005. Lifelike & Kris Menace - Discopolis

Elektronisk musik i allmänhet och housemusik i synnerhet har klarat sig förvånansvärt bra ifrån kritik om sexism, detta trots att väldigt mycket elektronisk dansmusik marknadsförs med halv- eller helnakna gogodansande tjejer och att många texter mest består av korta sexuella uppmaningar. Kanske beror det på att folk lever kvar i myten om att elektronisk musik skapas av nördar som inte får ligga till skillnad från hiphop som skapas av galningar som inte borde få ligga?

Nåja, denna utvikning är avsedd för att presentera en av mina favoritvideor, till en av mina absoluta favoritlåtar någonsin - "Discopolis" av Kris Menace och Lifelike. Videon går (som du kan se nedan) ut på att modellen Lily Tenue går omkring i slowmotion iklädd en tämligen minimalistisk outfit. Och SOM hon gör det. Man kan tala om objektifiering i all evighet - för mig är hon en gudinna. Jag vill vara henne. Subjektifiering helt enkelt. Jag vill gå precis sådär, lika långsamt, lika rumpflashande, till lika bra musik.

Musiken bygger till viss del på en sampling från Kanos gamla italohit "Another Life", men här sätts den enkla tretonsmelodin i ett sammanhang som är helt makalöst. Melodislingan som i versionen nedan kickar igång efter ca 50 sekunder är å ena sidan episk och euforisk på gränsen till sprickfärdig av endorfiner - men samtidigt hjärtskärande och nästan ångestframkallande. Den uttrycker och omfattar begreppet kärlek klarare än någon annan låt. Utan ett enda ord.

Meet the parents

Har tackat ja till att fira julafton med pojkvän, pojkväns föräldrar, pojkväns syster, pojkväns svåger och pojkväns systerbarn. Kanske nån till.

Hur gick det till egentligen?

Och vad ger man i julklappar?

Can't get you out of my mind...

Hela dagen har jag försökt få in frasen "medium size dick with a big dick attitude" i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Det har gått sådär. Ring inte mig om ni behöver onelinerhjälp till era stand-up-manus.

Daft Punk-debatten

I fredags morse la jag märke till ett nytt inlägg hos den eminenta bloggen Världshistoriens 101 bästa fransmän. Daft Punk på sjuttiosjunde plats. Sedan dess har jag inte kunnat tänka på någonting annat. Fredagmorgonens träningsrunda blev inte bara försenad eftersom jag var tvungen att göra en playlist med Daft Punk-låtar, den blev också tämligen ofokuserad och misslyckad. Fredagens föreläsare gjorde visserligen sitt bästa för att dämpa mitt intresse för hans ämne och det är därmed möjligt att Gabriel Larssons text inte bär hela skulden till att jag för första gången inte fick ihop allting i skallen, men detta var ändå bara början. Jag har ägnat helgen åt att trakassera vänner med Daft Punk-frågor. Jag har läst och läst och läst. Och framför allt har jag spelat Homework och Discovery back to back. Jag har dansat till dem. Jag har läst till dem. Jag har badat till dem. Jag och pojkvännen har legat och myst och knullat till dem. Jag har tränat till dem. Resultatet av denna komparativa analys kommer i slutet.

För det första - att skriva "Daft Punk" istället för Guy-Manuel De Homem-Christo och Thomas Bangalter känns väldigt tveksamt. De är människor - två individer - och när ni dessutom gör poänger av deras individuella prestationer så bör de omnämnas som två namngivna personer. Samma sak med platsen. 77? Det måste rent krasst betyda att inga andra musikmänniskor är med på resten av listan. För seriöst - vilka har varit bättre eller haft ett större inflytande än Daft Punk? Detta är dock bara två lite mindre parenteser.

Vad som är betydligt värre är textens fokus. Att avfärda den epokgörande skivan Homework med bisatsen "Visst är det bra, jag menar: ”Da Funk”! ”Alive”! ”Around the world”!" är inte bara föraktfullt utan även ett tecken på en fullkomligt barock brist på insikt i Bangalter & De Homem-Christos genialitet. Låt oss börja från början.

"Daft Punks ”Homework” kom 1997 och många skulle kanske säga att detta stilbildande album, som blev det stora publika genombrottet för den franska house-vågen, är deras bästa."

Det stora publika genombrottet för den franska housevågen? Ursäkta mig, men vilken fransk housevåg fanns innan Daft Punk? Jag har inte hittat något annat än totalt finesslösa Motorbasslåtar Eller har jag missat något? Tipsa mig gärna om relevant fransk house pre-Da Funk.

För man kommer inte ifrån Da Funk på något sätt. Det är en låt som än idag lyser som en fyrbåk över musikvärlden - en av de kanske tio bästa låtar som någonsin gjorts - och förmodligen den mest betydelsefulla inom all form av elektronisk musik under min livstid.

