söndag 27 september 2009

096. M.I.A. & Diplo feat. Lil Vicious - Galang

Föregångaren till alla dessa decennielistorna är naturligtvis årsbästalistorna. Jag personligen älskar årsbästalistor. Människor som sammanställer långa listor över sina favoritlåtar är i regel väldigt sympatiska människor.

Problemet är när dessa människor möts. När de ska enas. Resultatet - i synnerhet när det handlar om album - blir i regel väldigt spretigt och väldigt konstigt. Det blir en genreblandning som ingen människa kan gilla. Seriöst - INGEN människa kan gilla alla skivor som ligger på de tio högsta placeringarna på någon tidnings årsbästalista.

Genreblandning ja. Topp fem brukar se ut ungefär så här.

5) En lite knepig elektronisk artist.
4) En singer/songwriter/gubbrockartist.
3) En svart artist, antingen en rappare eller en r'n'b-sångare. Alltid en man.
2) En indiepopartist.

Detta beror naturligtvis på att personerna som har röstat är väldigt oense och då blir det så här. Den inbördes ordningen kan variera beroende på musikrecensenternas inbördes status och respekt för varandra men det här är standardordningen. Indiepoprecensenten har högst status, därför är hans favorit kungen. Men som vi alla vet slår ju esset kungen och vad är det då som är esset? Jo, "den stora crossoverartisten".

"Den stora crossoverartisten" ägnar sig åt en genre som vi skulle kunna kalla för konsensuspop. Det finns två sätt att närma sig konsensuspopen. Den ena är den svarta artisten som börjat göra musik inspirerad av vit musik eller på vitt musikmanér. Rock eller soulinfluerad hiphop exempelvis (och för de som tror att soul är en svart musikstil så har ni fel, det är en vit medelklassmusikstil). Tänk nu inte någon rockrap a la Lil Wayne på sistone. Tänk NERD, tänk Outkast, tänk Gnarls Barkley.

Den andra är den vita artisten som börjat göra musik inspirerad av svart musik eller på svart musikmanér. Hiphopinfluerad singer/songwriterpop, indiepop med samplingar eller dansrytmer.

Resultatet blir förvånansvärt likartat oavsett vilken ingång man har. Konsensuspopen är oöverträffad när det gäller att toppa årsbästalistor. Alla tycker ju att den är riktigt bra, men få tycker den är mästerlig. Därför vinner den. Alla kan enas om den.

En rad artister faller in här. Förutom Redan nämnda artister kan vi väl lägga till årsbästalisttoppare såsom Avalanches, Hot Chip och Coldplay (som blev det först sedan hiphoparna började gilla dem). Till och med Justin Timberlake kan vi få in här sedan han blev svart.

(Ok, jag kan erkänna att även mina favoriter LCD Soundsystem kan kategoriseras in här sedan de begick albumdebut)

Kontentan är att indiepoparna och hiphoparna (alternativt electronicamänniskorna) kan dansa till samma låt. Eller tror att de kan det. Det bygger på att det finns en street cred där så hiphoparna stannar, samtidigt som det är tillräckligt ickegangsta för att indiemänniskorna ska känna att det är på deras hemmaplan också.

Drottningen av den här genren heter Maya Arulpragasam och är mer känd som M.I.A. Två gånger har hon vunnit kampen om årsbästalistorna, först 2005 med skivan Arular och sedan två år senare med skivan Kala och låten Paper Planes som med största sannolikhet ligger i topp på 00-talets lista. Detta är närmast unikt eftersom konsensuspopen bygger på att det inte går att upprepa succén. Men hon och producenten Diplo lyckades genom att blanda en refräng inspirerad av gammal snuskhiphop och ett beat från The Clash på Paper Planes. Lägg märke till ordningen. Det var inte ett hiphopbeat och en Clash-refräng - det hade bara blivit buskis. De gjorde tvärtom. Såna detaljer är viktiga. Det får indiemänniskorna att känna att The Clash minsann är funkiga och det får hiphopmänniskorna att känna att de minsann får röra sig i de fina salongerna.

Grejen med konsensuspopen är dock att den snabbt blir väldigt, väldigt tråkig. M.I.A. peakade redan 2004 när hon tillsammans med Diplo släppte den helt fantastiska mixskivan "Piracy Funds Terrorism" som inte bara tar hem silvret i kampen om 00-talets bästa albumtitel utan även var en av årtiondets tio bästa skivor om ni frågar mig. Visst fanns här genreblandning, en genreblandning som världen knappast sett maken till på den här sidan om 2ManyDJs. Men det var en intensiv, in-your-face-känsla som vida överträffade såväl Arular som Kala. Det faktum att i stort sett varenda låt på Arular fanns med redan på Piracy Funds Terrorism fast mixade över allt från baile funk till Salt'N'Pepa gör att det känns ännu mer orättvist att det var med Arular som genombrottet kom.

Den bästa låten på Piracy Funds Terrorism hette "Galang". Över beatet från "What Happened To That Boy" med Birdman och Clipse släppte Diplo loss M.I.A. och Li'l Vicious och resultatet blev fantastiskt. Att på det här sättet para ihop Neptunes kanske bästa beat med Li'l Vicious galna dancehallstämma och etnochica M.I.A. är inget annat än ett av (om än det bästa) alla otaliga exempel på vilket geni Diplo är. Det är bara att konstatera att det verkligen slog gnistor om drottningen av konsensuspop och kungen av bloggpop när de möttes.

2 kommentarer:

  1. Intressant och bra text! Har också funderat en hel del på hipphet, varför vissa artister går hem i vissa läger osv.

    Märkligt nog har jag inte lyssnat på Piracy Funds Terrorism utan bara hennes två "riktiga" album. Ska bli ändring på det. Det är nämligen högklassigt det här, och jag ger utan att blinka och efter bara en lyssning 4/5.

    SvaraRadera
  2. Gör det, det är verkligen en fantastisk skiva och en skiva som lever upp till all cred hon fått i efterhand...

    SvaraRadera