Under några år i mitten av 00-talet var ett gäng fransmän med Kris Menace i spetsen lika fantastiska som Swedish House Mafia blev sedermera. Det här är den näst bästa låten från kollektivet.
I huvet på Per Åhlin (2019)
6 år sedan
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Skakad och rörd
Jag blir sällan mållös. Jag brukar kunna vara cool i de flesta situationer. Men när jag loggade in på msn förut så blev jag alldeles skakig. Sju nya som addat mig. Godkänna, godkänna, godkänna, godkänna, PANG.
Jag bara satt där och stirrade. Hur sjukt var det inte? Sen tittade jag på de senaste kommentarerna i min blogg.
Nu kan jag inte sluta le, även om jag skakar och rodnar samtidigt.
Jag bara satt där och stirrade. Hur sjukt var det inte? Sen tittade jag på de senaste kommentarerna i min blogg.
Nu kan jag inte sluta le, även om jag skakar och rodnar samtidigt.
033. Burial - Archangel (Boy 8-Bit Remix)
Dubstep var naturligtvis mycket bättre i teorin än i praktiken. Så när Boy 8-Bit tog det bästa genren hade att erbjuda och la till oldschoolrytmer så blev det fantastiskt.
lördag 28 november 2009
034. Alexander Kowalski - Speaker Attack
Sätt på dig hörlurarna. Dra upp volymen till max. Dansar du inte när basen kommer är du förmodligen autistisk.
fredag 27 november 2009
torsdag 26 november 2009
036. Lindstrøm - I Feel Space (Någon sorts youtube-mashup)
Originalet är fantastiskt och förtjänar naturligtvis en plats på egen hand på den här listan. Men när den paras med en 60-talsdokumentär om Apollo 8 blir det tidlöst. När astronauterna plötsligt börjar läsa de första raderna ur Bibeln blir det gudomligt bra.
onsdag 25 november 2009
037. Felix Da Housecat - Madame Hollywood (Tiga Remix)
Originalet hade Miss Kittin vid mikrofonen och hur mycket jag än älskar henne går det inte att komma ifrån att ingen - absolut INGEN - kan låta lika lyxigt dekadent som 00-talets snyggaste kille. En av Tigas bästa låtar. Trots detta skulle jag vilja höra en Lady GaGa-cover.
tisdag 24 november 2009
038. Justice vs Simian - Never Be Alone / We Are Your Friends
För alla gånger som jag skrikit fram den här låten på fyllan.
måndag 23 november 2009
039. Nas - Made You Look
Stenhård New York-banger av en kille som efter några slöa år plötsligt behövde återta titeln som herre på täppan. Med "Ether" och den här gjorde han det. När skivnålen plötsligt stannar och Nas kör de sista raderna a capella får jag gåshud.
söndag 22 november 2009
040. Metro Area - Orange Alert (The DFA Remix)
Metro Areas musik är så fruktansvärt organisk för att vara house. I kombination med The DFAs hi-hat-orgie blir det ren magi.
lördag 21 november 2009
fredag 20 november 2009
042. Boat Club - Memories
Det var nåt år där alla började prata göteborgsduos och balearica. Jag brydde mig inte så mycket om det, men jag hoppas att det var den här de pratade om.
torsdag 19 november 2009
043. Lindstrøm & Prins Thomas - Sykkelsesong
Dessa norrmän. Fantastiska på varsitt håll men (som här) även fantastiska tillsammans.
Unfucked For Life
Varifrån kommer idén om att man inte ska ha sex på första dejten utan istället vänta och bygga upp spänning? Den personen måste varit en jävla idiot och framför allt måste alla idioter som tagit till sig den idén varit ännu jävligare idioter.
Inse att sex har ett egenvärde. Inse att bra sex inte behöver uppbyggande spänning för att bli bra. Det enda en uppbyggande spänning kan göra är att få en att tro att dålig sex är ok sex.