Till att börja med sjuder den av originalitet. Visst går det för ett initierat öra att höra influenser (och Daft Punk skäms ju inte heller för att namedroppa dem) men Da Funk är ändå en låt som delar in all elektronisk dansmusik i ett före och ett efter. Att dra ner tempot till strax över hundra bpm i en tid då alla andra tyckte house gick för långsamt redan från början (och ville att allt skulle gå i 160 bmp) var lika delar galenskap och genialitet. Resultatet är svårslaget - en funkbomb utan dess like. Låten är helt instrumental, vilket även det både var och är sällsynt när det gäller musik som samtidigt försöker vara tillgänglig. Ljudvalen - denna ack så viktiga konst inom elektronisk musik (och ack så pinsamt ignorerad av alldeles för många musikskribenter med ena foten i sextiotalssoulen, andra foten i den brittiska indiepopen och tungan ordentligt inkilad mellan skinkorna på Andres Lokko) - är inget annat än briljanta. Vi pratar wah-wah-gitarrer som låter som en klossig nintendofunk långt innan någon tänkt i termer som bitpop, chipmusik och blipblop. Men det är också melodier av Guds nåde, ett hi-hatarbete av yppersta världsklass och ett tidigt bemästrande av vad som snart skulle visa sig vara Daft Punks främsta gren - den fantastiska effekt som uppstår när man plockar bort och sen lägger tillbaka basen. Här lades grunden till den filterhouse som sedermera blev det franska soundet.

Da Funk var också låten som förpassade frågan "går den att spela på ackustisk gitarr?" till soptippen och ersatte den med frågan "går det att dansa till den spelad baklänges?". Och visst gick det ypperligt.

Det dröjde två år från Da Funk till dess att Homework släpptes med resultatet att Homework var en ytterst mogen debut. Här finns effekter och tekniker som inte bara var nya för världen i början av 1997 utan dessutom hade bemästrats till fullo. Jag har lyssnat oerhört mycket på elektronisk dansmusik och kan bara konstatera att i stort sett allt intressant som skett efter våren 1997 bär en större eller mindre tacksamhetsskuld till en eller flera av alla dessa trender som Daft Punk skapade med Homework. Ta bara Justice, Surkin, sebastiAn, Mr Oizo mfl - hela deras sound är ju egentligen bara en uppdaterad kopia av låtar från Homework, kanske framför allt Rollin & Scratchin och Rock'n'Roll. Samtidigt som hela den filtrerade franska housen bär ett stort arv från lekfulla låtar som Phoenix, Fresh och Around The World.

För här kommer det kanske mest märkvärdiga och fascinerande med Homework. Samtidigt som skivan spretar åt väldigt olika håll finns det ändå hela tiden något omisskännligt Daft Punkigt över varenda litet fragment av ljudbilden. Och även om inte alla låtar är fantastiska så innehåller skivan fler fantastiska låtar än kanske något annat elektroniskt album utanför IDM-världen.

Alive är utöver Da Funk min absolut favorit. En låt av såna episka proportioner och med så starka ta-över-världen-vibbar Hitler förmodligen visslade den i duschen. Revolution 909 är inte bara en fantastisk titel utan ett storslaget indoor-outdoor-arbete. Teachers är en fantastisk namedroppinghistoria som fler än jag borde använda som lärobok. Att det finns musikbloggare som inte hört Joey Beltram liksom...

Där Homework är en bomb från klubben är Discovery en eftergift åt indiepopmänniskor i randiga tröjor, glossiga inredningsmagasin, reklambyråer och chai latte. Vi pratar verser och refränger. Bort med det där kantiga. Bort med det mörka. Bort med det hårda. Jag säger inte på något sätt att Discovery är en dålig skiva. Det jag säger är att den inte påverkat världen med tillnärmelsevis samma magnitud som Homework. Detta beror främst på att den riktade sig till helt andra än Homework gjorde. Homework revolutionerade klubbmusiken. Discovery revolutionerade ingen musik alls eftersom ingen kunde gå vidare därifrån. Jag menar, hur många "sold your guitars and bought turntables" (för att citera James Murphy)? Inga. Kanye då, invänder någon. Jo visst, men kändes inte hela black-america-discovers-the-club-grejen som något som borde skett redan 20 år tidigare. Hiphouse någon? Att den kanske största inspirationen för Discovery var Aphex Twins Windowlicker förstärker bara känslan av att Discovery hamnade någonstans i trädtopparna.

För övrigt håller jag helt med om att Face To Face är Discoverys höjdpunkt. Jag kan dock räkna upp en handfull Homeworklåtar som är bättre (i tur och ordning Da Funk, Alive, Revolution 909, Around The World, Fresh). Lägger man dessutom till låtar som Musique och remixerna på Mothership Reconnection (Scott Grooves), Disco Cubizm (I:Cube) och Life Is Sweet (Chemical Brothers) så inser man snart att Discovery nog mer är att betraktas som en parentes i Daft Punks historia. Låt vara en väldigt fin och helgjuten sådan.

006. Firefox AK vs Laid - Once I Was Like You

I hård kamp med "Silent Shout" (The Knife), "Stora Havet" (Jakob Hellman) och "Snorkelmannen" (Jesper Dahlbäck & Cari Lekebusch) vågar jag utnämna denna låt till min absoluta favoritlåt när det kommer till svenska låtar. Till en början var det mest den stegrande musiken och Andrea Kellermans vackra röst som fick mig på fall, men i efterdyningarna av min pappas död började texten tränga in i mig.

