Serien Elvis har äntligen lämnat tidningen Metro. Det finns så många som har kritiserat den serien att jag egentligen borde låta bli. Men jag måste.
Det stora problemet är inte att serien överlag inte är rolig. Det finns massor av såna serier. Och talang saknas uppenbarligen inte helt och hållet. Det finns en enrute-strip där Elvis sitter nere i en brunn och med tårar i ögonen tittar uppåt samtidigt som hans sambo tittar ner där uppifrån och säger nåt i stil med "Äh, ryck upp dig." Än idag är det en briljant bild och kommentar. Om någon har den någonstans så får ni gärna maila den till mig. Jag har inte hittat den på nätet och jag har inte lust att läsa igenom alla hans böcker för att eventuellt hitta den.
Nej, det stora problemet är skildringen av deras förhållande. Äldre/sämre sit-coms bygger väldigt ofta på att mannen är rolig/knäpp/fumlig medan kvinnan är korrekt och aptrist. Tänk King of Queens, According to Jim, Everybody Loves Raymond eller varför inte Svensson Svensson. Men Elvis tar det här konceptet ett steg längre. Här handlar det om psykisk nedbrytning och förtryck.
Tony Cronstams Elvis-alter ego skulle kunna vara en charmig loser om det inte vore för att hela serien är skriven på ett så kärlekslöst och ytligt sätt. Framför allt beror det på karaktären Hedvig som känns så stereotyp att jag tvivlar på att Maria Cronstam verkligen finns. Jag är helt övertygad om att pseudonymerna "Tony och Maria Cronstam" i själva verket är en täckmantel för en misogyn tankesmedja. Seriöst - finns det någon karaktär i serier, film, tv, spel, musik, böcker etc som väcker lika mycket spontant kvinnohat? Jag kan själv erkänna att jag vid åtskilliga tillfällen efter att ha råkat (ja råkat - Elvis är lite som barnporr, man söker inte upp det, men det går inte att låta bli att titta när det finns där) läsa en Elvisstrip spontant tänkt "Kvinnor är helt störda i huvudet". Tänk då vad som händer i huvudet på killar? Föratt inte tala om störda killar? Störda våldsbenägna killar med dålig seriesmak?
Det skulle inte förvåna mig om serien Elvis ligger bakom en ansenlig del av de där kvinnomorden som Aftonbladet tar upp då och då.
Plastik Fantastik säger: en vännina knullade med en kille en gång på fyllan och hon kände inte ens kuken. Damn! Undrar om han led av det det var inte bara fylla nämligen Inanna säger: haha alltså, jag har aldrig varit med om det på det sättet.... visst har jag varit med killar som inte varit så stora, men inte så små Plastik Fantastik säger: nej jag tror få har det Inanna säger: men det går ju att knipa rätt bra Plastik Fantastik säger: ah Inanna säger: fördelen med en stor är ju att man bara kan slappna av och njuta av turen med en mindre kan man inte bara vara passagerare, då är man typ bilskollärare Plastik Fantastik säger: haha well put Inanna säger: haha, jag vet... jag blev skitnöjd när formuleringen dök upp i hjärnan
Vi samlades i ett stilrent Hornstullskök kring en nyinköpt orange Le Creuset-gryta fylld med Boeuf Bourguignon. Fyra par i olika faser. Värdparet som var nyblivna sambor, ett gift par som äntligen fått barnvakt, ett fortfarande nykärt par och så vi då. Par var nog att ta i. Vi gillade att ligga med varandra. Han var sugen på att gå på parmiddag med sina vänner och jag hade inget bättre för mig.
Lägenheten var helt klart i min smak. Ett par Murakamiromaner i bokhyllan, Super Mario Galaxy 2 i spelhyllan, ett välfyllt barskåp och pikanta detaljer som avslöjades när jag snokade igenom badrumsskåpet.