En restauranganalogi: Du sitter på en restaurang, men varje gång servitrisen kommer förbi för att räcka över menyn viftar du bort henne. Du vill inte förstöra spänningen. Efter tre timmars isvatten lämnar du lite dricks och går därifrån. Det hela upprepas nästa kväll. Tredje kvällen tittar du på menyn, men lämnar sedan tillbaka den utan att beställa. Du vill fantisera lite om hur rätterna kan smaka. Fjärde kvällen beställer du, men det dröjer till den femte kvällen innan du får maten. Naturligtvis smakar det fantastiskt. Frågan är - smakar det gott för att det är gott eller för att du är helt galet hungrig eftersom du inte ätit något på fyra dagar?
Själv vill jag beställa det jag är sugen på, få det så snabbt som möjligt så jag kan njuta av det. Dagligen.
(Ja, han åkte hem till sig och jag åkte hem till mig efter dejten... suck)
Inse att sex har ett egenvärde. Inse att bra sex inte behöver uppbyggande spänning för att bli bra. Det enda en uppbyggande spänning kan göra är att få en att tro att dålig sex är ok sex.
En restauranganalogi: Du sitter på en restaurang, men varje gång servitrisen kommer förbi för att räcka över menyn viftar du bort henne. Du vill inte förstöra spänningen. Efter tre timmars isvatten lämnar du lite dricks och går därifrån. Det hela upprepas nästa kväll. Tredje kvällen tittar du på menyn, men lämnar sedan tillbaka den utan att beställa. Du vill fantisera lite om hur rätterna kan smaka. Fjärde kvällen beställer du, men det dröjer till den femte kvällen innan du får maten. Naturligtvis smakar det fantastiskt. Frågan är - smakar det gott för att det är gott eller för att du är helt galet hungrig eftersom du inte ätit något på fyra dagar?
Själv vill jag beställa det jag är sugen på, få det så snabbt som möjligt så jag kan njuta av det. Dagligen.
(Ja, han åkte hem till sig och jag åkte hem till mig efter dejten... suck)
Nothing tastes as good as skinny feels
Varför är Kate Moss motto kontroversiellt? Det handlar om prioritering.
onsdag 18 november 2009
044. Andreas Tilliander - Skatterspot
Jag hade hört en massa av Andreas Tilliander och gillat en del. Så kom EP-n "Dutty & Digital" med fyra helt makalöst bra exempel på elektronisk dub. Den bästa låten där var Skatterspot. Hörlursmusik när den är som finast.
tisdag 17 november 2009
måndag 16 november 2009
046. Eminem - Kim
Eminem var i likhet med många av mina jämnåriga den första hiphopidolen. Det finns många bra saker med Eminem, men den kanske största faktorn till den ställning han hade inom hiphopen i början av 00-talet är hans tydlighet. Det spelar ingen roll hur avancerade rim han skapar - en 10-årig svensk tjej som är hyfsat bra på engelska har betydligt lättare att spontant (utan att plugga in texten) sjunga med i en Eminem-låt än en... säg Kent-låt.
"Kim" är det bästa han någonsin gjort och han rappar här mer inlevelsefullt än någonsin. Där andra rappare gör sitt yttersta för att vara på riktigt ägnar sig Eminem här åt hiphophistoriens kanske skickligaste rollprestation. Den sedvanliga eminemska humorn är bortslängd, det här är 100% allvar. Historien om hur Eminem efter att ha dödat Kims älskare (?) och dennes son, tvingar med henne i bilen, släpar ut henne i skogen och skär halsen av henne samtidigt som han säger "you were supposed to love me, now bleed bitch, bleed!" är fruktansvärt stark enbart som berättelse, men det fantastiska är hur Eminem hela tiden låter sina känslor uttryckas, både i text och tonfall. Trots att låten är bland det mest hatiska som någonsin har spelats in lyser det hela tiden igenom hur han egentligen älskar henne. Förmodligen har det där ständigt återkommande beteendet hos män att mörda sina kvinnor aldrig skildrats mer insiktsfullt och konstnärligt.
