Inanna om Israel/Palestina och en del annat

1.
Den senaste tiden har jag anklagats för att vara rasist, nazist, antisemit, antimuslimsk och en massa annat av folk som läst min blogg. Jag tänkte förklara det hela här. Ja, jag hatar judar. Ja, jag hatar muslimer.

Men... det betyder inte att jag hatar alla eller ens en majoritet av dem. Jag hatar folk som tar sin etniska, nationella, sociala, sexuella, religiösa eller vadfandetnuär identitet på ett så jävla stort allvar att de slutar se andra som människor. Om det sen handlar om svenskar, muslimer, adliga, svarta, lesbiska, män eller vad det än är spelar ingen roll. Den människa som framhäver sina sociala identiteter istället för sin personliga identitet är en svag och närmast värdelös människa. Gemensamt för dem alla är ju att de i stort sett är opåverkbara. Ja, du föddes vit. Är det något att vara stolt över? Ja, du föddes som man och har varit homosexuell sedan födseln. Är det något att vara stolt över? Ja, du föddes om muslim och uppfostrades muslimskt. Är det något att vara stolt över.

Jag vet inte hur ni funkar men jag tycker att det är helt stört när folk är stolta över saker de inte kan rå för och inte kunnat påverka. Exempel: jag är stolt över att jag är smal eftersom det är något jag själv sett till genom att träna och äta ordentligt. Jag är inte stolt över att jag har rätt mycket pengar eftersom det inte är något jag själv har sett till. Jag skäms inte för det, men jag är inte heller stolt över det. I det första fallet kan jag (rättmätigt) vara rätt dryg. När folk pratar om vikt och sånt så kan jag absolut avfärda det med att det bara är att träna och äta ordentligt eftersom jag vet av egen erfarenhet att det funkar så. I det andra fallet är jag inte det, eftersom det inte är min förtjänst att jag råkade få en rik pappa. Däremot är jag tacksam för pengarna, men tacksamhet och stolthet är två jävligt olika saker. Jag ser inte ner på folk som inte har pengar. Get it? Stolthet, tacksamhet... två olika saker.

Ok... nu när det är klarlagt... över till Mellanöstern.

2.
Till att börja med är jag partisk. Även om jag inte anser mig vara personligt inblandad så har jag blodsband till den ena sidan i konflikten. Hitler skulle ha sagt att jag var "jüdischer Mischling zweiten Grades", dvs judisk blandras av andra graden. Det uttrycket tycker jag säger mer än något om hur anala (på ett dåligt sätt) nazisterna var.

Min mormor kom som judisk flykting från Baltikum under Andra världskriget och hade turen att träffa en svensk man som hon gifte sig med. Annars hade hon nog fått åka ”hem”. Resultatet blev som alla förstår bland annat min mamma. Där min mormor höll hårt i judiska traditioner (i synnerhet efter att morfar gått bort) så var min mamma fullständigt ateistisk och sekulariserad. Min mamma och min mormor hade en synnerligen frostig relation till varandra, vilket innebar att jag inte träffade mormor speciellt ofta. Mamma och jag har aldrig firat Chanukka (som jag måste slå upp för att veta hur det stavas på svenska) eller sabbat eller något annat judiskt. Jag har varit i en svensk synagoga två gånger i mitt liv – den ena gången strax efter min mormors död, den andra gången på ett studiebesök i skolan. Ett tag strax efter mormors död blev jag nyfiken på min judiska bakgrund och under någon vecka försökte jag bara äta kosher. Sorgbearbetning kallas det nog. Men det gick inte. Min bästa kompis då (som var vegan) kunde stå ut med att jag åt kött, men att jag enbart åt kött som var slaktat på ett tämligen vidrigt sätt var mer än hon kunde acceptera. Så hon gav mig ett ultimatum. Det plus det faktum att skaldjur är det godaste som finns gjorde det lätt att välja. Vår vänskap kunde fortgå för att senare ta slut av helt andra skäl.