Det var ett förvånansvärt homogent sällskap, omkring eller strax under de trettio, någonstans i gränstrakterna mellan kulturkoftorna och reklamskäggen. På sistone hade de alla varit i Barcelona och/eller Berlin, gått över från dagens till rosévin, lyssnat oerhört mycket på Robyn och den fule killen i Snook samt slutat säga "bra där" och börjat säga "jag gillart".
En spotifylista plöjde på och jag kunde inte låta bli att bryta mot den heligaste av alla sociala umgängeskoder i Sverige, nämligen att plocka bort låtar från värdparets spotifylista. Å andra sidan kan jag inte stillasittande se på när folk spelar country offentligt. Det är aldrig ok, inte ens om man kallar det för americana.
Jag blev naturligtvis noga förhörd av de övriga tjejerna i sällskapet - hur hade vi träffats, hur hade jag gjort för att fånga honom, hur stod jag ut med vissa aspekter av hans personlighet, hur var han i sängen och så vidare. Jag flydde försiktigt ut till killarna och började prata om Super Mario Galaxy 2 med värden, varpå han förklarade att det tillhörde hans 8-årige varannanveckason från ett tidigare förhållande. Epic fail...
Det började blandas drinkar och ett frågesportsspel plockades fram. Jag lottades i lag med sällskapets enda mamma och i takt med att vi blev fullare och fullare tog vi hem en strålande seger. Här någonstans började också den kanske mest tankeväckande diskussion kring porr jag varit med om på sistone. Jag vet inte hur vi hamnade där, men till skillnad från när man annars hamnar i diskussion kring porr och någon sätter agendan genom att framstå som helt okunnig så blev den här diskussionen betydligt mer initierad. En kille förklarade att porren förändrats för varje årtionde. På 80-talet var porr fortfarande något sällsynt och svåråtkomligt, vilket gjorde att det räckte med vanligt sex med snygga aktriser. På 90-talet ökade tillgängligheten med kabelkanalerna och då blev analsex svaret på hur man skulle sticka ut i porrträsket. I början av 00-talet gjorde deepthroatandet stor comeback men det övergick sedan till de senaste årens munknull- och gaggingfixering. Jag vet inte om han rent empiriskt hade rätt, men det faktum att jag kunde se en röd tråd mellan min tidigare analsexvurm och min passion för 90-talistisk Warp-electronica och PS1-rollspel från Square var helt klart glädjande.
Frågan var dock vad 10-talet skulle landa. De flesta enades om att 10-talet skulle bli fittans årtionde med fistfucking (enhands eller tvåhands) som favoritpraktika. Jag och min lagkamrat trotsade majoriteten och slog ett slag för kuken i fokus. Mastodontkukar och cbt med andra ord.
Man kan lätt tro att en sån här kväll skulle urarta i en vild gruppsexorgie men det blev istället en lugn och väldigt trevlig natt som inte slutade förrän jag somnade under ett tämligen misslyckat (uppenbarligen) försök till fyllesex hemma hos mig vid sextiden i morse. Så kan det gå...
Det finns ett tydligt samband mellan artister och knark. Jag säger inte att alla artister använder knark, men en klar majoritet gör det. De finansierar sitt missbruk genom skivintäkter, konserter och annan kommersialisering av musiken. Många av dem har börjat sin musikkarriär med visioner om att ägna sig åt nyskapande musik, men har sedan av producenter, managers och skivbolagsfolk lockats att kompromissa med sina ideal och ställa upp på en krassare kommersialisering av musiken.
De levererar utslätad hitlistemusik som de själva innerst inne föraktar. Utåt sett försöker de leva upp till myten om "den lyckliga artisten", medan de innerst inne är fast i ekorrhjulet. Mer pengar till mer knark behövs, så de levererar mer utslätad hitlistemusik, som får dem att må ännu sämre och så behöver de ännu mer knark för att stå ut så de levererar ännu mer utslätad hitlistemusik för att ha råd.
