100. Bruce Springsteen - Paradise

Gubbrock, jag vet. Jag förstår fullständigt att trovärdigheten för min nedräkning av de 100 bästa låtarna från 00-talet sjunker dramatiskt när jag öppnar med Bruce. Hade han dykt upp efter ett tag, mitt bland en massa mer kreddig musik så hade han känts mer ok. Men då skulle han behöva hamna högre upp på listan och hur jag än räknar så finns det ändå 99 andra låtar som är åtminstone ett litet snäpp bättre än "Paradise". Men å andra sidan finns det hundratusentals som är sämre.

Vissa människor ärver en massa musikaliskt kapital av sina föräldrar. Jag är inte en av dem. Mamma lyssnar uteslutande på jazz och klasssisk musik och även om jag också gillar viss jazz så är det ju inte så att jag på något sätt identifierar mig med det. Pappa däremot levde i en musikalisk värld där bredbenta män i hans egen ålder med namn som Ulf, Neil, Bob och Bruce regerade. Och den världen är med få undantag en värld som jag står helt utanför. "Paradise" är det stora undantaget.

Musikvärlden är svår att åldras inom med värdighet. Jag tänker inte bara på alla 80-talshårdrocksgrupper som harvar på, trots mer en lovligt begynnande flint och oförmåga att knäppa skinnbrallorna. Jag tänker på en artist som Bruce Springsteen. Oavsett vad jag tycker om honom och hans musik så har han ju ett bagage som är fruktansvärt tungt. Hur fortsätter man? "Paradise" är det perfekta svaret.

Texten handlar inledningsvis om en självmordsbombare, men flyttar sedan fokus till en änka vars man dött i attacken mot Pentagon. Avslutningen är briljant. Är det änkan som går ner i floden och dränker sig? Är det självmordsbombaren som går i floden mellan de levandes och de dödas rike? Ingenstans tar texten ställning. Den varken hyllar eller fördömer. Den bara skildrar livets förgänglighet.

Musikaliskt är den lugn och harmonisk, närmast ambient. "Helande" som såväl de hyllande som de mer ironiska recensenterna skrev om skivan den är hämtad från. Jag kan inte heller låta bli att konstatera att jag älskar den här låten mer tack vare att min pappa älskade den. Det gör inte att låten objektivt blir bättre, men musik är inte objektiv. Och den skäms inte för sig bland all idm, ambient och minimaltechno på min chilloutplaylist.