I envy your gaze
And the light air surrounding you
Once I was like you

But people say that I'm different now
They say that I might be from the moon

Strange that it seems
Little did I know that it was true
Strange that it seems
Little did I know that you knew too

Guide me to cloud nine
I can feel it fading
My dreams are gone
I contemplate and interrogate
Until there's nothing left

Jag vet inte vad jag ska säga om den här låten mer än att den för förkroppsligar halvåret efter pappas död för mig. Än idag börjar jag gråta så fort jag hör den. Vilket inte hindrar mig från att spela den i stort sett dagligen.

007. LCD Soundsystem - Tribulations (Tiga's Out Of The Trance Closet Mix)

Någon gång under hösten 2002 hjärntvättades jag till den grad att jag nästan helt slutade lyssna på hiphop och annan elektronisk musik. Det var enbart newyorkisk punkfunkdiscohouse som gällde. Jag tiggde till mig mp3-or från en hipsterkusin, jag importerade skivor, jag gjorde precis allt för att få tag i musik som gjorts av någon som en gång handlat toalettpapper i samma affär som James Murphy. Att min födelsestad New York var världens bästa stad hade jag alltid haft på känn, men det var här som allting föll på plats. DFA Records var allt jag hade drömt om. Senast jag dj-ade körde jag ett tvåtimmarsset med enbart DFA-material och jag kan inte föreställa mig något som gör mig gladare.

I centrum för hela DFA Records och all punkfunkdiscohouse stod naturligtvis James Murphys eget skötebarn - LCD Soundsystem. Debuten - Losing My Edge - har ältats i evigheter, men det går inte att komma ifrån att det är en av de mest intelligenta texter som någonsin skrivits. Och de avslutande raderna där Murphy i närmast panik namedroppar sin hipster-kanon blev för mig en perfekt ingång till musikhistorien.

LCD Soundsystem har öst ur sig fantastiska låtar. Beat Connection, bägge versionerna av Yeah, Daft Punk Is Playing At My House, All My Friends och kanske framför allt Someone Great är alla sådana som varit med i diskussionen inför den här listan. Tribulations var det dock aldrig någon tvekan om.

Jag älskade omedelbart originalet, vilket kom i min ägo några dagar innan en månadslång Thailandsvistelse. Jag spelade den mer än någon av er kan föreställa sig, men den fortsatta att hålla - månad efter månad.

Så kom remixen.

Tiga är inte bara 00-talets snyggaste man utan kanske även den bäste remixaren om man nu kan kalla honom det. För när han remixar handlar det inte så mycket om att förändra musiken som att han sjunger in den med sin egen omistliga röst. Och när han tog sig an Tribulations, döpte sin remix till "Tiga's Out Of The Trance Closet Mix" och tog i från tårna var det bara att kasta in handduken och inse att 00-talets sämsta musikordvits stämmer. Tiga är guld.

008. Khonnor - Megan's Present

Jag upptäckte Khonnor på precis samma sätt som alla andra - genom tv-programmet This Is Our Music. Bilden av en 17-årig enstöring mitt ute i ingenstans som gjorde världens bästa IDM (ja, jag kommer alltid att kalla det för IDM) var oerhört stark. För mig blev han frälsaren, den där som gav mig rätt. Han som visade att min musik var den bästa. Hans konsert på Debaser Medis (med Radio Dept. som förband) var den första konsert i genren jag bevittnade och jag blev förälskad i honom.

Så här i efterhand uppfyllde Khonnor inte alla profetior jag och andra uttalade vid hans genombrott. Han blev inte den nye Aphex Twin eller den nye Christian Fennesz eller den nye något annat heller. Han blev en skiva som bleknade i efterhand och en del nya skivor som inte stack ut så värst mycket.

Men framför allt blev han IDM-genrens kanske bästa one-hit-wonder under 00-talet. "Megan's Present" var inte bara det där löftet som aldrig infriades - det var en fullständigt perfekt låt på alla tänkbara sätt. Bruset, antydningarna till musik och sedan - efter lite mer än en halvminut - de där stora tonerna. Musiken är inte sådär tillkrånglat svårtillgänglig som den ibland kan vara utan tvärtom fruktansvärt lättillgänglig. Och Khonnor själv sjunger som en gud.

Men det bästa kommer drygt halvvägs in i låten. En metamorfos av yppersta världsklass. När Khonnor sedan förkunnar att han är i livets tidigare stadier vill jag bara krama om honom, stänga in honom hemma hos mig och aldrig släppa ut honom. Och byta namn till Megan...