För artisterna är det här vägen till undergången. Många knarkar ihjäl sig eller tar livet av sig. Andra överlever, men har men för livet. De kan inte ägna sig åt ickekommersiellt musicerande utan drabbas av svår ångest. Åter andra drabbas av artiststigmat - oavsett vad de företar sig i fortsättningen kommer allmänheten aldrig att se dem som något annat än artister.
Allt det här bygger på en krass ekonomisk verksamhet. Internationella ligor, s.k. skivbolag, lockar unga, intet ont anande människor att bli kommersiella artister. Med löften om guld och gröna skogar lockas de unga till vad som i bästa fall blir stora scener och dyrt knark och i värsta fall blir att harva på familjeprogram i TV och finlandsfärjor och punda fultjack. Allt detta för att skivbolagen ska tjäna pengar. Det här handlar om en konspiration gentemot en hel ungdomsgeneration, en ohelig allians mellan skivbolag, tv-produktionsbolag och kvällstidningar, tydligast synliggjord i tv-program som Idol.
Att kriminalisera musikförsäljning är något som många förespråkar, men jag menar att det är att slå på de som redan ligger. Offren här - de kommersialiserade artisterna - skulle bara drabbas hårdare. Istället skulle jag vilja kriminalisera musikköp. Det är någonting grundläggande fel i ett samhälle där en hel vuxenvärld försöker pracka på ungdomar en syn på musik som en vara - någonting man kan köpa och äga.
Musik är någonting fint som sker mellan en artist och en lyssnare. Musik kan lindra smärta, musik kan sprida glädje, musik kan som ingenting annat FÖRSTÅ en människa. Att därför reducera musik till någonting materiellt som kan säljas och köpas på en marknad är följaktligen kränkande för den som skapar musiken. Visst finns det artister som säger att de trivs med att sälja musik - men handen på hjärtat - är de verkligen ärliga mot sig själva och oss andra? Myten om den lyckliga artisten är så stark att vissa artister till och med tror på den själva.
Vi 90-talister är den första generationen sedan skivindustrins genombrott för vilka musik är någonting fint och inte bara en kommersiell vara. Vi lyssnar på musik, vi lever av och för musik och vi tar oss till den gratis - varför måste ni pervertera vår syn på musik med era unkna kommersiella idéer?
För artisternas och ungdomens skull - FÖRBJUD MUSIKKÖP!
Tänk dig att du befinner dig på ett födelsedagsfirande. Du har en revolver med sex skott. Med varje skott kan du bara skjuta ihjäl en person, så totalt kan du skjuta ihjäl sex personer. Inget fusk med att ställa dem på led eller annat. Sex personer som ska dö. Men vilka sex - och i vilken ordning. Vem ska dö först (dvs, vem MÅSTE till varje pris dö), vem ska dö näst först osv...
Ok, det här är personerna.
1) Personen som säger 'dig har jag inte sett sen du var så här liten' trots att han stirrade på din urringning på din pappas begravning för 2 1/2 år sen.
2) Personen som undrar vad du gör nuförtiden men inte lyssnar när du svarar.
3) Personen som gör allt för att få sina barn att framstå som så lyckade och framgångsrika. Nämen, pluggar din son på... vad hette det.. högskola? Oj vad fint! Södertörn? Ja, det ska ju vara bra.
4) Personen som säger "nu reser vi oss upp och sjunger 'ja må de leva' ".
5) Personen som omedelbart invänder och föreslår att vi ändrar texten från 'uti hundrade år' till 'många lyckliga år'.
6) Personen som tror att han är rolig när han försöker dra igång en andra vers genom att sjunga "och när de har levat..."
7) Personen som inte förstått innebörden av ordet fyrfaldigt i uttrycket fyrfaldigt leve.
8) Personen som tror att han är först i världen med att utbrista hipp hipp hora hora hora hora.
9) Personen som måste följa upp det fyrfaldiga hurrandet med ett ba-da-pa-pa-pa-paaaa.
10) Den feta bakande personen som blir förnärmad när du inte vill äta en tårta som består enbart består av socker och animaliskt fett.