Jag har varit i Israel en gång, för snart ett år sen. Jag tillbringade två veckor hos tämligen avlägsna släktingar och jag har aldrig känt mig så icke-judisk som då. Men även hos min moster och mina kusiner i New York känner jag mig tämligen malplacerad när det judiska tränger sig på. Det var ingen slump att jag väntade med att åka till New York i julas tills de hade firat Hanukkah för det känns inte som jag. En amerikansk jul däremot, det funkar. Amerikanisering är inget hot mot min självbild.

Så... det var min judiskhet. Jag skulle förmodligen överleva en andra Förintelse, men jag skulle nog ha det rätt svårt med karriären. Fast jag skulle å andra sidan få flytta till Israel och bli medborgare där om jag ville. Över till själva frågan.

3.
Det som irriterat mig väldigt länge med frågan om Israel/Palestina är inte komplexiteten. Den känns ok. Det är en väldigt komplicerad fråga. Å ena sidan har judarna funnits där sedan 1948 (och i mindre grad även tidigare), samt före diasporan. Å andra sidan har palestinierna funnits där under en längre obruten tid. Jag ska inte fördjupa mig speciellt mycket i det här, jag tycker att båda sidor har rätt schyssta skäl till att landet ska vara just deras. Sen skulle det kunna vara en smaksak huruvida judarna eller palestinierna har bäst skäl, men tyvärr är det inte ens det.

Svenskars ståndpunkt i Israel/Palestina-frågan är idag (och har säkert varit det i evigheter) en ren höger-vänster-fråga. Guilt-by-association. Är du höger, ja då är du för Israel. Är du vänster, ja då är du för Palestina. Enkelt, bra då går vi vidare.

Eller? Hallå?



(Bläddra inte vidare innan du har sett det här klippet. Det finns här av en anledning. Dessutom är det ett både roligt och sant klipp. Dessutom är det bara en minut långt.)

"Anyone that makes up their mind before they hear the issue is a fool." Chris Rock uttrycker exakt varför jag aldrig någonsin kommer bli politiker.

Tyvärr är det ju så här det funkar. Är man höger är man för USA och därmed för Israel och därmed mot Palestina. Är man vänster är man mot USA och därmed mot Israel och därmed för Palestina. Själva Israel/Palestina-frågan blir irrelevant, det är inte den i sig som får folk att välja sida. Man väljer sida utifrån vilka andra som finns på ens sida. Vilka man kan identifiera sig med. Israel/Palestina-frågan är bara en liten petitess i sammanhanget. I stort sett alla som är politiskt aktiva tar ställning i den här frågan. Alla politiker. Alla tidningar. Därför är de idioter.

Här skapas också låsningen. Eftersom stöd för Israel är förknippat med så mycket annat så kan inte personer på Israelsidan uppmärksamma och kritisera det faktum att staten Israel beter sig vidrigt åt när den förtrycker och mördar palestinier. För om de skulle acceptera det innebär det att stödet till Israel ifrågasätts och då ifrågasätts USA och världspolitiken och hela liberalismen och då rasar ju allt. Nej, bättre att bara fortsätta stirra in i tunneln. Rättfärdiga vilken skit som helst. Ändamålen helgar medlen.

Och på andra sidan är man lika goda kuksugare där. Palestinasidan skulle aldrig uppmärksamma och kritisera det faktum att Hamas beter sig vidrigt åt när den självmordsbombar judar. För om de skulle acceptera det innebär det att stödet till Palestina ifrågasätts och då ifrågasätts antiimperialismen och världspolitiken och hela socialismen och då rasar ju allt. Nej, bättre att bara fortsätta stirra in i tunneln. Rättfärdiga vilken skit som helst. Ändamålen helgar medlen.

