I fredags morse la jag märke till
ett nytt inlägg hos den eminenta bloggen
Världshistoriens 101 bästa fransmän. Daft Punk på sjuttiosjunde plats. Sedan dess har jag inte kunnat tänka på någonting annat. Fredagmorgonens träningsrunda blev inte bara försenad eftersom jag var tvungen att göra en playlist med Daft Punk-låtar, den blev också tämligen ofokuserad och misslyckad. Fredagens föreläsare gjorde visserligen sitt bästa för att dämpa mitt intresse för hans ämne och det är därmed möjligt att
Gabriel Larssons text inte bär hela skulden till att jag för första gången inte fick ihop allting i skallen, men detta var ändå bara början. Jag har ägnat helgen åt att trakassera vänner med Daft Punk-frågor. Jag har läst och läst och läst. Och framför allt har jag spelat Homework och Discovery back to back. Jag har dansat till dem. Jag har läst till dem. Jag har badat till dem. Jag och pojkvännen har legat och myst och knullat till dem. Jag har tränat till dem. Resultatet av denna komparativa analys kommer i slutet.
För det första - att skriva "Daft Punk" istället för Guy-Manuel De Homem-Christo och Thomas Bangalter känns väldigt tveksamt. De är människor - två individer - och när ni dessutom gör poänger av deras individuella prestationer så bör de omnämnas som två namngivna personer. Samma sak med platsen. 77? Det måste rent krasst betyda att inga andra musikmänniskor är med på resten av listan. För seriöst - vilka har varit bättre eller haft ett större inflytande än Daft Punk? Detta är dock bara två lite mindre parenteser.
Vad som är betydligt värre är textens fokus. Att avfärda den epokgörande skivan Homework med bisatsen "Visst är det bra, jag menar: ”Da Funk”! ”Alive”! ”Around the world”!" är inte bara föraktfullt utan även ett tecken på en fullkomligt barock brist på insikt i Bangalter & De Homem-Christos genialitet. Låt oss börja från början.
"Daft Punks ”Homework” kom 1997 och många skulle kanske säga att detta stilbildande album, som blev det stora publika genombrottet för den franska house-vågen, är deras bästa."
Det stora publika genombrottet för den franska housevågen? Ursäkta mig, men vilken fransk housevåg fanns innan Daft Punk? Jag har inte hittat något annat än
totalt finesslösa Motorbasslåtar Eller har jag missat något? Tipsa mig gärna om relevant fransk house pre-Da Funk.
För man kommer inte ifrån Da Funk på något sätt. Det är en låt som än idag lyser som en fyrbåk över musikvärlden - en av de kanske tio bästa låtar som någonsin gjorts - och förmodligen den mest betydelsefulla inom all form av elektronisk musik under min livstid.
Till att börja med sjuder den av originalitet. Visst går det för ett initierat öra att höra influenser (och Daft Punk skäms ju inte heller för att namedroppa dem) men Da Funk är ändå en låt som delar in all elektronisk dansmusik i ett före och ett efter. Att dra ner tempot till strax över hundra bpm i en tid då alla andra tyckte house gick för långsamt redan från början (och ville att allt skulle gå i 160 bmp) var lika delar galenskap och genialitet. Resultatet är svårslaget - en funkbomb utan dess like. Låten är helt instrumental, vilket även det både var och är sällsynt när det gäller musik som samtidigt försöker vara tillgänglig. Ljudvalen - denna ack så viktiga konst inom elektronisk musik (och ack så pinsamt ignorerad av alldeles för många musikskribenter med ena foten i sextiotalssoulen, andra foten i den brittiska indiepopen och tungan ordentligt inkilad mellan skinkorna på Andres Lokko) - är inget annat än briljanta. Vi pratar wah-wah-gitarrer som låter som en klossig nintendofunk långt innan någon tänkt i termer som bitpop, chipmusik och blipblop. Men det är också melodier av Guds nåde, ett hi-hatarbete av yppersta världsklass och ett tidigt bemästrande av vad som snart skulle visa sig vara Daft Punks främsta gren - den fantastiska effekt som uppstår när man plockar bort och sen lägger tillbaka basen. Här lades grunden till den filterhouse som sedermera blev det franska soundet.