11) Den feta personen som, efter att ha beklagat sig i hela ditt liv över hur feta diskrimineras och missaktas och hur svårt det är att gå ner i vikt, vräker i sig två bitar av ovan nämnda tårta samt ett antal bullar och kakor.
12) Personen som tvingar med sina barn trots att dessa uppenbarligen inte vill vara där.
13) Bitterfittan som skriver ett blogginlägg om det.
Sådär... ge mig din rangordning. Vilka sex vill du skjuta och i vilken ordning.
Jag har ett problem. Min lillebror fyller snart 15 och blir därmed byxmyndig. Eftersom vår far är död så faller det på min lott att se till att han blir av med oskulden, men jag har ingen aning om hur jag får tag i en hora till honom. Och inte nog med det - vad för en hora ska jag köpa till honom? Svensk? Utländsk? Ung? Gammal?
Joy sa... Äh..visst är spotify långt ifrån något komplett musikbibliotek men det finns samtidigt sjukt mycket bra musik för den som letar. Jag kan lova dig att jag har satt ihop ett flertal playlists som jag vet att du skulle digga om jag skickade dom till dig. Det vore förresten mer än välkommet med lite uppdateringar från din sida på topp femtio listan. Kan bli intressant. J 16 april 2010 01.24
inanna sa... Alltså, visst finns det mycket bra, men problemet är att inte allt finns. Många människor nöjer sig med att 60% finns på ett bekvämt avstånd. Själv vill jag att 100% ska finnas och då är det mp3 som fortfarande gäller. Ska försöka uppdatera listan. Den är ju liksom klar, det enda som saknas är att jag ska lägga ut lite låtar på youtube. 18 juli 2010 19.21
Esgie Qroue sa... Bra text (minus Chris Rock-videon då. Han är aldrig befogad nånstans). Vissa människor använder konflikter som den i Israel/Palestina för att tillfredsställa sina egna emotionella begär. Genom ett stark ställningstagande och känslomässig investering ("sympati" för den ena eller andra sidan), ges möjligheten inte bara till hänryckning och extas (http://www.youtube.com/watch?v=Tu1wAP2Baco), utan även till chansen att få spela en viktig roll i ett Större Sammanhang (http://www.facebook.com/group.php?gid=2208363470). På ett kommunistcafé här i Malmö såg jag för nåt år sen en kille bärandes en t-shirt med trycket "BURN ISRAEL, BURN!". Jag tror inte att denne gosse, hur "engagerad" han än var i Israel/Palestina-frågan, hade något egentligt intresse av att se konflikten lösas. Vad skulle han vinna på det? Om judar och araber plötsligt blev sams, vad skulle det innebära för honom? Inga fler demonstrationståg och slagord, inga fler jetteheftiga tischas, inga fler spontana vredesextaser till nyheterna om den senaste helikopter-räden i Gaza, och så vidare. Ett tråkigare liv, helt enkelt. 21 april 2010 01.36
inanna sa... Vad har du emot Chris Rock? Och seriöst, poängen han gör i det där klippet är en vettig poäng. Politik som identitet. Stort. Problemet är väl att rätt många såna människor tyvärr inte bara finns på svenska ledarsidor utan även i Mellanöstern. 18 juli 2010 19.28
Fredrik Nord sa... Surfade in här av misstag. Letade info på Google och hamnade här. Du är rent utsagt en kodum jäkla bimbo utan respekt för människor. Vad är det för fel på dig? Finns det en diagnos? 30 april 2010 11.40
inanna sa... Synd att du inte länkade till din egen blogg, då hade vi kunnat ha en dialog. Jag blir i alla fall fascinerad av dig. "Letade info på Google och hamnade här." Den 30 april var det fyra googlesökningar som hamnade på min blogg. Två av dem var "youcarebecauseido" och "you care because i do". Jag tvivlar på att du står för någon av dem. Kvar finns två andra sökningar. Den ena var "knullakuten" och den andra var "stora fitta". Jag hoppas du hittade den information du sökte. 18 juli 2010 19.39
Terje sa... Jag är glad att se att du skriver igen. Saknade din blogg förra gången du försvann som var ett tag innan jag försvann. 27 maj 2010 23.02
henrik sa... Nejje, för långt uppehåll. Börja blogga igen! Snälla! 11 juni 2010 19.46
En vecka efter flytt och jag har för första gången sedan dess unnat mig en timme för mig själv vid datorn. Annars har livet uteslutande bestått av att jobba och plugga seven-eleven. Jag har inte ens tränat en enda gång, vilket nog inte hänt mig sen jag kanske var fem år eller nåt.
