047. Boards Of Canada - 1969

Hösten 2003 hade jag mitt första riktiga förhållande. Fokus när vi sågs var på sex. Vi låg med varandra, minst en gång - ofta två och ibland tre gånger från det att jag kom till honom efter skolan till dess att jag åkte hem till mamma på kvällen. Visst hände det att vi gjorde annat också, men det var mest som ackompanjemang till sexet eller som pausunderhållning. Han slickade mig när jag spelade försökte plugga till ett prov och flera gånger knullade vi samtidigt som vi spelade tv-spel. Det gav det hela en oanad dimension - inte nog med att man behövde se upp för gröna skal, när som helst kunde kuken glida ur mig eller stöta så hårt att jag tappade balansen. Ändå vann jag nästan alltid.

Men mest av allt pratade han. Även om jag älskade att ha sex med honom så älskade jag allra mest att leka med hans kuk medan han pratade. Det är möjligt att han uppfattade det som att vi hade ett samtal, en dialog, men jag var hans åhörare, hans publik. Ämnena kretsade i regel kring elektronisk musik, konspirationsteorier, satanism, droger, politik, religion och japanska tv-spel. Såhär i efterhand kan det kanske ligga nära till hands att avfärda honom som en typisk flummare, men det var något med hans röst och hans sätt att prata som inte gick att avfärda. Han hade en brinnande intensitet och övertygelse, samtidigt som han verkade fullständigt avslappnad. Än idag har jag inte stött på någon som kunnat prata så.

Ett av hans favoritämnen var Boards of Canadas skiva 66 minuter och 6 sekunder långa mästerverk "Geogaddi". Det är en skiva som visserligen funkade ypperligt att bara ligga och mysa till, men den är även perfekt att basera knarkiga teorier om samhället och världen på. Geogaddi tigger om tolkningar, det är en skiva där varenda låt är en ofullständig sats, en skiva som känns som en tredimensionell bild man inte kan se eftersom ens ögon inte är förberedda för det.

Sen plötsligt faller allt på plats.

"1969" är ett av de bästa spåren på skivan. Fram tills för något år sedan var jag hyfsat övertygad om att texten lydde något i stil med "Up and down and far away, shit, I mean, she's incredible, baby" och tolkade hans ständiga spelande av låten som hans sätt att uttrycka sin kärlek till mig - att det var jag som tog honom upp och ner och långt bort, att det var jag som var incredible. Men "1969" är inte bara sin text. Det handlar om vad man idag skulle kunna kalla klassisk Boards of Canada - släpiga hiphopiga rytmer, psykedeliska tonföljder och den där förtrollande känslan som de åstadkommit så många många gånger.



Det var inte förrän många år senare som jag efter en googling insåg att texten lydde "Although not a follower of [hseroK divaD], she's a devoted Branch Davidian", vilket förklarar varför han envisades med att prata om Waco och FBI istället för att kyssas.