Bland det roligaste som finns med musik är hype. När plötsligt snacket börjar gå, någonting lyfts upp och "alla" börjar gilla det. När man själv dras med så kan det vara som en himlastormande förälskelse.
Men ibland står man utanför, som den lilla pojken som ser att kejsaren faktiskt är naken. Och under 00-talet har nog inga kejsare varit så nakna som The Strokes. Hyllade som rockens räddare och förnyare och allting - under ett halvår eller så ville alla musikjournalister suga deras kukar. Årets skiva, årets låt, årets konsert, årets allting. Sen kom backlashen och alla insåg att det här var nog inte riktigt grejen ändå. Och nu, hösten 2009 saknas de på i stort sett alla 00-talslistor.
Förutom min då. Min historia med The Strokes började med att jag var skitsur över att folk sa att de var så bra eftersom jag tyckte att det var så uppenbart att de inte var det. Dock sammanföll det här med att jag fick en New York-period. Jag bodde i New York två somrar i rad, jag förälskade mig i The DFA (vilka kommer dyka upp ett par gånger på den här listan senare så jag struntar i att vidareutveckla det) och det mjuknade väl upp mitt försvar lite grann.
När man inser att kejsaren är naken så har man två val. Det ena är att högljutt beklaga bristen på kläder. Det andra är att titta på vad man faktiskt har framför sig. Och även om det saknades såväl hjärna som muskler så hade kejsaren en fin liten kuk. Varken stor eller hård, men väldigt fin. Vi kan kalla den för New York City Cops.
New York City Cops fanns med på en samlingsskiva som hette Yes New York. Jag vet inte hur många såna skivor jag köpte eller laddade ner på den tiden. Allting som på något sätt kunde kopplas ihop med The DFA, LCD Soundsystem och The Rapture och på den här skivan fanns såväl The Rapture (Olio), LCD Soundsystem (Tired) och The DFA (Deceptacon-remixen) representerade. Ett givet köp med andra ord. Jag vet att jag lyssnade några gånger på skivan helt förutsättningslöst. Och gång på gång återvände jag till den där första låten på skivan.
Sen såg jag att det var The Strokes. Jag försökte övertyga mig själv om att det egentligen var dåligt, men till slut lyckades jag erkänna för mig själv att det här faktiskt var riktigt bra.
Donalds Dilemma (1947)
3 år sedan
Inlägg
En kommentar bara: Jag är i Sundsvall(!) och har dåligt med tid för bloggande och bloggläsande. Jag kommer givetvis kommentera skiten när jag kommer hem, eftersom jag lovat det.
SvaraRaderaShit vad negativ du lät. Jag antar att Sundsvall gör sånt med folk.
SvaraRadera"skiten" = bra skit och "eftersom jag lovat det" = eftersom jag egentligen ser fram emot det men vill verka distanserad och obrydd då jag tror det kan ge mig fler ligg.
SvaraRaderaMartin Janzon: Funkar det?
SvaraRaderaNjao, det gäller att visa sig passionerad och intresserad vid rätt tillfällen (och för rätt saker) och obrydd vid andra, tror jag. Men det kanske någon som har fler streck inristade än jag ska svara på.
SvaraRaderaLåten då: Ganska tråkig, åtminstone om tanken är att det ska vara en ovanligt bra rocklåt. Den stora frågan är väl hur du inte kunde höra att det var Strokes? Låter ju jättemycket Strokes. Betygmässigt ligger det väl nånstans i mitten, att ge 2 känns lite väl hårt ändå, det är ju inte dåligt. 3/5.
Jag har ingen aning om det är en ovanligt bra rocklåt, jag är för okunnig om bra rocklåtar. Och helt ärligt, jag visste inte då hur The Strokes lät och jag vet det inte idag heller. Jag kan hålla isär olika skolor inom den mer ambienta minimaltechnon men för mig är rock rock. Mest konstigt och ointressant. Typ alla kineser ser likadana ut. Så...
SvaraRadera