Och jag måste säga att jag älskar det. Att ägna sig åt någonting som betyder någonting, någonting där jag är novis och inte kan glida om jag vill utan verkligen måste ge allt.
En konsekvens är nog att den här bloggen kommer bli mer sparsamt uppdaterad. Nåt inlägg i veckan hoppas jag kunna producera, men den har helt klart lite lägre prioritering just nu.
Och alla ni som saknar mig på msn - jag kommer nog dyka upp extremt sparsamt där, så släng iväg ett mail istället om ni vill något.
När ni väljer att inspireras av porr, se till att tänka igenom det hela lite grann. Om din kuk inte är minst 40 cm lång, har en omkrets på 20 cm och är riktigt stenhård så tänk inte ens tanken på att använda den till att smiska med. Ingenstans. Du framstår bara som väldigt, väldigt löjlig. Och avtändande. Om du dessutom insisterar på att släcka lampan och sen dra ut kuken när jag suger den, bara för att smiska mig då får du skylla dig själv när jag i mörkret råkar riva dig på ollonet så du börjar blöda.
Alltså, jag kan acceptera att offentliga toaletter är rätt grisiga, att de inte städas så ofta som de borde. Inga problem. Det är discusting, men jag kan acceptera det. Folk har liksom redan betalat när det är dags att gå på toa. Lågprioriterat.
Men seriöst - varför finns det inte hängare på ALLA toaletter? Är det meningen att jag ska sitta och kissa med jackan på mig och väskan i knät eller? Hur jävla svårt är det att sätta fast två jävla krokar på dörren eller väggen?
Alla andra förfasar sig över det som hänt i Haiti och skänker en massa pengar till höger och vänster för att hjälpa. Själv är jag för upptagen med att kolla facefuck varje kvart för att bli först att gå med när Anton Abele startar gruppen "Stoppa jordbävningarna i Haiti". Could be anytime now...
1. Den senaste tiden har jag anklagats för att vara rasist, nazist, antisemit, antimuslimsk och en massa annat av folk som läst min blogg. Jag tänkte förklara det hela här. Ja, jag hatar judar. Ja, jag hatar muslimer.
Men... det betyder inte att jag hatar alla eller ens en majoritet av dem. Jag hatar folk som tar sin etniska, nationella, sociala, sexuella, religiösa eller vadfandetnuär identitet på ett så jävla stort allvar att de slutar se andra som människor. Om det sen handlar om svenskar, muslimer, adliga, svarta, lesbiska, män eller vad det än är spelar ingen roll. Den människa som framhäver sina sociala identiteter istället för sin personliga identitet är en svag och närmast värdelös människa. Gemensamt för dem alla är ju att de i stort sett är opåverkbara. Ja, du föddes vit. Är det något att vara stolt över? Ja, du föddes som man och har varit homosexuell sedan födseln. Är det något att vara stolt över? Ja, du föddes om muslim och uppfostrades muslimskt. Är det något att vara stolt över.
Jag vet inte hur ni funkar men jag tycker att det är helt stört när folk är stolta över saker de inte kan rå för och inte kunnat påverka. Exempel: jag är stolt över att jag är smal eftersom det är något jag själv sett till genom att träna och äta ordentligt. Jag är inte stolt över att jag har rätt mycket pengar eftersom det inte är något jag själv har sett till. Jag skäms inte för det, men jag är inte heller stolt över det. I det första fallet kan jag (rättmätigt) vara rätt dryg. När folk pratar om vikt och sånt så kan jag absolut avfärda det med att det bara är att träna och äta ordentligt eftersom jag vet av egen erfarenhet att det funkar så. I det andra fallet är jag inte det, eftersom det inte är min förtjänst att jag råkade få en rik pappa. Däremot är jag tacksam för pengarna, men tacksamhet och stolthet är två jävligt olika saker. Jag ser inte ner på folk som inte har pengar. Get it? Stolthet, tacksamhet... två olika saker.