(Tyvärr finns inte låten på youtube och jag har letat som en galning på mina datorer men jag har den ingenstans, förutom då på en cd som ligger någonstans i en flyttkartong i källarförrådet. Så ni får klara er med den felstavad spotify-version.)
Khonnor – Megan's Present
Khonnor - Megan's Present

Söndagskvällsdesperation

Lite toalettartiklar i badrummet. Några underkläder i en byrålåda. Ett storpack med kondomer i hans storlek i sängbordet. Några envisa rödvinsstänk på en matta i vardagsrummet. Lite nya böcker och spel som han lånat ut till henne eller övertygat henne att införskaffa. På det hela taget inte mycket att orda om.

Det var dock inte så mycket att han rent fysiskt förändrat hennes hem som att han omdefinierat precis allting där. Hallmöbeln som hon inte längre kunde sätta sig på för att ta på eller av skor utan att förnimma hur hon red honom där. Vardagsrumssoffan som hon inte kunde lägga sig i utan att känna smaken av hans sperma, precis som när hon sög av honom den där första gången. Köksbordet, kylskåpet, diskbänken, fönsterkarmarna, badkaret, byrån, balkongräcket och allt det andra som de knullat på eller mot. Alla hade de sina egna historier som ständigt gjorde sig påminda. Det var som att hon inte kunde tvätta händerna utan att känna hur vattenkranen tryckte mot hennes svanskota när han slickade henne. Inte laga mat utan att tänka på vilka matvaror de lekt med.

Värst av allt var naturligtvis sängen. Hon kunde inte lägga sig där utan att hans ande hemsökte henne, stressade henne, plågade henne, gjorde allt utom att hålla om och skeda henne med sina starka armar, sin varma kropp och sin hårda kuk.

Hennes självständighet som hon betraktat som ett stabilt bygge hade raserats fullständigt och hennes förtvivlan visste inga gränser. Hon ville skrika, men hon visste inte om hon skulle skrika åt honom att försvinna eller om hon skulle skrika åt honom att komma hit och knulla henne. Hårt, djupt och länge som bara han kunde.

Statsvetenskap på hög nivå

Inanna säger:
vad tycker hon om hobbes då?
Turdy säger:
Intressant.
Även om jag nog är mer inspirerad av honom i min åskådning 0)
=)
Inanna säger:
ok... hur vill du att samhället ska styras då?
Turdy säger:
Vill bara poängtera att jag inte har Hobbes som åskådning vad det gäller samhällsstyrning.
Men jag är i grunden libral.
Men har även drag av "ekonomism" i mig.
Inanna säger:
vänta tio minuter
Turdy säger:
ok
Inanna säger:
så du är liberal men tror ändå på att människan är självisk och att alla krigar mot alla?
det är ärligt av dig...
Turdy säger:
jag har inte hobbes syn på människan
Inanna säger:
vad har du hobbes syn på då?
Turdy säger:
staten.
Inanna säger:
om du inte har den på människan eller på hur samhället bör vara
ok
Turdy säger:
att människor accepterar att underordna sig lagarna om de får beskydd.
Inanna säger:
typ maffian...
Turdy säger:
haha. japp.
Inanna säger:
finns väl flera som förklarat maffiaproblemet just utifrån hobbes
att man underordnar sig alternativa lagar eftersom de står för det "riktiga" beskyddet
Turdy säger:
problemet med maffian är ju att de utgör både hotet och skyddet.
Jo det stämmer ju.
Inanna säger:
precis som staten gjorde förr i tiden...
jag tänker på feodaltiden
Turdy säger:
Om maffian kan agera så har ju inte suveränen kontroll.
Därmed faller dennes legitimitet.
Inanna säger:
precis
Turdy säger:
Men när det kommer till den moderna demokratiska staten och hur den bör fungera är jag i grunden liberal.
Själv då?
Dina åskådningar
Inanna säger:
jag är elitist... jag har fått nog av idioterna
av "verklighetens folk"
Turdy säger:
Vad ser du som elitist vara önskvärt då?
=)
Inanna säger:
hur menar du?
Turdy säger:
Vad vill en elitist?
Eller har du det mest som ett synsätt? =)
Inanna säger:
elitister vill väl massor av olika saker...
jag tänker att de stora problemen med demokratin är populism och kortsiktighet
jag kan väl säga att jag inte gått speciellt långt i mina tankar
mest pga att jag ser hur orealistiskt mitt alternativ är i 00-talets västvärld
men jag skulle vilja avskaffa principen om allmän och lika rösträtt
Turdy säger:
Ja. Det var bra som det var innan 1919
Inanna säger:
nej, absolut inte
Turdy säger:
Hehe.
Inanna säger:
jag menar inte att det ska bygga på ekonomiska meriter eller kön
utan på kunskap
Turdy säger:
hsp?
Inanna säger:
nej...
jag har ingen idé om hur man rent praktiskt ska lösa det...
men ämnesokunniga politiker som valts av okunniga väljare känns som ett rätt kasst alternativ
Turdy säger:
Jag tycker att vi i Sverige inte har haft så mycket problem på den fronten.
Även om 70-talet och Palme var lite småfarlig.
USA däremot. Big problem!
Inanna säger:
ok
tänker du på tea party och hela den kristna högern eller tänker du större än så?
Turdy säger:
Maktdelningssystemet
Inanna säger:
du vill ha parlamentarism?
Turdy säger:
I alla fall att de har en budgetlag som tvingar dem att finansiera sina utgifter.
Inanna säger:
:)
Turdy säger:
Så typisk nätdiskussion.
Inanna säger:
ja...
Turdy säger:
Man börjar snacka om sex men så glider man in på politik.
Inanna säger:
i min idealvärld så styrs samhället av ledarna för alla de stora magikerakademierna...
Turdy säger:
Haha. Något ifrån Harry Potter?
Inanna säger:
möjligen kan några stormästare från riddarordnarna och köpmannagillena vara med också...
ett "de äldstes råd"
fantasy öht...
jag tycker Väktarrådet i Iran har det coolaste namnet av alla
skulle Nationaldemokraterna gå till val på att byta namn på regeringen till Väktarrådet skulle jag rösta på dem...
Turdy säger:
Jo. Det låter lite cool.t
De har ju även nationalgardet
Är det inte så det heter?
Inanna säger:
möjligt
är dåligt insatt
Turdy säger:
Islamiska revolutionära gardet
Inanna säger:
vi borde ha fler garden i sverige
inte medborgargarden dock
men kungabarnen borde ha varsitt garde
Ärkebiskopen borde byta namn till överstepräst
och alla kvinnliga präster borde vara prästinnor
Turdy säger:
jag tycker ärkebiskop låter bättre
Inanna säger:
Ärke- låter risigt
Allting som är ärke- är ju dåligt
Turdy säger:
Statsminister borde istället heta...
Führer
såklart
Inanna säger:
Framför allt borde man återerövra det gamla fina antika ordet diktator från alla dåliga tyranner
Imperator är annars en bra titel
Turdy säger:
Kejsare =)
Inanna säger:
fast då är ju det mongoliska ordet Khan bäst
Turdy säger:
Kahn Reinfeldt
Inanna säger:
precis
eller Fredrik Khan
Turdy säger:
Haha.