Att Kim skar upp sina handleder i ett (misslyckat) självmordsförsök efter att ha hört honom uppträda med den här låten
"Kim" är det bästa han någonsin gjort och han rappar här mer inlevelsefullt än någonsin. Där andra rappare gör sitt yttersta för att vara på riktigt ägnar sig Eminem här åt hiphophistoriens kanske skickligaste rollprestation. Den sedvanliga eminemska humorn är bortslängd, det här är 100% allvar. Historien om hur Eminem efter att ha dödat Kims älskare (?) och dennes son, tvingar med henne i bilen, släpar ut henne i skogen och skär halsen av henne samtidigt som han säger "you were supposed to love me, now bleed bitch, bleed!" är fruktansvärt stark enbart som berättelse, men det fantastiska är hur Eminem hela tiden låter sina känslor uttryckas, både i text och tonfall. Trots att låten är bland det mest hatiska som någonsin har spelats in lyser det hela tiden igenom hur han egentligen älskar henne. Förmodligen har det där ständigt återkommande beteendet hos män att mörda sina kvinnor aldrig skildrats mer insiktsfullt och konstnärligt.
Att Kim skar upp sina handleder i ett (misslyckat) självmordsförsök efter att ha hört honom uppträda med den här låten
söndag 15 november 2009
047. Boards Of Canada - 1969
Hösten 2003 hade jag mitt första riktiga förhållande. Fokus när vi sågs var på sex. Vi låg med varandra, minst en gång - ofta två och ibland tre gånger från det att jag kom till honom efter skolan till dess att jag åkte hem till mamma på kvällen. Visst hände det att vi gjorde annat också, men det var mest som ackompanjemang till sexet eller som pausunderhållning. Han slickade mig när jag spelade försökte plugga till ett prov och flera gånger knullade vi samtidigt som vi spelade tv-spel. Det gav det hela en oanad dimension - inte nog med att man behövde se upp för gröna skal, när som helst kunde kuken glida ur mig eller stöta så hårt att jag tappade balansen. Ändå vann jag nästan alltid.
Men mest av allt pratade han. Även om jag älskade att ha sex med honom så älskade jag allra mest att leka med hans kuk medan han pratade. Det är möjligt att han uppfattade det som att vi hade ett samtal, en dialog, men jag var hans åhörare, hans publik. Ämnena kretsade i regel kring elektronisk musik, konspirationsteorier, satanism, droger, politik, religion och japanska tv-spel. Såhär i efterhand kan det kanske ligga nära till hands att avfärda honom som en typisk flummare, men det var något med hans röst och hans sätt att prata som inte gick att avfärda. Han hade en brinnande intensitet och övertygelse, samtidigt som han verkade fullständigt avslappnad. Än idag har jag inte stött på någon som kunnat prata så.
Ett av hans favoritämnen var Boards of Canadas skiva 66 minuter och 6 sekunder långa mästerverk "Geogaddi". Det är en skiva som visserligen funkade ypperligt att bara ligga och mysa till, men den är även perfekt att basera knarkiga teorier om samhället och världen på. Geogaddi tigger om tolkningar, det är en skiva där varenda låt är en ofullständig sats, en skiva som känns som en tredimensionell bild man inte kan se eftersom ens ögon inte är förberedda för det.
Sen plötsligt faller allt på plats.
"1969" är ett av de bästa spåren på skivan. Fram tills för något år sedan var jag hyfsat övertygad om att texten lydde något i stil med "Up and down and far away, shit, I mean, she's incredible, baby" och tolkade hans ständiga spelande av låten som hans sätt att uttrycka sin kärlek till mig - att det var jag som tog honom upp och ner och långt bort, att det var jag som var incredible. Men "1969" är inte bara sin text. Det handlar om vad man idag skulle kunna kalla klassisk Boards of Canada - släpiga hiphopiga rytmer, psykedeliska tonföljder och den där förtrollande känslan som de åstadkommit så många många gånger.