Ok... nu när det är klarlagt... över till Mellanöstern.
2. Till att börja med är jag partisk. Även om jag inte anser mig vara personligt inblandad så har jag blodsband till den ena sidan i konflikten. Hitler skulle ha sagt att jag var "jüdischer Mischling zweiten Grades", dvs judisk blandras av andra graden. Det uttrycket tycker jag säger mer än något om hur anala (på ett dåligt sätt) nazisterna var.
Min mormor kom som judisk flykting från Baltikum under Andra världskriget och hade turen att träffa en svensk man som hon gifte sig med. Annars hade hon nog fått åka ”hem”. Resultatet blev som alla förstår bland annat min mamma. Där min mormor höll hårt i judiska traditioner (i synnerhet efter att morfar gått bort) så var min mamma fullständigt ateistisk och sekulariserad. Min mamma och min mormor hade en synnerligen frostig relation till varandra, vilket innebar att jag inte träffade mormor speciellt ofta. Mamma och jag har aldrig firat Chanukka (som jag måste slå upp för att veta hur det stavas på svenska) eller sabbat eller något annat judiskt. Jag har varit i en svensk synagoga två gånger i mitt liv – den ena gången strax efter min mormors död, den andra gången på ett studiebesök i skolan. Ett tag strax efter mormors död blev jag nyfiken på min judiska bakgrund och under någon vecka försökte jag bara äta kosher. Sorgbearbetning kallas det nog. Men det gick inte. Min bästa kompis då (som var vegan) kunde stå ut med att jag åt kött, men att jag enbart åt kött som var slaktat på ett tämligen vidrigt sätt var mer än hon kunde acceptera. Så hon gav mig ett ultimatum. Det plus det faktum att skaldjur är det godaste som finns gjorde det lätt att välja. Vår vänskap kunde fortgå för att senare ta slut av helt andra skäl.
Jag har varit i Israel en gång, för snart ett år sen. Jag tillbringade två veckor hos tämligen avlägsna släktingar och jag har aldrig känt mig så icke-judisk som då. Men även hos min moster och mina kusiner i New York känner jag mig tämligen malplacerad när det judiska tränger sig på. Det var ingen slump att jag väntade med att åka till New York i julas tills de hade firat Hanukkah för det känns inte som jag. En amerikansk jul däremot, det funkar. Amerikanisering är inget hot mot min självbild.
Så... det var min judiskhet. Jag skulle förmodligen överleva en andra Förintelse, men jag skulle nog ha det rätt svårt med karriären. Fast jag skulle å andra sidan få flytta till Israel och bli medborgare där om jag ville. Över till själva frågan.
3. Det som irriterat mig väldigt länge med frågan om Israel/Palestina är inte komplexiteten. Den känns ok. Det är en väldigt komplicerad fråga. Å ena sidan har judarna funnits där sedan 1948 (och i mindre grad även tidigare), samt före diasporan. Å andra sidan har palestinierna funnits där under en längre obruten tid. Jag ska inte fördjupa mig speciellt mycket i det här, jag tycker att båda sidor har rätt schyssta skäl till att landet ska vara just deras. Sen skulle det kunna vara en smaksak huruvida judarna eller palestinierna har bäst skäl, men tyvärr är det inte ens det.
Svenskars ståndpunkt i Israel/Palestina-frågan är idag (och har säkert varit det i evigheter) en ren höger-vänster-fråga. Guilt-by-association. Är du höger, ja då är du för Israel. Är du vänster, ja då är du för Palestina. Enkelt, bra då går vi vidare.