Tror du mig inte? Testa följande experiment. Prata med en person som har tagit ställning i frågan. Ta upp ett fenomen som exempelvis judiska bosättningar, skjutna palestinska ungdomar eller något annat om det handlar om någon som är pro-Israel och förklara hur hemskt du tycker det är. Ta upp självmordsbombningar om det handlar om någon som är pro-Palestina och förklara hur hemskt du tycker det är. Personen i fråga kommer i värsta fall förneka hela fenomenet, men om det handlar om en någorlunda normal idiot så kommer han/hon att:
1) motvilligt acceptera att det är något som hänt
2) använda empatiska argument som syftar till att förklara varför man gör såna saker
3) rättfärdiga dem med att den andra sidan är så mycket värre
4) förklara att det där hemska gör att den sidan inte har rätten på sin sida

Nu kommer själva experimentet. Avbryt personen direkt efter steg 1. Säg bara "tack" och gå därifrån. Jag lovar att du inte får vara ifred för den personen förrän han/hon fått ur sig punkt 2, 3 och 4. Och det spelar ingen roll vilken sida personen står på. Steg 2, 3 och 4 måste komma fram. Jag gjorde det här experimentet på en flickvän till en killkompis, vilket gjorde att han inte fick ligga den kvällen eftersom hon behövde moraliskt rättfärdiga det hela inför honom (som var fullständigt ointresserad) eftersom jag inte lät henne göra det inför mig.

4.
Man skulle kunna skratta åt hur sjukt alltihop är, men det tar inte slut där. I samband med att Israels regering uttryckte sig en aning plumpt om hur Sveriges regering borde betett sig i frågan om Donald Boströms numera rätt berömda artikel så uttryckte sig bloggaren Jinge följande: ”Samtidigt måste jag erkänna att jag samtidigt kan känna en kittlande förtjusning. Precis på samma sätt som när Djurgården gör självmål i allsvenskan.”

Jag vet inte om Jinge eller någon av hans läsare insåg hur träffande parallellen med fotbollslag var för hela Israel/Palestina-frågan. Nu är inte jag världens mest insatta när det gäller fotboll, jag tycker det är tämligen ointressant med lagsporter och dylik masspsykos kring den, men en sak har jag hyfsat bra koll på och det är hur folk börjar hålla på ett lag eftersom jag har sett folk i min omgivning börja göra det. Det går i regel till på följande sätt:

Föräldrar, äldre syskon, klasskompisar, eller någon annan säger att man ska heja på det laget och då gör man det. AIK, Djurgården eller Hammarby? Vad hejar du på? Sen bekräftar man och bekräftas i det där i åratal under uppväxten och sen går det inte att ändra på. Hur många hammarbyare tror ni kommer regelbundet åka ut till Råsunda och titta på AIK under 2010 med argumentet "här spelas just nu bättre fotboll än på Söderstadion, så jag åker hit istället". Ingen, såklart. Eftersom fotbollslagsympatier inte handlar om argument utan om att man sagt en sak och sen står man för det resten av livet oavsett vad.

Därför är det en fruktansvärt träffsäker parellell som Jinge drog. Och inte mindre träffsäker blir den när man tittar på det tunnelseende och den fullständiga fanatism som präglar såväl fotbollsfansen som Israel/Palestina-"vännerna". Förluster och övergrepp bortförklaras med samma argumentation. Ideologin är viktigare än verkligheten. Det finns ingen verklighet utanför ideologin.

Personligen hejar jag inte på något lag. Varken i fotboll eller i Mellanöstern. Däremot tycker jag det är tragiskt varje gång övergrepp sker och jag tycker det är ännu mer tragiskt när den ena sidans övergrepp inte bara förklaras utan ursäktas med den andra sidans övergrepp. Det riktigt sjuka är att samma människor som använder den typen av förklaringar där skulle aldrig acceptera samma logik i deras egen vardag. Det är de för civiliserade för. Det är ju trots allt bara på tv och i tidningar som folk dör. Och de som dör på "vår" sida blir ju retoriska slagträn. Och "de andra", de får ju skylla sig själva.