Att kalla sig för Slagsmålsklubben är ett bra sätt att få mig att inte lyssna. Som namn betraktat är det bara så töntigt. Det är en sak att vara oseriösa och plojjiga, men att låta det synas i namnet är rent idiotiskt. Jag har den största förståelse för alla som inte har gett dem en chans.
Innan jag hörde den här låten fanns det bara en förmildrande omständighet beträffande Slagsmålsklubben. Albumtiteln "Sagan om konungens årsinkomst" är den roligaste albumtiteln någonsin. Sällan har någon tryckt in så mycket samhällskritik i en så kort oneliner.
Men rent musikaliskt dröjde det till 2007 innan jag och Slagsmålsklubben klickade. Det var fredag- eller lördagkväll. Jag var hemma hos en kompis och gjorde mig iordning inför en fest. På tv-n var det nåt risigt fredags/lördags-tv-program med annars fantastiska Johanna Koljonen som programledare. Jag tjatade om att ha det på eftersom jag förväntade mig att hon skulle säga nåt lika smart som det hon brukar skriva. Nåja, plötsligt bara skriker jag: "Det är ju Videotown!"
Jag bara tokstirrade eftersom det nästan kändes som att någon kommit in med en kamera och filmat hemma hos mig. Dessvärre syntes den långhårige snyggingen inte till i den här sekvensen, men den fick mig ganska snabbt att vråla "höj ljudet!"
Jag älskade det jag hörde. Skruvat på alla tänkbara sätt. Hårt och briljant. Som musiken till ett tv-spel som jag i ärlighetens namn nog inte skulle gillat att spela, men som jag skulle fängslas av när min bror spelade det.
"Sponsored By Destiny" hette låten och det var första gången jag verkligen gav Slagsmålsklubben en chans. Hade jag vetat att det var Slagsmålsklubben hade jag nog lyssnat lite mer kritiskt. Nu bara dansade jag till de fantastiska tonerna och önskade att jag varit där.
Mer än två år har gått sedan dess och jag har flera gånger försökt att trivialisera "Sponsored By Destiny". Men det är en fantastisk låt, det kommer jag inte ifrån. Dansant bitpop har aldrig låtit bättre. Och den där nördkänslan som ofrånkomligt tränger sig på när man gör bitpop håller de i schack på ett mästerligt sätt.
Donalds Dilemma (1947)
3 år sedan
Inlägg
Jag har och har alltid haft svårt för hela konceptet när det gäller Slagsmålsklubben, ungefär som du alltså. Men jag kan erkänna att detta är svängigt, även om jag förmodligen ytterst sällan kommer välja att spela den vare sig jag vill dansa eller ligga på soffan. 3/5.
SvaraRaderaApropå Slagsmålsklubben, vad tycker du om (det lilla) som Maskinen (där en av SMKs snubbar är med) har gjort. Instinktivt känner jag att det inte är min grej men jag tycker fan att segertåget svänger på riktigt bra (förutom den löjliga brasilianska "versen" som de kör).
SvaraRaderamartin janzon: Jag kan inte låta bli att dansa när jag hör den.
SvaraRaderaper: Jag älskade (och älskar) Alla som inte dansar. Den var ytterst nära att komma med på den här listan. Det övriga de gjort är helt ok, men inte den klassen.