Elvis och misogynin.

Serien Elvis har äntligen lämnat tidningen Metro. Det finns så många som har kritiserat den serien att jag egentligen borde låta bli. Men jag måste.

Det stora problemet är inte att serien överlag inte är rolig. Det finns massor av såna serier. Och talang saknas uppenbarligen inte helt och hållet. Det finns en enrute-strip där Elvis sitter nere i en brunn och med tårar i ögonen tittar uppåt samtidigt som hans sambo tittar ner där uppifrån och säger nåt i stil med "Äh, ryck upp dig." Än idag är det en briljant bild och kommentar. Om någon har den någonstans så får ni gärna maila den till mig. Jag har inte hittat den på nätet och jag har inte lust att läsa igenom alla hans böcker för att eventuellt hitta den.

Nej, det stora problemet är skildringen av deras förhållande. Äldre/sämre sit-coms bygger väldigt ofta på att mannen är rolig/knäpp/fumlig medan kvinnan är korrekt och aptrist. Tänk King of Queens, According to Jim, Everybody Loves Raymond eller varför inte Svensson Svensson. Men Elvis tar det här konceptet ett steg längre. Här handlar det om psykisk nedbrytning och förtryck.

Tony Cronstams Elvis-alter ego skulle kunna vara en charmig loser om det inte vore för att hela serien är skriven på ett så kärlekslöst och ytligt sätt. Framför allt beror det på karaktären Hedvig som känns så stereotyp att jag tvivlar på att Maria Cronstam verkligen finns. Jag är helt övertygad om att pseudonymerna "Tony och Maria Cronstam" i själva verket är en täckmantel för en misogyn tankesmedja. Seriöst - finns det någon karaktär i serier, film, tv, spel, musik, böcker etc som väcker lika mycket spontant kvinnohat? Jag kan själv erkänna att jag vid åtskilliga tillfällen efter att ha råkat (ja råkat - Elvis är lite som barnporr, man söker inte upp det, men det går inte att låta bli att titta när det finns där) läsa en Elvisstrip spontant tänkt "Kvinnor är helt störda i huvudet". Tänk då vad som händer i huvudet på killar? Föratt inte tala om störda killar? Störda våldsbenägna killar med dålig seriesmak?

Det skulle inte förvåna mig om serien Elvis ligger bakom en ansenlig del av de där kvinnomorden som Aftonbladet tar upp då och då.

Mikropenis, pt 2

Plastik Fantastik säger:
en vännina knullade med en kille en gång på fyllan och hon kände inte ens kuken. Damn!
Undrar om han led av det
det var inte bara fylla nämligen
Inanna säger:
haha
alltså, jag har aldrig varit med om det på det sättet....
visst har jag varit med killar som inte varit så stora, men inte så små
Plastik Fantastik säger:
nej jag tror få har det
Inanna säger:
men det går ju att knipa rätt bra
Plastik Fantastik säger:
ah
Inanna säger:
fördelen med en stor är ju att man bara kan slappna av och njuta av turen
med en mindre kan man inte bara vara passagerare, då är man typ bilskollärare
Plastik Fantastik säger:
haha well put
Inanna säger:
haha, jag vet... jag blev skitnöjd när formuleringen dök upp i hjärnan

Fredagsmys

Vi samlades i ett stilrent Hornstullskök kring en nyinköpt orange Le Creuset-gryta fylld med Boeuf Bourguignon. Fyra par i olika faser. Värdparet som var nyblivna sambor, ett gift par som äntligen fått barnvakt, ett fortfarande nykärt par och så vi då. Par var nog att ta i. Vi gillade att ligga med varandra. Han var sugen på att gå på parmiddag med sina vänner och jag hade inget bättre för mig.