Det var inte förrän många år senare som jag efter en googling insåg att texten lydde "Although not a follower of [hseroK divaD], she's a devoted Branch Davidian", vilket förklarar varför han envisades med att prata om Waco och FBI istället för att kyssas.
Men mest av allt pratade han. Även om jag älskade att ha sex med honom så älskade jag allra mest att leka med hans kuk medan han pratade. Det är möjligt att han uppfattade det som att vi hade ett samtal, en dialog, men jag var hans åhörare, hans publik. Ämnena kretsade i regel kring elektronisk musik, konspirationsteorier, satanism, droger, politik, religion och japanska tv-spel. Såhär i efterhand kan det kanske ligga nära till hands att avfärda honom som en typisk flummare, men det var något med hans röst och hans sätt att prata som inte gick att avfärda. Han hade en brinnande intensitet och övertygelse, samtidigt som han verkade fullständigt avslappnad. Än idag har jag inte stött på någon som kunnat prata så.
Ett av hans favoritämnen var Boards of Canadas skiva 66 minuter och 6 sekunder långa mästerverk "Geogaddi". Det är en skiva som visserligen funkade ypperligt att bara ligga och mysa till, men den är även perfekt att basera knarkiga teorier om samhället och världen på. Geogaddi tigger om tolkningar, det är en skiva där varenda låt är en ofullständig sats, en skiva som känns som en tredimensionell bild man inte kan se eftersom ens ögon inte är förberedda för det.
Sen plötsligt faller allt på plats.
"1969" är ett av de bästa spåren på skivan. Fram tills för något år sedan var jag hyfsat övertygad om att texten lydde något i stil med "Up and down and far away, shit, I mean, she's incredible, baby" och tolkade hans ständiga spelande av låten som hans sätt att uttrycka sin kärlek till mig - att det var jag som tog honom upp och ner och långt bort, att det var jag som var incredible. Men "1969" är inte bara sin text. Det handlar om vad man idag skulle kunna kalla klassisk Boards of Canada - släpiga hiphopiga rytmer, psykedeliska tonföljder och den där förtrollande känslan som de åstadkommit så många många gånger.
Det var inte förrän många år senare som jag efter en googling insåg att texten lydde "Although not a follower of [hseroK divaD], she's a devoted Branch Davidian", vilket förklarar varför han envisades med att prata om Waco och FBI istället för att kyssas.
lördag 14 november 2009
048. Miss Kittin - Happy Violentine
Emovågen var utan tvekan en av de starkaste trenderna under 00-talet. Tyvärr ledde det till att de kanske intressantaste känslorna ockuperades av fruktansvärt intetsägande artister.
Ett undantag var electroclashgudinnan Miss Kittin. Gång på gång levererade hon fruktansvärt vackra emotexter, oftast i samarbete med mästare som Hacker och Golden Boy. Till skillnad från alla andra (förutom Tiga) som kom fram i electroclashvågen lyckades hon ändå nästan alltid låta fullständigt allvarlig och uppriktig där andra föll på ironitrappsteget. "Happy Violentine" är inte hennes bästa låt, men kanske hennes vackraste. Förut föredrog jag Michael Mayer-remixen, men nu är det nog den här som är favoriten.
Ett undantag var electroclashgudinnan Miss Kittin. Gång på gång levererade hon fruktansvärt vackra emotexter, oftast i samarbete med mästare som Hacker och Golden Boy. Till skillnad från alla andra (förutom Tiga) som kom fram i electroclashvågen lyckades hon ändå nästan alltid låta fullständigt allvarlig och uppriktig där andra föll på ironitrappsteget. "Happy Violentine" är inte hennes bästa låt, men kanske hennes vackraste. Förut föredrog jag Michael Mayer-remixen, men nu är det nog den här som är favoriten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