Eller? Hallå?
(Bläddra inte vidare innan du har sett det här klippet. Det finns här av en anledning. Dessutom är det ett både roligt och sant klipp. Dessutom är det bara en minut långt.)
"Anyone that makes up their mind before they hear the issue is a fool." Chris Rock uttrycker exakt varför jag aldrig någonsin kommer bli politiker.
Tyvärr är det ju så här det funkar. Är man höger är man för USA och därmed för Israel och därmed mot Palestina. Är man vänster är man mot USA och därmed mot Israel och därmed för Palestina. Själva Israel/Palestina-frågan blir irrelevant, det är inte den i sig som får folk att välja sida. Man väljer sida utifrån vilka andra som finns på ens sida. Vilka man kan identifiera sig med. Israel/Palestina-frågan är bara en liten petitess i sammanhanget. I stort sett alla som är politiskt aktiva tar ställning i den här frågan. Alla politiker. Alla tidningar. Därför är de idioter.
Här skapas också låsningen. Eftersom stöd för Israel är förknippat med så mycket annat så kan inte personer på Israelsidan uppmärksamma och kritisera det faktum att staten Israel beter sig vidrigt åt när den förtrycker och mördar palestinier. För om de skulle acceptera det innebär det att stödet till Israel ifrågasätts och då ifrågasätts USA och världspolitiken och hela liberalismen och då rasar ju allt. Nej, bättre att bara fortsätta stirra in i tunneln. Rättfärdiga vilken skit som helst. Ändamålen helgar medlen.
Och på andra sidan är man lika goda kuksugare där. Palestinasidan skulle aldrig uppmärksamma och kritisera det faktum att Hamas beter sig vidrigt åt när den självmordsbombar judar. För om de skulle acceptera det innebär det att stödet till Palestina ifrågasätts och då ifrågasätts antiimperialismen och världspolitiken och hela socialismen och då rasar ju allt. Nej, bättre att bara fortsätta stirra in i tunneln. Rättfärdiga vilken skit som helst. Ändamålen helgar medlen.
Tror du mig inte? Testa följande experiment. Prata med en person som har tagit ställning i frågan. Ta upp ett fenomen som exempelvis judiska bosättningar, skjutna palestinska ungdomar eller något annat om det handlar om någon som är pro-Israel och förklara hur hemskt du tycker det är. Ta upp självmordsbombningar om det handlar om någon som är pro-Palestina och förklara hur hemskt du tycker det är. Personen i fråga kommer i värsta fall förneka hela fenomenet, men om det handlar om en någorlunda normal idiot så kommer han/hon att: 1) motvilligt acceptera att det är något som hänt 2) använda empatiska argument som syftar till att förklara varför man gör såna saker 3) rättfärdiga dem med att den andra sidan är så mycket värre 4) förklara att det där hemska gör att den sidan inte har rätten på sin sida
Nu kommer själva experimentet. Avbryt personen direkt efter steg 1. Säg bara "tack" och gå därifrån. Jag lovar att du inte får vara ifred för den personen förrän han/hon fått ur sig punkt 2, 3 och 4. Och det spelar ingen roll vilken sida personen står på. Steg 2, 3 och 4 måste komma fram. Jag gjorde det här experimentet på en flickvän till en killkompis, vilket gjorde att han inte fick ligga den kvällen eftersom hon behövde moraliskt rättfärdiga det hela inför honom (som var fullständigt ointresserad) eftersom jag inte lät henne göra det inför mig.