Lägenheten var helt klart i min smak. Ett par Murakamiromaner i bokhyllan, Super Mario Galaxy 2 i spelhyllan, ett välfyllt barskåp och pikanta detaljer som avslöjades när jag snokade igenom badrumsskåpet.

Det var ett förvånansvärt homogent sällskap, omkring eller strax under de trettio, någonstans i gränstrakterna mellan kulturkoftorna och reklamskäggen. På sistone hade de alla varit i Barcelona och/eller Berlin, gått över från dagens till rosévin, lyssnat oerhört mycket på Robyn och den fule killen i Snook samt slutat säga "bra där" och börjat säga "jag gillart".

En spotifylista plöjde på och jag kunde inte låta bli att bryta mot den heligaste av alla sociala umgängeskoder i Sverige, nämligen att plocka bort låtar från värdparets spotifylista. Å andra sidan kan jag inte stillasittande se på när folk spelar country offentligt. Det är aldrig ok, inte ens om man kallar det för americana.

Jag blev naturligtvis noga förhörd av de övriga tjejerna i sällskapet - hur hade vi träffats, hur hade jag gjort för att fånga honom, hur stod jag ut med vissa aspekter av hans personlighet, hur var han i sängen och så vidare. Jag flydde försiktigt ut till killarna och började prata om Super Mario Galaxy 2 med värden, varpå han förklarade att det tillhörde hans 8-årige varannanveckason från ett tidigare förhållande. Epic fail...

Det började blandas drinkar och ett frågesportsspel plockades fram. Jag lottades i lag med sällskapets enda mamma och i takt med att vi blev fullare och fullare tog vi hem en strålande seger. Här någonstans började också den kanske mest tankeväckande diskussion kring porr jag varit med om på sistone. Jag vet inte hur vi hamnade där, men till skillnad från när man annars hamnar i diskussion kring porr och någon sätter agendan genom att framstå som helt okunnig så blev den här diskussionen betydligt mer initierad. En kille förklarade att porren förändrats för varje årtionde. På 80-talet var porr fortfarande något sällsynt och svåråtkomligt, vilket gjorde att det räckte med vanligt sex med snygga aktriser. På 90-talet ökade tillgängligheten med kabelkanalerna och då blev analsex svaret på hur man skulle sticka ut i porrträsket. I början av 00-talet gjorde deepthroatandet stor comeback men det övergick sedan till de senaste årens munknull- och gaggingfixering. Jag vet inte om han rent empiriskt hade rätt, men det faktum att jag kunde se en röd tråd mellan min tidigare analsexvurm och min passion för 90-talistisk Warp-electronica och PS1-rollspel från Square var helt klart glädjande.

Frågan var dock vad 10-talet skulle landa. De flesta enades om att 10-talet skulle bli fittans årtionde med fistfucking (enhands eller tvåhands) som favoritpraktika. Jag och min lagkamrat trotsade majoriteten och slog ett slag för kuken i fokus. Mastodontkukar och cbt med andra ord.

Man kan lätt tro att en sån här kväll skulle urarta i en vild gruppsexorgie men det blev istället en lugn och väldigt trevlig natt som inte slutade förrän jag somnade under ett tämligen misslyckat (uppenbarligen) försök till fyllesex hemma hos mig vid sextiden i morse. Så kan det gå...

Sopp eller snopp

[På allmän begäran är en inbäddad video borttagen]

1) Om jag skulle träffa en sån här kille IRL tror jag att jag skulle gå längst fram i Prideparaden efteråt.

2) Kan vi inte enas nu - stor kuk = ta bort förhuden, liten kuk`= låt den vara kvar.

3) Hur kommer det sig att man ALLTID hamnar på sånt man inte vill se när man letar efter porr på kvällen?

Om inbäddningen inte funkar, testa den här länken eller den här.

Balil - "Parasight"

Ibland finns det ingenting som är bättre än 90-talstechno. Just nu är det ibland.

Manifest mot musikköp!

Det finns ett tydligt samband mellan artister och knark. Jag säger inte att alla artister använder knark, men en klar majoritet gör det. De finansierar sitt missbruk genom skivintäkter, konserter och annan kommersialisering av musiken. Många av dem har börjat sin musikkarriär med visioner om att ägna sig åt nyskapande musik, men har sedan av producenter, managers och skivbolagsfolk lockats att kompromissa med sina ideal och ställa upp på en krassare kommersialisering av musiken.