Da Funk var också låten som förpassade frågan "går den att spela på ackustisk gitarr?" till soptippen och ersatte den med frågan "går det att dansa till den spelad baklänges?". Och visst gick det ypperligt.
Det dröjde två år från Da Funk till dess att Homework släpptes med resultatet att Homework var en ytterst mogen debut. Här finns effekter och tekniker som inte bara var nya för världen i början av 1997 utan dessutom hade bemästrats till fullo. Jag har lyssnat oerhört mycket på elektronisk dansmusik och kan bara konstatera att i stort sett allt intressant som skett efter våren 1997 bär en större eller mindre tacksamhetsskuld till en eller flera av alla dessa trender som Daft Punk skapade med Homework. Ta bara Justice, Surkin, sebastiAn, Mr Oizo mfl - hela deras sound är ju egentligen bara en uppdaterad kopia av låtar från Homework, kanske framför allt Rollin & Scratchin och Rock'n'Roll. Samtidigt som hela den filtrerade franska housen bär ett stort arv från lekfulla låtar som Phoenix, Fresh och Around The World.
För här kommer det kanske mest märkvärdiga och fascinerande med Homework. Samtidigt som skivan spretar åt väldigt olika håll finns det ändå hela tiden något omisskännligt Daft Punkigt över varenda litet fragment av ljudbilden. Och även om inte alla låtar är fantastiska så innehåller skivan fler fantastiska låtar än kanske något annat elektroniskt album utanför IDM-världen.
Alive är utöver Da Funk min absolut favorit. En låt av såna episka proportioner och med så starka ta-över-världen-vibbar Hitler förmodligen visslade den i duschen. Revolution 909 är inte bara en fantastisk titel utan ett storslaget indoor-outdoor-arbete. Teachers är en fantastisk namedroppinghistoria som fler än jag borde använda som lärobok. Att det finns musikbloggare som inte hört Joey Beltram liksom...
Där Homework är en bomb från klubben är Discovery en eftergift åt indiepopmänniskor i randiga tröjor, glossiga inredningsmagasin, reklambyråer och chai latte. Vi pratar verser och refränger. Bort med det där kantiga. Bort med det mörka. Bort med det hårda. Jag säger inte på något sätt att Discovery är en dålig skiva. Det jag säger är att den inte påverkat världen med tillnärmelsevis samma magnitud som Homework. Detta beror främst på att den riktade sig till helt andra än Homework gjorde. Homework revolutionerade klubbmusiken. Discovery revolutionerade ingen musik alls eftersom ingen kunde gå vidare därifrån. Jag menar, hur många "sold your guitars and bought turntables" (för att citera James Murphy)? Inga. Kanye då, invänder någon. Jo visst, men kändes inte hela black-america-discovers-the-club-grejen som något som borde skett redan 20 år tidigare. Hiphouse någon? Att den kanske största inspirationen för Discovery var Aphex Twins Windowlicker förstärker bara känslan av att Discovery hamnade någonstans i trädtopparna.
För övrigt håller jag helt med om att Face To Face är Discoverys höjdpunkt. Jag kan dock räkna upp en handfull Homeworklåtar som är bättre (i tur och ordning Da Funk, Alive, Revolution 909, Around The World, Fresh). Lägger man dessutom till låtar som Musique och remixerna på Mothership Reconnection (Scott Grooves), Disco Cubizm (I:Cube) och Life Is Sweet (Chemical Brothers) så inser man snart att Discovery nog mer är att betraktas som en parentes i Daft Punks historia. Låt vara en väldigt fin och helgjuten sådan.
Inlägg