Jag vet inte om Jinge eller någon av hans läsare insåg hur träffande parallellen med fotbollslag var för hela Israel/Palestina-frågan. Nu är inte jag världens mest insatta när det gäller fotboll, jag tycker det är tämligen ointressant med lagsporter och dylik masspsykos kring den, men en sak har jag hyfsat bra koll på och det är hur folk börjar hålla på ett lag eftersom jag har sett folk i min omgivning börja göra det. Det går i regel till på följande sätt:
Föräldrar, äldre syskon, klasskompisar, eller någon annan säger att man ska heja på det laget och då gör man det. AIK, Djurgården eller Hammarby? Vad hejar du på? Sen bekräftar man och bekräftas i det där i åratal under uppväxten och sen går det inte att ändra på. Hur många hammarbyare tror ni kommer regelbundet åka ut till Råsunda och titta på AIK under 2010 med argumentet "här spelas just nu bättre fotboll än på Söderstadion, så jag åker hit istället". Ingen, såklart. Eftersom fotbollslagsympatier inte handlar om argument utan om att man sagt en sak och sen står man för det resten av livet oavsett vad.
Därför är det en fruktansvärt träffsäker parellell som Jinge drog. Och inte mindre träffsäker blir den när man tittar på det tunnelseende och den fullständiga fanatism som präglar såväl fotbollsfansen som Israel/Palestina-"vännerna". Förluster och övergrepp bortförklaras med samma argumentation. Ideologin är viktigare än verkligheten. Det finns ingen verklighet utanför ideologin.
Personligen hejar jag inte på något lag. Varken i fotboll eller i Mellanöstern. Däremot tycker jag det är tragiskt varje gång övergrepp sker och jag tycker det är ännu mer tragiskt när den ena sidans övergrepp inte bara förklaras utan ursäktas med den andra sidans övergrepp. Det riktigt sjuka är att samma människor som använder den typen av förklaringar där skulle aldrig acceptera samma logik i deras egen vardag. Det är de för civiliserade för. Det är ju trots allt bara på tv och i tidningar som folk dör. Och de som dör på "vår" sida blir ju retoriska slagträn. Och "de andra", de får ju skylla sig själva.
Tänk er att en man våldtar sin sexåriga dotter. Om du är där och tittar på men inte ingriper är du helt laglig. Om du däremot innehar en film som visar det och följaktligen inte kan förhindra det är du kriminell. Rätt eller fel?
Samma film hade för övrigt varit helt laglig att inneha och se om mannen skurit halsen av flickan istället för att våldta henne. Rätt eller fel?
Filmen med mannen som knivmördar sin dotter är laglig att inneha och det är varken ett brott att ladda ner den eller se den eftersom ingen har hävdat upphovsrätt till den. Däremot är det brottsligt att ladda ner den dramatiserade filmversionen där skådespelare gestaltar mördare och offer och där ingen människa kom till skada vid inspelningen. Rätt eller fel?
God how I miss krystade etiska dilemman från samhällskunskapen...
Jag kom på en fantastisk romanidé idag. Tänk dig en kodknäckarkonspirationsthriller. Fast konspirationen den handlar om är den judiska old schoolkonspirationen. Du vet, den judiska världskommunismen i Moskva och den judiska världskapitalismen i New York besegrar arierna i WW2 och tar över världen. Vi lever nu i en värld där judar drar i trådarna enligt någon hemlig agenda. Och så upptäcker en snygg medelålders man med en snygg något yngre kvinna det där och börjar nysta i det. Och ZOG (den sionistiska ockupationsregeringen för er som aldrig är inne på Flashback) försöker tysta dem.
Det kan bli hur spännande som helst. Tänk typ att i bok två (för naturligtvis blir det en serie) så ska de verifiera Sion Vises Protokoll, i bok tre visar sig Förintelsen vara påhittad, i bok fyra... ja ni fattar.
Och med tanke på utvecklingen i världen så skulle det här kunna bli en stor succé. Så feel free, ta min idé. Tacka mig i förordet bara...
Alfahona. Om du märker att det börjar bli blött så är det för att jag spottar ner på dig. Jag är elitistisk, ateistisk, liberal, egoistisk och feministisk men inte extremistisk när det gäller något av det. Hade ordet sexistisk inte redan kidnappats hade jag nog kallat mig själv för det också. Om du har något annat att komma med än "hej, ska vi camma?" så kan du ju adda mig på msn: youpromisedmepoems@hotmail.com
Inlägg