De levererar utslätad hitlistemusik som de själva innerst inne föraktar. Utåt sett försöker de leva upp till myten om "den lyckliga artisten", medan de innerst inne är fast i ekorrhjulet. Mer pengar till mer knark behövs, så de levererar mer utslätad hitlistemusik, som får dem att må ännu sämre och så behöver de ännu mer knark för att stå ut så de levererar ännu mer utslätad hitlistemusik för att ha råd.

För artisterna är det här vägen till undergången. Många knarkar ihjäl sig eller tar livet av sig. Andra överlever, men har men för livet. De kan inte ägna sig åt ickekommersiellt musicerande utan drabbas av svår ångest. Åter andra drabbas av artiststigmat - oavsett vad de företar sig i fortsättningen kommer allmänheten aldrig att se dem som något annat än artister.

Allt det här bygger på en krass ekonomisk verksamhet. Internationella ligor, s.k. skivbolag, lockar unga, intet ont anande människor att bli kommersiella artister. Med löften om guld och gröna skogar lockas de unga till vad som i bästa fall blir stora scener och dyrt knark och i värsta fall blir att harva på familjeprogram i TV och finlandsfärjor och punda fultjack. Allt detta för att skivbolagen ska tjäna pengar. Det här handlar om en konspiration gentemot en hel ungdomsgeneration, en ohelig allians mellan skivbolag, tv-produktionsbolag och kvällstidningar, tydligast synliggjord i tv-program som Idol.

Att kriminalisera musikförsäljning är något som många förespråkar, men jag menar att det är att slå på de som redan ligger. Offren här - de kommersialiserade artisterna - skulle bara drabbas hårdare. Istället skulle jag vilja kriminalisera musikköp. Det är någonting grundläggande fel i ett samhälle där en hel vuxenvärld försöker pracka på ungdomar en syn på musik som en vara - någonting man kan köpa och äga.

Musik är någonting fint som sker mellan en artist och en lyssnare. Musik kan lindra smärta, musik kan sprida glädje, musik kan som ingenting annat FÖRSTÅ en människa. Att därför reducera musik till någonting materiellt som kan säljas och köpas på en marknad är följaktligen kränkande för den som skapar musiken. Visst finns det artister som säger att de trivs med att sälja musik - men handen på hjärtat - är de verkligen ärliga mot sig själva och oss andra? Myten om den lyckliga artisten är så stark att vissa artister till och med tror på den själva.

Vi 90-talister är den första generationen sedan skivindustrins genombrott för vilka musik är någonting fint och inte bara en kommersiell vara. Vi lyssnar på musik, vi lever av och för musik och vi tar oss till den gratis - varför måste ni pervertera vår syn på musik med era unkna kommersiella idéer?

För artisternas och ungdomens skull - FÖRBJUD MUSIKKÖP!

Happy fucking birthday

Tänk dig att du befinner dig på ett födelsedagsfirande. Du har en revolver med sex skott. Med varje skott kan du bara skjuta ihjäl en person, så totalt kan du skjuta ihjäl sex personer. Inget fusk med att ställa dem på led eller annat. Sex personer som ska dö. Men vilka sex - och i vilken ordning. Vem ska dö först (dvs, vem MÅSTE till varje pris dö), vem ska dö näst först osv...

Ok, det här är personerna.

1) Personen som säger 'dig har jag inte sett sen du var så här liten' trots att han stirrade på din urringning på din pappas begravning för 2 1/2 år sen.

2) Personen som undrar vad du gör nuförtiden men inte lyssnar när du svarar.

3) Personen som gör allt för att få sina barn att framstå som så lyckade och framgångsrika. Nämen, pluggar din son på... vad hette det.. högskola? Oj vad fint! Södertörn? Ja, det ska ju vara bra.

4) Personen som säger "nu reser vi oss upp och sjunger 'ja må de leva' ".

5) Personen som omedelbart invänder och föreslår att vi ändrar texten från 'uti hundrade år' till 'många lyckliga år'.

6) Personen som tror att han är rolig när han försöker dra igång en andra vers genom att sjunga "och när de har levat..."

7) Personen som inte förstått innebörden av ordet fyrfaldigt i uttrycket fyrfaldigt leve.

8) Personen som tror att han är först i världen med att utbrista hipp hipp hora hora hora hora.

9) Personen som måste följa upp det fyrfaldiga hurrandet med ett ba-da-pa-pa-pa-paaaa.

10) Den feta bakande personen som blir förnärmad när du inte vill äta en tårta som består enbart består av socker och animaliskt fett.

11) Den feta personen som, efter att ha beklagat sig i hela ditt liv över hur feta diskrimineras och missaktas och hur svårt det är att gå ner i vikt, vräker i sig två bitar av ovan nämnda tårta samt ett antal bullar och kakor.

12) Personen som tvingar med sina barn trots att dessa uppenbarligen inte vill vara där.

13) Bitterfittan som skriver ett blogginlägg om det.

Sådär... ge mig din rangordning. Vilka sex vill du skjuta och i vilken ordning.

A sister's gotta do what a sister's gotta do...

