag kan vara lika kall och cynisk som hon är. Jag kan vara lika medvetet elak som hon. Jag kan vara lika omedvetet elak som hon. Det enda som gör mig till en bättre människa än hon är att jag inte gillar de sidorna hos mig.

För mig är "For Mother" en soundtracket til en novell jag skrev när jag gick på högstadiet. Jag önskar att jag hade den kvar, i såna fall skulle jag lagt ut den här. Den handlade om en dotter som planerade och genomförde ett mord på sin mamma och var den enda skolgrej jag någonsin lämnat in som inte har fått MVG. Det i sin tur berodde nog främst på att det också var den enda skolgrej jag någonsin lämnat in som inte hade belysts av mammas kritiska ögon innan jag lämnade in den.

När jag hör "For Mother" bubblar hatet mot min mamma upp, men samtidigt kanaliseras det in till något mer konstruktivt. "For Mother" är för mig vad Snickerboa är för Emil i Lönneberga. Och när den till sist tar slut är jag lugn och harmonisk igen. Och för det mesta har jag ett ondskefullt leende. Och en plan...