Jag har ett problem. Min lillebror fyller snart 15 och blir därmed byxmyndig. Eftersom vår far är död så faller det på min lott att se till att han blir av med oskulden, men jag har ingen aning om hur jag får tag i en hora till honom. Och inte nog med det - vad för en hora ska jag köpa till honom? Svensk? Utländsk? Ung? Gammal?

Hur har ni (eller era fäder) hanterat det?

Horizonten, januari-juni 2010

avlägsen,
prinsessrosa, fluffig,
intensiv, förförisk, aptitlig,
belönande, beroendeframkallande, förgyllande,
huvudstigande, världserövrande
orgasmisk,
näsblödande, huvuddunkande,
huvudvärksframkallande, ätstörande, menssläckande,
morgonkräkande, svimmande,
tvärstoppande,

Respons

Joy sa...
Äh..visst är spotify långt ifrån något komplett musikbibliotek men det finns samtidigt sjukt mycket bra musik för den som letar.
Jag kan lova dig att jag har satt ihop ett flertal playlists som jag vet att du skulle digga om jag skickade dom till dig.
Det vore förresten mer än välkommet med lite uppdateringar från din sida på topp femtio listan.
Kan bli intressant.
J
16 april 2010 01.24

inanna sa...
Alltså, visst finns det mycket bra, men problemet är att inte allt finns. Många människor nöjer sig med att 60% finns på ett bekvämt avstånd. Själv vill jag att 100% ska finnas och då är det mp3 som fortfarande gäller.
Ska försöka uppdatera listan. Den är ju liksom klar, det enda som saknas är att jag ska lägga ut lite låtar på youtube.
18 juli 2010 19.21


Esgie Qroue sa...
Bra text (minus Chris Rock-videon då. Han är aldrig befogad nånstans).
Vissa människor använder konflikter som den i Israel/Palestina för att tillfredsställa sina egna emotionella begär.
Genom ett stark ställningstagande och känslomässig investering ("sympati" för den ena eller andra sidan), ges möjligheten inte bara till hänryckning och extas (http://www.youtube.com/watch?v=Tu1wAP2Baco), utan även till chansen att få spela en viktig roll i ett Större Sammanhang (http://www.facebook.com/group.php?gid=2208363470).
På ett kommunistcafé här i Malmö såg jag för nåt år sen en kille bärandes en t-shirt med trycket "BURN ISRAEL, BURN!".
Jag tror inte att denne gosse, hur "engagerad" han än var i Israel/Palestina-frågan, hade något egentligt intresse av att se konflikten lösas. Vad skulle han vinna på det?
Om judar och araber plötsligt blev sams, vad skulle det innebära för honom? Inga fler demonstrationståg och slagord, inga fler jetteheftiga tischas, inga fler spontana vredesextaser till nyheterna om den senaste helikopter-räden i Gaza, och så vidare. Ett tråkigare liv, helt enkelt.
21 april 2010 01.36

inanna sa...
Vad har du emot Chris Rock? Och seriöst, poängen han gör i det där klippet är en vettig poäng.
Politik som identitet. Stort. Problemet är väl att rätt många såna människor tyvärr inte bara finns på svenska ledarsidor utan även i Mellanöstern.
18 juli 2010 19.28


Fredrik Nord sa...
Surfade in här av misstag. Letade info på Google och hamnade här.
Du är rent utsagt en kodum jäkla bimbo utan respekt för människor.
Vad är det för fel på dig? Finns det en diagnos?
30 april 2010 11.40


inanna sa...
Synd att du inte länkade till din egen blogg, då hade vi kunnat ha en dialog. Jag blir i alla fall fascinerad av dig. "Letade info på Google och hamnade här." Den 30 april var det fyra googlesökningar som hamnade på min blogg. Två av dem var "youcarebecauseido" och "you care because i do". Jag tvivlar på att du står för någon av dem.
Kvar finns två andra sökningar. Den ena var "knullakuten" och den andra var "stora fitta". Jag hoppas du hittade den information du sökte.
18 juli 2010 19.39


Terje sa...
Jag är glad att se att du skriver igen. Saknade din blogg förra gången du försvann som var ett tag innan jag försvann.
27 maj 2010 23.02

henrik sa...
Nejje, för långt uppehåll. Börja blogga igen! Snälla!
11 juni 2010 19.46

inanna sa...
Ok då...
18 juli 2010 19.41

Livstecken

En vecka efter flytt och jag har för första gången sedan dess unnat mig en timme för mig själv vid datorn. Annars har livet uteslutande bestått av att jobba och plugga seven-eleven. Jag har inte ens tränat en enda gång, vilket nog inte hänt mig sen jag kanske var fem år eller nåt.

Och jag måste säga att jag älskar det. Att ägna sig åt någonting som betyder någonting, någonting där jag är novis och inte kan glida om jag vill utan verkligen måste ge allt.

En konsekvens är nog att den här bloggen kommer bli mer sparsamt uppdaterad. Nåt inlägg i veckan hoppas jag kunna producera, men den har helt klart lite lägre prioritering just nu.

Och alla ni som saknar mig på msn - jag kommer nog dyka upp extremt sparsamt där, så släng iväg ett mail istället om ni vill något.